Sista inlägget

Sista inlägget på bloggen. Tänkte bara sammanfatta kursen rent innehållsmässigt och göra en slutkommentar. "Reserapport light".

Pre-course:
Denna kurs skedde i International Military Students Office, IMSO, regi. Instruktörer var två civilanställda fd officerare, en kapten och en överstelöjtnant.
Väldigt nyttigt att få "mjukstarta" på denna kurs. Den var en kortversion av kompaniskedet på MCCC, och vi fick jobba med reglementen, begrepp och redovisning av operationsordrar.
IMSO har under hela vistelsen varit vår värdenhet. Under tiden på pre-coursen gjorde vi två resor anordnade av IMSO: en till Atlanta och en till Savannha vid atlantkusten.

Maneuver Captains Career Course MCCC:
I början av augusti började MCCC. Jag tror vi var knappt 210 elever totalt i vår "årskull" som benämdes class 5-12. Av dessa 210 var 24 internationella elever från 20 olika länder, ungefär lika många US Marines och resten US Army. Representerade truppslag var infanteri, pansar, kavalleri, arméflyg och en stackars luftvärnare.

Klassrummets lärarhörna i bakrunden och min sponsor
(ungefär värdofficer) Harold, i förgrunden.

"Årskullen" delades in i 12 avdelningar, sk seminars, om ca 15-18 elever vardera. Varje seminar hade en egen Small Group Instructor (SGI) som lärare. Denne genomförde i stort sett all utbildning med sitt seminarium. Enda undantaget var när specialinstruktörer hade helkursföreläsningar.
Kompaniskedet:
Dag ett på kursen var av administartiv karaktär, men redan dag två drog undervisningen igång med diverse grundläggande föreläsningar i 200-manna klassrummet.
Kompaniskedet var indelat i sex (sju) avsnitt, benämnda A1- A6(A7)
A1 avhandlade kompanibedömande (Troop Leading Procedures, TLP), grundläggande truppslagslära med focus på lätt infanteri, combined arms tactics, indirekt bekämpning med focus på grk och art, anfallsstrid i betäckt terräng, och "ordergivningsteknik". Avsnittet innehåll en muntlig stridsövning, en sk Tactical Exercise Without Troops (TEWT), fast den genomfördes mer som en terrängrek än en MUS.
Ytterligare ett praktiskt moment i detta avsnintt var en halvdag i simulatorn Viritual Battle Space 2 (VBS2).

AVLM = Armored Vehicle Lounged MICLIC.
Hörnstenen i Combined Arms Breaching. En MICLIC
är en stor minorm.

A2 avhandlade pansar- och ingengörstrupperna, ännu mera combined arms tactics, indirekt bekämpning med focus på CAS och CCA (Close Combat Aviation= ahkp understöd), anfallsstrid i öppen terräng samt förövningstekniker.
I detta avsnitt stiftade vi bekantskap med BesättningsTränings Anläggningen (BTA, Close Combat Tactical Trainer (CCTT) på engelska.
A3 handlade också om pansar- och ingengörstrupper och combined arms tactics. Denna gång var det dock stridsvagnen som stod i focus till skilland från A2 där det var stridsforonen. Stridssättet var dessutom försvar i öppen terräng och underhållstjänst avhandlades på allvar för första gången. Detta var det enda avsnitt i kompaniskedet som genomfördes som ett grupparbete (3-manna grupper).
Det praktiska momentet var återigen i BTA.

Opord brief. Den betygsatta delen av alla avsnitt.
Chris Lund, som genomför sin ordergivning, är
svenskättling och var i mitt andra seminar.

I slutet av avsnittet fick mitt seminar en ny SGI. Vår gamla var, i egenskap av en av de mer rutinerade instruktörerna, utsedd att ta över ett nytt seminar i en ny årskull.
A4: Anfallsstrid i bebyggelse med Strykerförband, COIN och lite Targeting.
Praktiska moment var en till TEWT och spel i VBS 2 .

A5: Also Known As Battle Forge; kursens kulmen! Det stora provet. Ingen undervisning i detta avsnitt, bara bedömande och ordergivning. Anfall i bebyggelse med lite olika förbandstyper beroende på ens tidigare resultat och fortsatta inriktning. Extremt komplext med alla möjliga och omöjliga inflytelser och enablers.
Avsnittet avslutades med att alla seminars upplöstes och ombildades till 10 istället för 12 och nya SGIs tilldelades.
A6: Training Management. Kursens mest ointressanta del ur mitt (och alla andra internationella officerares perspektiv). Två veckor med extremt amerikansk-specifik utbildning.
I samband med detta avsnitt gjorde vi en sk Staff Ride till ett gamalt slagfält från inbördeskriget. En Staff Ride kan väl liknas med en fältövning ungefär.
Bataljonskedet:
B1: Bataljonsbedömande (Military Decision Making Process, MDMP) och stabskunskap var huvudfocus.  Applexet avhandlade anfall och stabiliserande operationer samt lite mer COIN.
Alla vi utlänningar missade större delen av detta kursavsnitt då IMSO tog oss på en en-veckas resa till Washington DC.
B2: Inriktningen för detta avsnitt var, förutom fortsatt bataljonsbedömande, spaningsoperationer och förbandstypen i focus var cavalry-squadrons (spaningsbataljoner).
Praktiskt moment var ungefär som vår Ledningsträningsanläggning, fast ... MYCKET, mycket, sämre.
B3: Fortsatt bataljonsbedömande och stabsarbete, huvudtema försvarsstrid.
B4: Bedömande, stabsarbete och fördjupning i targeting och COIN.

Närgången studie av Marschkänga 90 under en
mindre intressant föreläsning...

A7: Electives. Kursens sista avsnitt med blandade föreläsningar i vitt skilda ämnen. Endel av taktisk/ tekninsk karraktär. Andra avhandlade ledarskaps relaterade områden och ytterligare andra var av rent allmännbildande inriktning. Kändes till del som HTG verksamhet = Håll Tiden Gående (se! Ytterligare en universiell militär företeelse!) Fast vissa föreläsningar var riktigt riktigt bra! Bla kan nämnas en fördjupning i targeting (antagligen kursens bästa föreläsning!), ett föredrag/ frågestund med författaren till boken Blackhearts och en förstahandsredogörelse av en mycket vital 70-åring om en raid mot ett vietnamesiskt fångläger i slutet av vietnamkriget.

Under kursens sista två veckor var det mycket tom tid insprängt i programmet för att möjliggöra för folks "out-processing", avveckling på basen. Segt men nödvändigt.

Det har varit 7 fantastiska månader här i USA. Slitigt ibland, tråkigt bland, men alltid intressant och utvecklande! Riktar ett stort tack till alla er där hemma, men främst Peter och Stefan på MSS, som gjorde äventyret möjligt!

Tilldelat utbildningstecken.



Graduation

Så... då var kursen slut. Idag var det examen. En bra och väl avvägd cermoni på en och en halv timme. Och sen var det över. Känns konstigt. Tiden går väldigt fort när man har roligt som bekant.
Visst har det varit jobbigt ibland, men .. vilken upplevelse det har varit!
Nu väntar bara själva avvecklingen här i Columbus under några dagar och sen bär det av hemmåt igen. Har några veckor semester och sen.. tillbaka till saltgruvan igen!

Det blir antagligen ett inlägg till i helgen, sen stänger Der Kampfkuchen den här bloggen.

