Taktisk nöt - del 2

Så, nu ska jag redovisa hur snacket har gått i vår klass avseende den uppgift som jag lade ut som Taktisk nöt.
Jag hade hoppats på lite fler svenska förslag. Statistiken visar att ungefär 75 personer kikat på sidan men jag har bara fått fem (5) ! kommentarer...
Nåja.. kanske kan man ändå se vissa drag i de svenska lösningarna som avviker lite från den amerikanska taktiken.

Utmärkande drag för den här typen av strid tycks vara:

• Flankerande skjutriktning är bra men framhålls inte alls lika mycket som i våra reglementen.
• Stand-off däremot är viktigt. Man förlitar sig på sin teknologi som möjliggör långa skjutavstånd. (se tidigare inlägg Synphony of Destruction)
• Försvarsstriden förs betydligt mindre aktivt och rörligt än vi är vana med.
• Fältarbeten är MYCKET viktiga. (Combined Arms!) Naturligtvis vill man ofta knyta dessa till terräng, men inte på bekostnad av stand-off. Naturligtvis beror det också på syftet med mineringarna var man placerar dem. En amerikansk minering kan vara antingen Fixing,  Disrupting, Turning eller Blocking. Där de två första ungefär kan översättas med fördröjande resp störande. Turning obstacle har vi inte nån bra motsvarighet till rent begreppsmässigt. Syftet är att motståndaren skall upptäcka den och välja ny väg; "svänga". Denna typ av minering placeras med ena änden knuten till hindrande terräng.
  Blocking obstacle motsvarar ungefär en hindrande minering.

Bilden nedan är från den stridsplan som vi använde när vi var i BTA och övade här om veckan. Den är representativ för i stort sett alla gruppers lösningar avseende fältarbeten och stridsställningar under det här applikatoriska exemplet.

Ok.. i det scenariot vi "spelade" i BTA fick vi en bonusminering...

Min första spontana reaktion när vi började var naturligtvis att fundera på var och hur jag skulle stänga av dalgången med mineringarna i höjd med småkullarna eller ev ännu längre bak för att skapa nån form av säck. Stridsställningarna ville hjärnan direkt placera i flankerande ställningar och jag tyckte generellt att hela uppgiften var ganska hopplös. Skitterräng helt enkelt. Det tog en hel del tankearbete och tålamod att acceptera logiken i den frontala "approachen". Det liksom kryper i hela mig varje gång vi anfaller eller försvarar frontalt. (...och det gör vi ganska ofta...) Men man får väl ta seden dit man kommer...
Hur som helst så har man ju faktiskt krigat så här i relativ närtid (Kuwaitkriget) mot just BMP och T-72or och man var totalt överlägsen dessa vapensystem med sina Bradleys och M1or. Så man har väl vissa empiriska bevis för att det funkar. Sen kan jag tycka precis som Stefan E skrev i sin kommentar på Takisk nöt att det var lite väl ambitiöst att räkan med att nedkämpa 60 BMP och ett 30 tal T-72or... :-)