Lägg till bildtext

Exit Interview

Följande svar lämnade jag på den avslutande kursutvärderingen för oss internationella studenter. Endel är säkert obegripligt i detta samanhang, då det naturligtvis är skrivet för någon med god kännedom om kursen.Hur som helst; håll till godo ändå.

a.       How was your experience here at Ft Benning?

The course has been a great experience and I really have enjoyed my time at Ft Benning. I really think this course have changed and developed me, as a person, a future commander and an officer.

b.      What aspects of MCCC surprised you the most?
The US Army way of doing things differs on quite a few areas from what I´m used to from back home.  The difference is not so much a question of what we do, but how we do.  I´m used to a much broader perspective on mission command and initiative, a more indirect approach to problems and objectives, coordination instead of synchronization, and less micro management.
 In the beginning of the course those contrasts were like a filter which made it very hard to understand the benefits from all details and structure the Army methods and TTPs are forged by. When I later could combine what I learned at the course, with experiences from my sons school here in Columbus, and with an increased understanding of American values and way of life, it all suddenly made perfect sense.

c.       What training received  from  MCCC was most beneficial for you?

The most valuable training for me at the course was the IPB, MDMP, and Targeting processes.

d.      How might MCCC be improved to better serve the Maneuver Officer?

v  The SGL system has some weaknesses: the perspective you get as a student in most cases is very “single minded”. The idea might be that the students should share their experiences as well and thereby broaden the perspective, but I would argue that this just working to a limited extent. Too many students simply avoid expressing ideas and opinions that are conflicting with the one of the SGL.
Furthermore; with just the same SGL for a whole phase I get the feeling that the areas that the SGL is weak on don´t get all the attention it deserve. This problem doesn´t matter so much in company phase as in battalion phase, because we briefed other SGLs, starting already at A2.  

v  The quizzes or tests that were given during the course are in most cases under all critique. They mainly address the simplest type of knowledge; memorizing lists of different fundamentals without making sure students know when and how to utilize them. The fact that about half of the questions are of multiple choice type, doesn´t increase the quality of the test either.
The above said, together with the very specific study guides that are given before every quiz, encourages a very shallow form of learning and one can have strong suspicions that most of the students don´t remember any of those lists except SOSRA, AGADAP and a few other that were used frequently during the course´s practical training.
One could argue that the tests are mainly for learning where to get the information, but that argument is not true, because a great majority of students uses study guides and not field manuals.  (Whit a “open book” type of tests you might address this a little bit more.)
During company phase, there were two quizzes in each marginal and the second one of those two, designed as a practical exercise, made a lot more sense to me than the other ones. Those PE-type of tests really made you show that you understand what you are doing!
My overall impression is that the tests were mainly designed for grading (even though poorly so) and not to encourage learning.

v  Battalion phase should come before company phase.  The two  main reasons for this is:
     1. It gives a broader (and more realistic) perspective and better quality on solutions during company phase if students have a better understanding of the process that drives a company commander’s mission. (I´ve seen both way of arranging the phases as an instructor at home, and is convinced that this way is the most effective.)
     2. After Battle Forge people got the feeling that they had passed the course and stopped caring. It was a very different course before and after Battle Forge, and the change was not to the better.

v  For battalion phase to be effective the staff groups need to be smaller; no more than 6 persons each. Now, too many people are doing too little during too long time when a seminar of 18 persons are divided into only two staff groups.
Furthermore, each staff group needs an instructor during the MDMP part of B1-marginal. This might be achieved by borrowing instructors from another team for those couple of days!? It shouldn´t be that difficult to coordinate the schedules of two teams.

v  The course should direct more time and effort to develop critical thinking, dealing with leadership issues, and decision making in difficult situations. More ethics and moral discussions would be beneficial to most students.
As the course is laid out now, it addresses almost entirely the techniques that a company commander or a battalion staff officer uses and too little on what is the real difficulties; “the burden of command”. 

v  I think that the course should benefit from a Cultural marginal. The main focus of this one should be on military aspects such as different types of TLPs, MDMP, doctrine basics etc. and most important of all; why different countries do things in a different way. And if that why can be explained, the perspectives really opens up.
We international students are getting this to a certain extent just by being here at the course, so the real value of this should be for the American officers, I think.
A marginal like this will enhance the ability to conduct those future multinational joint operations all field grade officers have been talking about on all briefs during the course.
 For this, it should be possible to use some of the international students (that are probably a few each course with the ability to conduct such lectures), and some of all those liaison officers from different countries that are stationed in the US (there are probably a few at Ft Benning as well!?).

e.      How does MCCC compare to the education of Maneuver Captains in your Army?

The overall layout of the courses is about the same. The focus varies a little. I would say that we focus more on what difficulties you as a commander may run in to. Not so much in the sense that someone tells you about how you should do in those situations, but more of what situations that may occur and why. This is usually embedded into the tactical training and it runs as at theme through the whole course.
We also focus much less on grading and teaching. Emphasis is on that the students are learning, and they have to take a lot more own responsibility for that than I experienced here.

f.        What was the most valuable experience you received while attending the MCCC?
My overall conclusion and biggest takeaway from the course, besides all the knowledge of TLPs and MDMP, is the great impact cultural aspects have on military organizations and the way they conduct business. 

g.       What personal experience in combat (or in training) have you had which future students might benefit from? What did you learn from that experience andhow will you apply those lessons during your career?
NIL

h.      What advice would you offer to Maneuver Captains and the US Army?
I think the Army should seek more education and training abroad for officers and NCOs. Not so much for learning new things, but to learn to interact with other cultures. Having international students at a course like this is a good start, but it is not enough. 
Since Americans as a people don´t travel much abroad, you don´t have that cultural awareness as a natural component in your ranks. And try to gain that awareness while someone is trying to kill you in an AO is probably a little bit too late for being very successive.

i.        Would ou like to add anything else regarding your experience at MCCC and Ft Benning?

¨       The preparation course at IMSO is absolutely critical for international students. It is sufficient in both time and in content as it is now. It is not necessary to cover both TLPs and MDMP during that course, it just has to stick to what´s going to be the content in the first phase of MCCC.

¨       The A6 marginal (Training Management) is of no, or very little, value to international students. If possible, synchronize with IMSO so, that for example, the Washington DC trip is done during this marginal.

¨       A “fieldtrip” to visit an American unit during training would be very beneficial for international students in order to help us to visualize the American way of conduct the things we learn about in classes. I think this will help to see trough that cultural filter I wrote about earlier.

Finally, I like to thank the US Army, and specifically the Maneuver Center of Excellence, and Ft Benning for a very interesting half a year.

Cpt Håkan Broström
Swedish Armed Forces

Cresting Cermony

En riktig blaffig tingest. Tung nog att använda som bojsänke
om det skulle behövas.

I torsdags var det Cresting Cermony för the International Military Students. En liten cermoni där vi tilldelades ett utbildningstecken för genomförd kurs och en bok om Infanteriet. Middag var det naturligtvis också. Småtrevligt, men inte mer. Inget party eller så. (Amerikansk representationspolicy får vår svenska dito att framstå som helt crazy och oerhört frikostig.)

Min kompis Harold och jag.

Språklig färdighet

En av de största praktiska vinsterna med att gå en så här lång kurs utomlands är naturligtvis att man ökar sin färdighet i det lokala språket. Det gäller ju både rent allmänt tal och skrivspråk, samt än viktigare ur ett rent profissionellt perspektiv det militära fack-språket. Förlåt, fuck-språket i det här fallet. Amerikansk fuck engelska närmare bestämt.
 
Det andra riktigt fina med att få göra detta, är att, som en kollega från Livgardet uttryckte det; "att få studera Krigskonsten i vår tids Rom".
Jag kom här om dagen över det allra senaste. Och håll i er; detta är banbrytande! Äntligen har någon satt ord på det där som vi alla vet egentligen händer i militär verksamhet. Borta är alla oklara flumbegrepp som seize, retain, secure eller för den delen ta, hindra, skydda osv.
Nää, go vänner, här är essensen av militär verksamhet i uppgiftsform:

Dick Dance, Fuck About och Fuck Around; närmare "a revolution in military affairs" har vi aldrig varit! 

Ber vänligt men bestämt den ouppärksamme läsaren lägga märke till
Fuck Up, Fuck Over (under pressure) och Goat Rodeo! 

Shower of Shit!!!! Fulständigt genialiskt! Vi har alla vetat om det, men aldrig kunnat
formulerat det med sådan presicion! Inte ett öga är tort!

För en mer allmännspråklig genomgång av användningen av ordet Fuck se denna länk!

Afghanistans ÖB och SF integration

Dagens första föreläsning startade kl 0530 i morse då Afghanistans Chief of Staff, General Karimi höll en videolänkföreläsning för kursen. Eller videolänk och videolänk.... det var Skype. Hur som helst så pratade han i en dryg timme och svarade på frågor från församlingen. Kul om än inte jätte intressant. Han var ganska översiktlig och höll väl sitt anförande på den nivå det måste hållas. Uttalanden från personer på den nivån kan ju få alla möjliga och omöjliga politiska konsekvenser. Det han berörde var i alla fall lite om hur uppbyggnaden av ANA gått och var man ansåg sig stå i den processen nu. Videare framhöll han flera gången vikten av kulturell förståelse från alla parter för att nå framgång vid Joint verksamhet.
General Karimi är utbildad i USA och England. På hans meritlista finns Sandhurst, amerikanska Rangerschool och SF utbildningen, den sk Q-course, samt 70-talets motsvarighet till kursen jag går nu (hette något med Advanced mumbo-jumbo Leader Course eller nått) mm.
Kul att han offrade en och en halv timme av sin tid åt oss... det finns naturligtvis särskilda anledningar därtill, bla att han är gammal kursare med flera av skolans ledande officerare samt annat som jag inte avser kommentera här.

Vidare har jag haft tre electives idag; två som berört specialförbandens verksamhet och en om Unit Readiness.
Den sistnämnda visade sig vara rätt ointressant för mig då den handlade om hur man som chef rent administartivt tillser att ens förband är deployable över tiden. Gav väl en viss inblick i hur detta går till och hur mycket runtomkring-lull-lull som omgärdar en soldat i USA. Jag har för lite kött på benen för att sriktigt skriva nåt klok om detta men känslan är att det är rätt lika, men ändå väldigt olika.  Kan inte sätta fingret riktigt på vilket som vara vad så jag släpper det.

Specialförbanden däremot var lite mer konkreta. Temat i den första föreläsningen var interaktion mellan specialförband och konventionella förband.
Läraren som höll i det hela har tidigare tjänstgjort som teamleader (12 man) och motsvarande plutonchef (2 teams).
Väldigt stor del av föreläsningen handlade om hur fel det ofta kan gå; amerikanska operatörer tycker det är lika kul att se radikalt olika ut än alla andra på högst oklara grunder som svenska... (gäller antagligen alla länders SF). Detta var något som retar gallfeber på vår föreläsare och han framhöll vikten av kommunikation som den största framgångsfaktorn vid integration mellan konventionella och okonventionella förband. Och hur man ser ut och framför allt uppträder är ju som bekant en mycket viktig del av detta. (För övrigt ligger beslut om att göra avsteg från uniforms och uppträdande regler som tex att odla skägg hos SF Group Commander = Brigadchef)

Väldigt många av mina kursare har erfarenheter av att arbeta med specialförbanden i sitt AO (Area of Operations). Tyvärr så är det fler som räcker uppp handen på frågan om det var en negativ upplevelse än det är som säger att det var positivt... Eftersom SF inte har områdesansvar och mycket sällan tar sig tid att rådfråga den som har det innan man genomför operationer så får deras verksamhet väldigt stora sidoeffekter som det stationära förbandet måste reda upp efteråt.

(Min första SGIs favorithistoria i det spåret var av sådan karraktär: ett SF team landade in på FOBen och gjorde en kort enkelriktad samverkan och flög sen iväg och gjorde ett tillslag. Mot fel hus, dödade fel person osv. Byn blev väldigt upprörd och ett halvt års arbete för kompaniet var ödelagt... Men heligt förbannad så gav han sig fan på att det var SF som skulle reda ut situationen  och inte han så efter ett visst jagande och klagande så fick han till slut SF killarna att åka tillbaka och be om ursäkt och reparera nåt som de hade förstört.)

Så den reguljära armén är väldigt kluven i sin inställning till SF. Väldigt många ogillar dem väldigt mycket även om man naturligtvis hyser viss respekt för deras professionalism. Andra är beredda att ge sin högra hand för att bli SF och pratar knappt om annat....

Den sista föreläsningen avhandlade ämnet Military Adviser. Det är en uppgift som SF har ämnesansvar för, men som numera genomförs av i stort sett hela armén, ungefär som våra OMLT. Så det var inget nytt under solen där.

Nu är det långhelg igen; Martin Luther King Day på måndag. Så nu dröjer det antagligen till nästa vecka innan det blir nåt nytt här pga brist på nya inputs! Trevlig helg!

Electives

I måndags hade vi kursens sista akademiska prov och idag gick det sista fystestet av stapeln. Återstår två och en halv vecka nu med olika föreläsningar där endel är obligatoriska och endel är valbara (därav namnet; electives) samt en massa administartivt junk. För de amerikanska kollegorna innebär ju kursavslut flytt till ett nytt förband. Dvs ta hela sitt pick och pack samt familj och flytta till Kansas, Texas, Japan, Dubai eller ... nånstans. Så endel kursare har endel att stå i. Till viss del även jag, fast jag bara ska tillbaka till mitt så saknade mellanmjölksland.

De olika electivesena behandlar så vitt skilda ämnen som hur man interagerar som kompanichef med anhörigförreningar, träning i Bekämpningssimulatorn och sydostasiens moderna historia till hur man planerar och förnödenhetsförsörjer luftlandsättningsoperationer. Blandningen är kollosal och vissa saker är mer intressanta än andra.
Vissa av de obligatoriska föreläsningarna slipper vi utlänningar gå på för de är ofta av väldigt intrent administartivt slag. Typ hur man handhar dataprogrammet där man har medicinsk uppföljning på personalen avseende "insatsbarhet" (deployable).

Dagens halvintressanta föreläsning var en fördjupning i det amerikanska militära juridiska systemet.
Tror jag delvis berört detta tidigare men skriver lite om det ändå.
En chef, dvs company commander och uppåt, här har mycket mer långtgående befogenheter än vad vi är vana med. Kompanichefen kan för mindre förseelser besluta om diciplinpåföljd om upp till 14 dagars extratjänst, 14 dagars "kompniförbud", degradering (ett steg) samt 2/3 löneavdrag i upp till 30 dagar. (Lite osäker på om det var 30 dagar...)
Förutsättningen är att den "anklagade" går med på att hantera ärendet som ett diciplinärende, ett sk Article 15. Vill man inte det som tilltalad så kan man istället välja att låta ärendet bli Court Marshall (CM) ärende. Dvs man låter en militärdomstol avgöra saken.
Det finns lite olika sorters CM beroende på brottets svårighetsgrad och den tilltalades grad.
I den enklaste formen så består juryn av en enda officer som inte behöver ha någon särskild juridisk utbildning utan det räcker att denne är juridiskt erfaren, vilket definieras som ha fört befäl och därifenom hanterat diciplinärenden. För de lite mer avancerade formerna så påminner det hela mer om "riktiga" domstolsförhandlingar, så som vi är vana att se dem på diverse filmer och tv-serier.

Vidare så kan lägst kompanichef besluta om omhändertagande om någon utgör risk för sig själv eller annan eller om flyktrisk föreligger. Visserligen kommer det beslutet att granskas rent juridiskt i efterhand, men beslutet ligger hos kompanichefen. Och det är ett omhändertagande som mer motsvarar det vi kallar häktning här hemma (som beslutas av åklagare!) och inte de sex timmar vi är vana med från skyddsvaktstjänsten. I fallet Ft Benning så har man ett avtal med ett av fängelsena i grann-countyt om häkteslokaler. (Ett vanligt fängelse med 5m betongmur, oändligt många rullar concertina i olika lager, två- tre olika 5 m"gunnebostaket" mm runtom)

Allt det här är saker som det militära juridiska systemet här tillåter. Vän av ordning frågar sig ju då; används de här reglerna då?
Japp! Väldigt mycket av en kompanichefs tid går enligt utsaga åt till den här typen av ärenden. Och nåt som jag inte riktigt har insett vidden av förrens nu är att många här som är soldater är det för att det innebär oerhörda sociala förmåner som andra amerikaner utan utbildning och halvtakiga jobb bara kan drömma om. Det innebär i stor utsträckning att motivationsnivån för många soldater är väldigt låg. Så alla de där knasiga historierna vi har från värnpliktens glada dagar, om soldater som gör den ena konstiga saken efter den andra och kommer för sent eller ibland inte alls ... ja de berättar precis samma historier här om sina yrkessoldater!

Dagens föreläsning avslutades med ett mycket bejublat rollspel där läraran spelade upp en scen om hur delgivningsprocessen för ett Article 15 ärende kan hanteras. Jag säger bara; varför endel av de killarna slösade bort sina bästa år på officerskarriärer är för mig en gåta!

Infantry- Hooaah!!!

Hittade den här trevliga väggmålningen i The Fight House.

Targeting

Jag har i ett tidigare inlägg berört Targeting, se här,och lovade där att återkomma i ämnet. Sagt och gjort; mina damer(?) och herrar: Targeting !

Targetingprocessen sker parallellt med, och som en del av bedömandet. Dess syfte är att uppnå en för varje mål bestämd effekt. Sättet att påverka målet kan vara lethal och non-lethal. Målet kan vara fientligt, neutralt eller allierat.
Själva processen manifesteras i förkortningen D3A: Decide, Detect, Deliver, Assess och den beskrivs som en evighetssnurra (i likhet med tex IPB processen).

Decide handlar om att bestämma vilka mål som skall påverkas, när, var, hur, med vilken önskad effekt, under vilka kriterier osv. Detta sker inledningsvis under bedömandets (MDMP) andra steg: Mission Analysis. Därefter sker det fortlöpande under hela operationen varefter nya mål identifieras eller läget för "gamla" påverkade eller opåverkade mål ändras.

Nästa steg är Detect. Naturligtvis så påverkar ovanstående i stor grad hur spaningsresurser används och det är just detta som det här steget går ut på. Lokalisera, identifiera och verifiera målet mot de kriterier som ställts upp för påverkan av målet. Exempelvis kan det för lethal engangement röra sig om positiv identifikation, lägesbestämmning på x meter när, tredje part ej inom y meter osv.

Deliver är själva påverkan eller attacken. Lethal eller non-lethal. Exempel på non-lethal kan vara tex en host nation official som är så korrupt och har en agenda som är helt oförenling med pågående operations långsiktiga målsättning och därför utmanövreras rent politiskt och ersätts på sin post. Det kan också röra återuppbyggnaden av elförsörjningan i en stad.

Assess handlar naturligtvis om att utvärdera effekten av genomförda påverkan samt samla in och bedöma den ev nya information som har genererats och som kan ligga till grund för ett nytt varv i targetingsnurran.

Ytterligare modeller för Targeting finns, tex F3EAD (Find, Fix, Finish, Exploit, Analyze and
Disseminate) som i doctrinen beskrivs som the process within (syftar på att den kan användas parallellt med och inom ramen för den egentliga processen, D3A). Denna lämpar sig ofta bättre för lethal targeting vid lägra förband och har ett större genomförande focus.
Parallellt med F3EAD kan non-lethal targeting i form av Information Operations enligt APPEAR (Analyze, Plan, Perform, Engage, Assess och Reengage) genomföras.

Ja ni ser vilken soppa det är. För den som vill fördjupa sig rekommenderas starkt förra veckans etta på "MCCCs läsetopp": FM 6-20.10 The Targeting Process

Hur som helst, även om vi kanske inte officiellt har någon targetingprocess så gör vi ju de här grejorna ändå. Visserligen med ett huvudsakligt non-lethal focus, men ändå.
Så jag antar att vi, precis som i COIN frågan, måste ett sätt att uttrycka detta i våra reglementen så det blir mer politiskt korrekt. Eller så är det redan gjort inom ramen för Säkbats vsht. Hmm, och är det så är det säkert hemligt.

Bokrecension

Den amerikanska officerskåren är mer akademisk än den svenska. Åtmindstone har alla gått collage. Jag tycker inte att det i praktiken märks någon större skillnad i och för sig, mer än att man är betydligt mer van att läsa sig till kunskap än vi är. (Observera att jag nu refererar till oss osm är sprungna ur det gamla systemet; hur de yngre är vet jag inte)

Ett uttryck för denna "bokvana" tror jag är att alla chefer här med självaktning håller sig med en Reading List som denne försöker förmå sina underställda att läsa. (Vilket de också i regel gör)Utbildningschefen på skolan inget undantag. I november någon gång beslutade han att boken "Black Hearts" av Jim Frederick skulle vara obligatorisk läsning på kursen och den den skulle seminariebehandlas.

Denna bok har nästan alla officerare med majors grad och över nämnt vid ALLA sammankonster där ämnet ledarskap berörts. Det komiska är att pga detta gick jag och köpte boken och började läsa den ungefär en vecka innan det blev obligatorisk läsning och jag tyckte den var bra och jag var motiverad. Sen kom "läsbeslutet", och vips så minskade intresset markant! Elevsyndrom???

Hur som helst. Boken är läst och seminariebehandlad. Och den är bra. Intressant. Man blir berörd och förbannad. Mest det sista.
Jim Frederick, författaren, är journalist som bland annat varit inbedded reporter i Irak. (Dock ungefär ett och ett halvt år efter händelserna i boken)
I boken beskriver han hur han kom intressera sig för en händelse i Irak år 2006 där fyra amerikanska soldater våldtog och mördade en 14 årig irakisk flicka och hela hennes familj.
Frederick har intervjuat i stort sett hela den berörda bataljonen och koncentrerar hela boken på att försöka beskriva hur situationen var som ledde fram till det fruktansvära dådet eller åtminstone hur situationen upplevdes av de berörda. Bokens bärande fråga är varför skedde det som skedde? På intet sätt försöker Frederick rättfärdiga det som skedde och inte heller förringa skulden hos förrövarna.
Bilden av bataljonen som kommer fram i boken är visserligen i huvudsak beskriven ur B company's (varifrån förrövarna kom) perspektiv med Frederick låter även andra uppfattninger och perspektiv komma till tals där sådan finns. Hur som helst så framträder en väldigt komplex bild med en (i mitt tycke) fullständigt rubbad bataljonchef, svaga kompanichefer, total avsaknad av laganda, väldigt divergerande lägesuppfattningar inom förbandet, starka gruppchefer, subkulturer, stridsutmattning, stora förluster (främst på chefssidan) och allt detta sker i ett av världens just då farligaste och mest våldsamma område. Upplagt för katastrof!?

Black Hearts är mycket läsvärd ur främst ledarskapsperspektiv men ger även en viss insyn i hur det amerikanska militära systemet fungerar. Språket är relativt enkelt, både ur ett rent engelska perspektiv och ur ett fackspråks perspektiv. Även en icke militär läsare har antagligen inga större svårigheter att tillgodogöra sig den på ett bra sätt.

Livegna

"For being the land of the free, you do impose alot of stupid rules upon yourself" var min kommentar till en av mina kursare häromdagen.
Kommer inte riktigt ihåg vad vi pratatde om men det var nåt om alla restriktioner som reglerar ens liv när man väl skrivit på för armén eller  nån av de andra armed services.
För man blir verkligen livegen. Å andra sidan öppnar sig en helt annan värld av förmåner som andra amerikaner bara kan drömma om. Hela ens familj omfattas av det militära systemet, vilket innebär att man får en mycket förmånlig sjukförsäkring; i princip fri sjukvård, tandförsäkring, vissa skattelättnader och möjlighet att handla på PXet; dvs utan moms. Vi från folkhemmet kan inte riktigt förstå hur stort det är. Vi tar det ju liksom lite för givet. Får åtminstone mig att uppskatta lilla Sverige, nu när man får lite perspektiv. Jag menar; folk här ser inte särskilt lyckliga ut ; de sliter verkligen och det har inte särskillt fett ställt överlag. Faktiskt tycker jag att man har en ganska osund inställning till pengar här. De duger inte som ett samhälles enda regleringsmedel.
Nå, nu skulle det här inte bli ett socio-ekonomi-politiskt inlägg utan bara beskriva lite om de förhållanden som man har som anställd i armén här.
Så åter till där jag började; "livegendomen". Jag raljerar naturligtvis. Men; ingen arbetstidsreglering. Alls. Och arbetsdagarna är långa. Officiella fystiden är 0600-0730. Många börjar lite tidigare för att hinna först till olika fys-faciliteter. Som officer behöver du inte vara med på fys-uppställnigen, men du förväntas ändå fysa med dina närmsta DUC. Sen börjar själva tjänsten vid 0900. Och slutar nån gång mellan fyra och tolv på eftermiddagen -kvällen. Så det är långa dagar. Och de ha inget kompensationssystem för tid, utan du jobbar så mycket du behöver. Sen går du till jobbet igen dagen efter precis som vanligt. Sen är det väl så att det inte alltid är så effektivt den tid folk är på jobbet. Men av nån annledning så måste man vara där. Men man behöver inte göra nåt. Vänta är också en arbetsuppgift.
Sen är det det här med leave. Leave är dels typ tjänstledighet/ semester, dels en vanlig helgresa bort från tjänstgöringsorten. Det finns en 100 mile (ca 16 mil) regel. Åker du längre bort än så och stannar över natten så måste du fylla i ett DA-31 form. Ungefär som våra gamla hederliga Permission/ Ledighetsansökan- blankett och få den godkänd av din chef. Detta gäller även officerare.
Gör du din resa på normala arbetsdagar så blir det obetald tjänstledighet, så just det skiljer väl inte så mycket från hemma.
Vidare så är det så att din chef kan styra och ställa med din ekonomi. Om du inte sköter avbetalningar och sånt så kan fodringsägare vända sig till din chef och denne tar då in dig för sk canseling där denne ger dig tillrättavisning och råd samt vid behov styr om din lön till fodringsägaren.
Som chef förväntas man känna sina underställdas familjer vid namn och utseende och man gör hembesök. Numera finns dock inget krav på att du ska bli insläppt i den underställdes hem om denne bor utanför basen.
Tja.. på kursen så har de lärare jag haft hittills varait sådana att de vill att man anmäler sig via sms vaje resa vi gör. Ett sms när man åker hemmifrån. Ett när vi kommer fram. Ett när vi börjar återfärden och ett sista när vi är hemma igem. Omtanke!? I helvete heller. Cover your ass!
För man har en väääldigt utpräglad blaming-culture här. Och händer det nåt när du är på resa så kommer man undersöka om armén, du som ansvarig chef eller den enskilde gjort nåt fel. För nåns fel måste det vara.

Ja, så är det med den saken. Annorlunda och inte särskilt trevligt. Man känner sig väldigt styvmoderligt behandlad. De internationella killarna som bor på elevhemmet inne på basen är ännu mer påpassade;  de måste gå och anmäla sig varje dag under julledigheten på IMSO (vårt "kompani").
Förresten gäller det de amerikanska killarna också om man inte reser bort. De måste också anmäla sig på skolan varje dag kl 0900 för tre timmars arbete. Gäller dock inte på de röda helgdagarna för dem till skillnad från IMSO killarna.
Tur att det där inte omfattar mig... hade säker blivit onyanserad och skällt ut dem i termer av övervakningssamhälle a la 1984 eller nåt.

Combatives

US Army Combatives heter det amerikanska närkampssystemet.
Se hur det ser ut här.
Inte särskillt populärt bland kollegorna här. Som synes på klippet ovan så är det en massa marktekniker. Man tränar i slät uniform utan kängor på matta. Pjamasbrottning är det rätt många här som kallar det. Årligen ordnas armémästerskap och man tävlar. De som är engagerade i det hela har färgglada bälten och graderar och håller på som vilken karateutövare som helst. Som kapten i armén ska man ha gått minst level 1 Combatives, så den kursen ges inom ramen för MCCC. För de som vill erbjuds även level 2. Combatives kurserna ersätter då de vanliga fyspassen under 4-5 veckor och slutar med en examen. Både praktisk och skriftlig.
Jag är ju egentlig intresserad av sånt här, men var helt oinspirerad när det begav sig för level 1 i höstas, så jag slingrade mig ur det hela; enda gången jag har utnyttjat min utlänning-status än så länge... :-)

Vid level 3 (det finns totalt 4) så börjar man med stående strid och introducerar även att slåss med vapen och sånt. Helt tvärs emot vårt närkampsystem alltså. Är lite skeptisk till hela Combative-grejen med upplägg och allt. Visserligen har man en poäng i att de flesta fighter ofta förr än senare hamnar på marken, men... systemet är alldellens för tekniskt  och komplicerat. Dessutom inte soldatanpassat: soldater har stridsutrustning och vapen. Det är utifrån de premisserna man ska utöva närkamp enligt mitt tycke!

IPB

Våra lärare använder Youtube i undervisningen nästan dagligen. Det är oftast olika scener från Band of Brothers, Saving Private Ryan eller Gettisburg som visas. Hittar man rätt klipp så är det ett utomordentligt sätt att åskådliggöra saker och ting som man pratat och läst om.
Det här klippet tex sammanfattar väl kärnan i IPB ganska bra.

MDMP 2

Nytt applex, ny order, ny befattning i staben. Assistant S2 denna gång. Fast det känns som jag är inblandat i allt vi gör. Vi håller inte så hårt på vem som gör vad, utan alla har ett finger med i det mesta.
I förra applexet var vi i LTAn. Eller JCATS som det heter här. Vad det står för har jag ingen aning om och hela upplevelsen var en stooor besvikelse. Topp tre sämsta övningarna jag varit med om i gröna kläder (16-17 år) tyvärr. Det tekniska fungerade sådär, inget var förberett, för lite personal, någon annans order att spela på, ingen riktig TOC/ ledningsplats... tja inget vidare helt enkelt. Som tur var var det snabbt övergående. Tre timmar, sen åkte vi på RAnger BBQ och käkade löjligt överdimentionerade hamburgare till löjligt lågt pris och snackade skit i en oc en halv timme.

PUTen - egenhändigt översatt till engelska.

Idag, sista arbetsdagen innan julledigheten, var en ganska lugn dag. Vi gjorde i stort sett inget vettigt ur utbildningssynpunkt.  Ur allmännbildningssynpunkt däremot bidrog min Slovenska kollega med en Country Brief och jag hade en 45 minuters föreläsning om PUTen. För att ge ett annat perspektiv på planering.
Satt hela kvällen igår och bläddrade och översatte saker i Metodhandbok Lednig. Rätt kul när man ska förklara för nån med en helt annan syn på krigföring och livet i stort än en själv. Man måste tänka till och sätta ord på sådana där saker som man liksom bara vet. Intuitivt.
Fick börja från början med manöverkrigföringens grunder, uppdragstaktik, geografiskt läge, traditionell hotbild och annat som format vårt sätt att "conduct business".
Samtidigt som det finns många likheter så är det väldigt mycket som skiljer våra länder åt när det gäller hur och varför vi gör saker i det militära. På nåt grundläggande plan är all militär verksamhet lika över hela världen, men grundsynen på verksamheten skiljer sig och är väldigt starkt kulturellt betingat börjar jag inse.
Överlag så har vi väldigt många begrepp som är lika, men innebörden skiljer sig ofta åt mer än man kan tro vid första ögonkastet. Ta begreppet manöver- maneuver till exempel. Lika kan tyckas. Men det man i USA menar är det vi benämner "eld och rörelse". Detta rymms ju visserligen inom vårt manöverbegrepp också, men begränsas ju inte till detta. Det är ju betydligt vidare.
Rent generellt är alla amerikanska begrepp väldigt mer konkreta och specifika än vår motsvarigheter. Bra ibland, mindre bra i andra fall. Bra i aspekten att betydelsen är precis och entydig. Mindre bra ur aspekten att det kräver att man förenklar en hel del saker. Ta deras Decisive Point som exempel. Det är inte som vår tyngdpunkt eller kraftsamling, inte heller motsvarar det Center of Gravity eller tyskans Schwerpunkt. Men det är sprunget ur dessa begrepp. Det är ett "förenklat" begrepp som skall kunna markeras på en karta med en lila stjärna. Dvs det är alltid föknippat med en plats. Det kan inte vara en företeelse eller förmåga. Just detta tycker jag begränsar deras sätt att se på problem och därmed deras sätt att agera. De blir helt enkelt för konkreta och universial lösningen blir alltid att kraftsamla eldrör till den punkten. Det funkar för en armé som med våra mått har oändliga resurser, men leder också till ett väldigt linjärt uppträdande.
Marinkåren pratar om Center of Gravity, men inte armén. Skillnaden mellan hur armén och marinkåren tänker och gör är avsevärd. I varje klass finns en eller ett par Marines och ofta är de saker vi lär oss lika nya och annorlunda för dem som för oss utlänningar.

Som jag har nämnt tidigare i nåt inlägg så håller man på att ge ut en helt ny reglementsserie här. Vi använder både de nya och gamla i undervisningen, men det är de gamla som fortfarande formar det vi defacto gör. Inte så konstigt, de nya är ju fortfarande om inte dagsfärska så i alla fall månadsfärska så folk har ju knappt läst dem och än mindre förstått vad som står där. Men... det lilla jag läst hittills tycker jag tyder på en ändring i vår riktning. Tex börjar man inom området försvarsstrid prata på ett helt annat sätt om "strid på djupet", Operation in Depth, än tidigare. Exakt vad det kommer att innebära konkret vet jag inte, men helt klart är att om det innebär ungefär vad det gör hemma så har man en bit kvar tills det blir allmännt tankegods. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta en risk och föra försvarsstriden både i motståndarens tät och flank samtidigt under vårt nuvarande applex. Den enda reaktionen på det var ett antal oförstående blickar från de andra i gruppen.

Det var allt för den här gången. Blandad kompott, men så kan det bli när tankarna virvlar snabbare än fingrarna skriver. God Jul!

Spaningsförband

Termen ISR, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance, är ju bekant för de flesta numera, då vi ju har sådana förband. Fram till nyligen så var detta den samlade termen häröver för det vi kallar und-/ säktj i vardagligt tal hemma. Numera är termen utbytt mot IC - Information Collection.
IC bryts ner i fyra typer av uppgifter:

1. Reconnaissance
2. Surveillance
3. Security Operations
4. Intelligence Operations

Reconnaissance - samlingsnamn för spaningtj, innefattar ofta moment av surveillance. Spaning kan genomföras i följande former: Route Reconnassaince (Spana längs väg), Zone Recon (Spana inom stort område), Area Recon (Spana inom område) och Recon in Force (Stridsspana).
Surveillance - som är den systematiska observationen av ett objekt, område eller dyligt. 
Security Operations - kan väl närmast jämföras med våra uppgifter bevaka, störa, skydda och hindra. Här heter det Screen, Guard, och Cover. Plutoner, kompanier och bataljoner kan utgöra en Screen, vilket går ut på att man i princip upprättar en Opl/ posteringslinje varifrån man inhämtar underrättelser och bekämpar motståndarens med främst indirekt eld och CCA/CAS. En Screen line kan vara fast eller rörlig, samt kan grupperas framför, bakom eller i flanken av det förband som skall skyddas.
Guard innebär samma sak som screen, men det måste till minst bataljon eftersom man måste kunna föra striden självständigt och bekämpa motståndaren med främst direkt eld.
Cover är återigen samma sak fast det är oftast en brigad eller Cavalry Regiment som utför uppgiften för att skydda en division eller kår. Förbandet som utför Cover skall kunna göra detta självständigt utan understödjande resurser från det förband de skyddar.
Intelligence Operations - signalspaning, teknisk und, personinhämtning, signatur spaning, säktj

Som synes så är detta betydligt mer utvecklat i amerikansk krigskonst än i svensk.
"Svenska armén anfaller i blindo" brukar vi ju säga. Och ja, nu börjar jag förstå vidden av det talesättet.
Jämfört med amerikanska förband så både är och har vi traditionellt varit mycket mindre välförsedda med spaningsförband.
Varje amerikansk brigad, som för övrigt är ungefär hälften så stor som en svensk, har en Reconnassace Batalion (IB) eller Cavalry Squadron (PB). Squadron är alltså bataljon här och inte kompani som hemma.

Detta innebär att 1/3 av en infanteri- eller pansarbrigads manöverförband är spaningsförband! (Brigaden har bara två mekaniserade manöverbataljoner, men det föreslagna omorganisationsförslaget går igenom så kommer de utökas till tre) För mer detaljer avseende brigaderna se tidigare inlägg här.
Som synes så ser spaningsbataljonerna/ skvadronerna lite olika ut men gemensamt är tex att de alla har UAV förmåga. IBCT har bara den minsta UAVn (Raven), medans SBCT och HBCT har medeltung UAV (Shadow). (De två senare har även lätt UAV på manöverkompaninivå! Två system/ komp.)
Den mekaniserade spaningsplutonens organisation är en mycket underlig skapelse som utgör underlag för mången bitter diskussion i amerikanska armén (varje spaningskompani har två plutoner):

Tre strf och fem splitterskyddade HMMWVs. Plutonen är mycket personalsvag:
varje CFV har tre besättningsmän och två spaningssoldater och varje HMMWV har 4 man.
Summa sumarum: 29 man i 8 fordon.

Förutom ovanstående mekaniserade spaningsförband som ingår i brigader finns det två eller tre RSTA bataljoner, som motsvarar vår Undbat ungefär. RSTA står för Reconnassaince, Surveillance, Targeting and Analysis. Dessa stödjer främst divisionen eller kårer med underrättelser men dess underenheter fördelas ofta ut till manöverbataljoner, särskilt i COIN miljön.

Frågan är vad den stora skillnaden i antal spaningsförband och omfattningen på "und spåret" i stort innebär för vår armé.
 Jag är inte så bra på det här området men jag har alltid tyckt att det här med spaningsplutoner är krångligt; de är alltid på fel plats, rör sig för långsamt och ganska snart i stridsförloppet så är de i vägen för övriga manöverförband. Och får de skadade i tidigt skede så sabbar de hela bataljonens underhållsplan.
 Ja just det ja, vi har ju i princip bara batspaningsplutoner... det har amerikanerna också, och det är samma problem med dem som med våra :-)
Frågan är om inte vi skulle behöva större spaningsförband också. Inom ramen för manöverkrigföring torde denna typ av förband betala sig bra. Eller så är det inte så mycket förbandet det hänger på, utan mer metoderna att använda förband på. Och vi kanske gör allt det här redan med våra manöverbataljoner. Eller??

Ethics and values

En av de nutida stora hjältarna häröver är General (Ret) David Petraeus. Sedemera CIA chef. Nyligen avgången pga otrohetsaffär.
Detta är något som man lite till mans har svårt att hantera. Petraeus anses vara den som vann slaget om Baghdad och i förlängningen hela COIN kampen i IRAK. Alla jag har pratat med har bara gott attt säga om honom. Lite som en amerikansk "Ulf Henriksson". En sjujäkla karl helt enkelt.
Sen kom det här med otrohetsaffären. I den befattningen han hade då; CIA chef, så hade han ju inte gjort något fel eftersom CIA är en civil myndighet och otrohet inte är ett brott i det civila USA. Till skillnad från det militära USA. Försvaret har delvis egna lagar och otrohet är olagligt.
Därmed blir det helt plötsligt lite svårt för folk att öppet fortsätta gilla Petraeus. Fast jag tycker det verkar på de flesta att de ändå tycker att det kanske inte gjorde så jätte mycket. "Det är förjäkligt.. men han är ändå en bra karl." Amerikaner är över lag ganska pragmatiska av sig om jag får karaktärisera dem.
Ibland skyndar man sig dock att lägga till nåt om det orättvisa i alla karriärer som tagit slut under hans befäl till följd av otrohet och så går han själv och gör det.
Hela den här affären har i alla fall skakat om armén ganska rejält.
Utan att för den sakens skull propagera för otrohet så tycker jag att man inte kan ha andra lagar för sina väpnade styrkor än för samhället i övrigt. Undantaget möjligen tilläggslagar i händelse av ofred.

Den officiella armén pratar väldigt mycket om ethics och man har formulerat 7 army values som dess personal skall leva upp till.  Loyalty, Duty, Respect, Selfless Service, Honor, Integrity, and Personal Courage  (undrar var ÖRA kom ifrån...)
Det fascinerande är att det går att använda ord som honor(ära) på ett seriöst sätt här. Hemma skulle folk dra lite överseende på munnen om man började yra om sånt. Men sånt går hem fullt ut här. Selfless Service är ockå nåt som är så stort att vi nog inte kan fatta det riktigt. Alla som jobbar med nåt som syftar till att skydda andra ses som hjältar. Kanske inte så jättekonstigt i ett land med mycket liten tradition av kollektiv verksamhet. Var och en är sin egen lyckas smed och har oftast fullt upp med att skaffa mat på bordet. Att ta hand om varandra ... nje.. inte så mycket, man har ju fullt upp med sig själv. Så de som ändå gör något i det allmännas intresse uppskattas och ses som lite mer moraliskt högstående än gemene man.

Enemy Most Dangerous Course of Action

Tänk er ett litet bergit land i sydvästra Europa med tveksam renhållningskapacitet. Landet har en stor elak granne i norr och öster som ockuperat landet men precis blivit utkastat igen av NATO styrkor.


Motståndarens brigad består av inte mindre
än tre mek bataljoner, tre strv batakjoner och en
pv bataljon. Inga andra motståndarförband kan
det inledande skedet påverka de blå förbanden
på bilden.

Du är S2 i den amerikanska bataljon som ska bevaka gränsen i nordvästra hörnet av landet. Bataljonen har inte flyttat in i sitt AOR än utan planerar för fullt. Motståndarens mest troliga handlingsalternativ är lite gränsbråk och show-of-force för att inte helt förlora ansiktet efter reträtten från det lilla bergslandet.
Det mest farliga alternativet är ett fullskaligt anfall med inledningsvis en rejält förstärkt brigad följt av resterande armén organiserad i en division. Brigadenär grupperad strax utanför det övre högra hörnet av bilden och dess anfallsmål bedöms vara det lilla bergslandets huvudstad som ligger precis utanför sydvästra hörnet av bataljonens område.

Det troliga alternativet var inte så mycket att fundera över. Men det farligaste är klurigare. Hur tänker motståndaren där? Hur kraftsamlar denne? Hur mycket kan denne spria ut sig? Hur skyddas flanker? Vilka risker är acceptabla?

Klura på den ni!

Blandad kompott

Tänkte skriva om lite allt möjligt den här gången.

Först ut är lite om att vara stabschef vid bedömanden. Som jag skrev igår så är det min befattning under det här applexet. Jag styr och ställer med mina stackars stabsmedlemmar så det står härliga till. Tyvärr så var jag lite för oruttinerad och naiv igår när vi gjorde setg två i MDMP; mission analysis så jag lade inte så stor vikt vid att kontrollera kvalitén på analyserna och produkterna som skapades...
Konsekvensen blev att vi mer eller mindre fick ägna större delen av dagen åt att göra om alltihop. Den här gången var lät jag mina strukturfascistoida tendenser blomstra. Vilket resulterade i endel suckar på en del håll och kanter när the f-cking Swede aldrig blev nöjd med motståndarplanen och terrängvärderingsprodukterna. Nåja.. skam den som ger sig :-)

Pullup-bars, Dip-bars, sit up bars.... för hela plutoner samtidigt!

Jag har tidigare berört en del om fyskulturen. Tänkte bara lägga upp den här bilden som är tagen utanför Ingengörsbataljonens lokaler.
Motsvarande finns utanför alla förbandens förläggningar.








Nästa sak jag tänkte skriva om är mentorskap. Det är en mycket vanlig grej här på kursen och inom officerskåren över lag. I synnerhet om man har gått på West Point eller någon annan av de stora officersskolorna så har man i regel en mentor i form av en (oftast) pensionerad överste eller general.
Många av mina kursare har som det verkar ett mycket nära förhållande med sin mentor och inför alla viktigare beslut rörande karriär rådfrågar man denne.
Våra klasser, seminars, har också en mentor bland överstarna från skolans andra avdelningar. Dessutom har våra SGIer dille på att bjuda in olika bataljon och brigadchefer i tid och otid.
Överstarna dräller i klassrummet flera gånger i veckan känns det som ibland. Jag har numera träffat och pratat med fler amerikanska överstar än svenska. (och i svenska armén har jag numera tjänstgjort i sexton år och här har jag bara vart i fem och en halv månad.)
Överstarna tycks älska att traska runt och sprida visdom kring sig. Och har man tryckt på play-knappen så slutar de aldrig. Det är visserligen en del klokheter de har att säga, men deras anekdoter och råd är väldigt lika. Så ... tja för min del så är det bra nu, om det inte kommer någon med lite kontroversiella ideér.
Vad pratar de om då? Jo i korthetberör de alla ungefär följande:
1. Kaptener av idag är bättre än kaptener på deras tid. För kaptener nu har stridserfarenhet.
2. Vår generation kan inte trainingmanagement.
3. Man måste behärska grunderna. (Fundamentals)
4. Armén måste börja öva högintensiv strid igen. (Combined Arms Breach is the shit!)
5. Ordning och reda i mtrl-tjänsten (acountability and property) är super viktigt!

En liten annorlunda detalj avseende det här med mtrl så är en kompanichef i amerikanska armén personligen ekonomiskt ansvarig för kompaniets all materiel. Alltså med betalningsansvar om man inte kan redovisa materielen ordentligt.  Så det finns särskilda kompanichefs försäkringar man kan teckna så man inte går i personlig konkurs om nåt går sönder eller försvinner på fel sätt.
Alla här har historier om olyckliga chefer som åkt på att betala nån borttappad lastbil, stridsvagnsmotor eller dyligt. Hur tappar man bort sånt kan man ju fråga sig. Men ... det kan nog lätt hända i ett kaotiskt stridsområde. Dessutom verkar de ha ett ganska knäppt system för nummermärkning. Tex så är en Blue Force Tracker (BFT) individnummermärkt på antennen. Den del som oftast behöver bytas. Och som byts av bara farten på verkstäderna. I den hanteringen glöms nummerhanteringen bort och vips är nån skyldig en BFT!
Dessutom verkar den amerikanska versionen av LIFT vara minst lika svårhanterlig som vår. Och på lägre nivåer är det hand recieps som gäller. Och ett papper kommer så lätt bort.
Det bästa som kan hända ur mtrl redovisnigs synpunkt är en IED attack då och då, för då passar man på att skriva av all saknad materiel, eftersom just den materielen naturligtvis "råkade" bli förstörd i just den attacken. Problemet är ju bara om utrustningen dyker upp igen lite senare. Har hört endel sådana historier också... Ett säkert sätt att få sparken på.

MDMP

Som jag beskrivit tidigare består ju kursen här i princip av två bolck; ett kompaniskede och ett bataljonstabsskede. Vi är just nu mitt i batstabsskedet, närmanre bestämt i bedömande 2 av 4. Kärnan i denna kursdel är MDMP -Military Decision Making Process. Dvs den planeringsmodell som används i amerikanska armén. Modellen används på bataljonsnivå och uppåt. Kompanier och plutoner använder sig av TLP; Troop Leading Procedure, vilket har jag beskrivit i tidigare inlägg.
MDMP påminner om PUTen men är lite mer omfattande och i mitt tycke, krångligare. (Vet inte om det är denna som motsvarar vår GOP kanske.)

Som synes är MDMP väldigt detaljerad och ganska omfattande process. Givetvis kan den användas vid ont om tid och då är grundregeln att man fortfarande genomför alla stegen men inte lika ingående. Men grunden är att man har gott om tid och man gör ett grannlaga arbete att synkronisera allt och alla.
Produkter och verktyg för stabsarbetet är inte centralt reglerat (märkligt nog!) utan det är upp till respektive stab att bestämma detta i sin SOP. Till sin hjälp i stabsarbetet har man i regel ett system som heter Command Post Of the Future (CPOF). Det kan närmast liknas med IS-mark, men är baserat på satelitkommunikation och är 10 år modernare. Fast... som alla militära "stödsystem" inte så användarvänligt :-)

Under detta bedömande har jag befattningen XO, vilket i detta sammanhang kan jämföras med stabschef.
Amerikansk ledningsstruktur skiljer sig lite från vår och ser ut så här:
Commander (CDR)          - chef
Executive Officer (XO)    - motsvarar en blandning mellan vår stf och kvm under genomförande
                                           och stabschef vid planering
Platoon Sergeant (PSG)
First Sergeant (1SG)
Sergeant Major (SGM)     - dessa fungerar som chefens taktiska rådgivare, en blandning mellan
                                            kvm och stf vid genomförande och planering på respektive nivå

Staben i övrigt är organiserad i olika S funktioner och indelade i olika celler ungefär som våra ledningslag.Åtminstone vid planering.
Nästa vecka skall vi till motsvarigheten till LTA och spela på ett av våra bedömmanden. Då kanske det framgår hur staben är grupperad vid genomförande; om de använder typ L1-L2-L3 som vi eller om de gör annorlunda. 
Min spaning så här långt är att L2 ev är något nertonat eller inte finns alls så till vida att det finns stabspersonal där. En viktig skillnad i detta sammanhang är att bataljonchefen har en egen stridsvagn om denne är chef för ett pansarförband och en Bradley för infanteriförband. Stridsledaren har ett eget fordon; en Bradley i alla mekaniserade förbandstyper  och är således aldrig grupperad tillsammans med chefen och övriga ledningslaget. Återkommer i detta ämne nästa vecka när jag har lite mer kött på benen.

Monument

Dagens äventyr har bestått av besök vid ett antal av USAs stoa monument. De har en passion för monument här som saknar motstycke hemma!


Delar av monumentet över Koreakriget.







Vietnamkriget



Det egentliga Vietnammonumentet. Med namnen på alla som stupade. 

Coctailparty

Marinkårens välkända monument:
 Flagganresningen på Iwo Jima. Det är stort. Figurerna är tre-fyra gånger så stora
som en vanlig människa. Fast de är ju å andra sidan just Marines...
 

Abraham Lincoln.
På avsatsen några meter nedanför är platsen där Martin Luther King  Jr höll sitt berömda
I have a dream tal markerat med just dessa ord och datumet ingraverat i stenen.

Arlingtonkyrkogården. General Robert E Lee s gamla gods. Alla som tjänstgjort i någon av de olika vapengrenarna kan begära att få begravas här. Även ens maka/make får då också begravas där. Kyrkogården är väldigt stor och vackert belägen i ett mycket kupperat landskap.

The Tomb of The Unknown Soldier.
Paradtjänst på extrem nivå. Bevakat 24/7 de senaste typ 70 åren. Vid två tillfällen har man beordrat upphör på vakttjänsten pga orkaner. Båda gångerna har soldaterna vägrat att överge in post. Förbandet heter the Old Guard och tillhör 3. InfDiv. Kolla in den här länken så får ni sehur det hela ser ut.

Roosevelt har ett jättemonument som mer eller mindre beskriver hela hans karriär med skulpturer.

Martin Luther King Jr. Runt statyn i en halvcirkel finns ett antal citat ingraverade i en mur.