"For being the land of the free, you do impose alot of stupid rules upon yourself" var min kommentar till en av mina kursare häromdagen.
Kommer inte riktigt ihåg vad vi pratatde om men det var nåt om alla restriktioner som reglerar ens liv när man väl skrivit på för armén eller nån av de andra armed services.
För man blir verkligen livegen. Å andra sidan öppnar sig en helt annan värld av förmåner som andra amerikaner bara kan drömma om. Hela ens familj omfattas av det militära systemet, vilket innebär att man får en mycket förmånlig sjukförsäkring; i princip fri sjukvård, tandförsäkring, vissa skattelättnader och möjlighet att handla på PXet; dvs utan moms. Vi från folkhemmet kan inte riktigt förstå hur stort det är. Vi tar det ju liksom lite för givet. Får åtminstone mig att uppskatta lilla Sverige, nu när man får lite perspektiv. Jag menar; folk här ser inte särskilt lyckliga ut ; de sliter verkligen och det har inte särskillt fett ställt överlag. Faktiskt tycker jag att man har en ganska osund inställning till pengar här. De duger inte som ett samhälles enda regleringsmedel.
Nå, nu skulle det här inte bli ett socio-ekonomi-politiskt inlägg utan bara beskriva lite om de förhållanden som man har som anställd i armén här.
Så åter till där jag började; "livegendomen". Jag raljerar naturligtvis. Men; ingen arbetstidsreglering. Alls. Och arbetsdagarna är långa. Officiella fystiden är 0600-0730. Många börjar lite tidigare för att hinna först till olika fys-faciliteter. Som officer behöver du inte vara med på fys-uppställnigen, men du förväntas ändå fysa med dina närmsta DUC. Sen börjar själva tjänsten vid 0900. Och slutar nån gång mellan fyra och tolv på eftermiddagen -kvällen. Så det är långa dagar. Och de ha inget kompensationssystem för tid, utan du jobbar så mycket du behöver. Sen går du till jobbet igen dagen efter precis som vanligt. Sen är det väl så att det inte alltid är så effektivt den tid folk är på jobbet. Men av nån annledning så måste man vara där. Men man behöver inte göra nåt. Vänta är också en arbetsuppgift.
Sen är det det här med leave. Leave är dels typ tjänstledighet/ semester, dels en vanlig helgresa bort från tjänstgöringsorten. Det finns en 100 mile (ca 16 mil) regel. Åker du längre bort än så och stannar över natten så måste du fylla i ett DA-31 form. Ungefär som våra gamla hederliga Permission/ Ledighetsansökan- blankett och få den godkänd av din chef. Detta gäller även officerare.
Gör du din resa på normala arbetsdagar så blir det obetald tjänstledighet, så just det skiljer väl inte så mycket från hemma.
Vidare så är det så att din chef kan styra och ställa med din ekonomi. Om du inte sköter avbetalningar och sånt så kan fodringsägare vända sig till din chef och denne tar då in dig för sk canseling där denne ger dig tillrättavisning och råd samt vid behov styr om din lön till fodringsägaren.
Som chef förväntas man känna sina underställdas familjer vid namn och utseende och man gör hembesök. Numera finns dock inget krav på att du ska bli insläppt i den underställdes hem om denne bor utanför basen.
Tja.. på kursen så har de lärare jag haft hittills varait sådana att de vill att man anmäler sig via sms vaje resa vi gör. Ett sms när man åker hemmifrån. Ett när vi kommer fram. Ett när vi börjar återfärden och ett sista när vi är hemma igem. Omtanke!? I helvete heller. Cover your ass!
För man har en väääldigt utpräglad blaming-culture här. Och händer det nåt när du är på resa så kommer man undersöka om armén, du som ansvarig chef eller den enskilde gjort nåt fel. För nåns fel måste det vara.
Ja, så är det med den saken. Annorlunda och inte särskilt trevligt. Man känner sig väldigt styvmoderligt behandlad. De internationella killarna som bor på elevhemmet inne på basen är ännu mer påpassade; de måste gå och anmäla sig varje dag under julledigheten på IMSO (vårt "kompani").
Förresten gäller det de amerikanska killarna också om man inte reser bort. De måste också anmäla sig på skolan varje dag kl 0900 för tre timmars arbete. Gäller dock inte på de röda helgdagarna för dem till skillnad från IMSO killarna.
Tur att det där inte omfattar mig... hade säker blivit onyanserad och skällt ut dem i termer av övervakningssamhälle a la 1984 eller nåt.
En svensk officers betraktelser från Ft Benning, the home of the Infantry
lördag 22 december 2012
Combatives
US Army Combatives heter det amerikanska närkampssystemet.
Se hur det ser ut här.
Inte särskillt populärt bland kollegorna här. Som synes på klippet ovan så är det en massa marktekniker. Man tränar i slät uniform utan kängor på matta. Pjamasbrottning är det rätt många här som kallar det. Årligen ordnas armémästerskap och man tävlar. De som är engagerade i det hela har färgglada bälten och graderar och håller på som vilken karateutövare som helst. Som kapten i armén ska man ha gått minst level 1 Combatives, så den kursen ges inom ramen för MCCC. För de som vill erbjuds även level 2. Combatives kurserna ersätter då de vanliga fyspassen under 4-5 veckor och slutar med en examen. Både praktisk och skriftlig.
Jag är ju egentlig intresserad av sånt här, men var helt oinspirerad när det begav sig för level 1 i höstas, så jag slingrade mig ur det hela; enda gången jag har utnyttjat min utlänning-status än så länge... :-)
Vid level 3 (det finns totalt 4) så börjar man med stående strid och introducerar även att slåss med vapen och sånt. Helt tvärs emot vårt närkampsystem alltså. Är lite skeptisk till hela Combative-grejen med upplägg och allt. Visserligen har man en poäng i att de flesta fighter ofta förr än senare hamnar på marken, men... systemet är alldellens för tekniskt och komplicerat. Dessutom inte soldatanpassat: soldater har stridsutrustning och vapen. Det är utifrån de premisserna man ska utöva närkamp enligt mitt tycke!
Se hur det ser ut här.
Inte särskillt populärt bland kollegorna här. Som synes på klippet ovan så är det en massa marktekniker. Man tränar i slät uniform utan kängor på matta. Pjamasbrottning är det rätt många här som kallar det. Årligen ordnas armémästerskap och man tävlar. De som är engagerade i det hela har färgglada bälten och graderar och håller på som vilken karateutövare som helst. Som kapten i armén ska man ha gått minst level 1 Combatives, så den kursen ges inom ramen för MCCC. För de som vill erbjuds även level 2. Combatives kurserna ersätter då de vanliga fyspassen under 4-5 veckor och slutar med en examen. Både praktisk och skriftlig.
Jag är ju egentlig intresserad av sånt här, men var helt oinspirerad när det begav sig för level 1 i höstas, så jag slingrade mig ur det hela; enda gången jag har utnyttjat min utlänning-status än så länge... :-)
Vid level 3 (det finns totalt 4) så börjar man med stående strid och introducerar även att slåss med vapen och sånt. Helt tvärs emot vårt närkampsystem alltså. Är lite skeptisk till hela Combative-grejen med upplägg och allt. Visserligen har man en poäng i att de flesta fighter ofta förr än senare hamnar på marken, men... systemet är alldellens för tekniskt och komplicerat. Dessutom inte soldatanpassat: soldater har stridsutrustning och vapen. Det är utifrån de premisserna man ska utöva närkamp enligt mitt tycke!
IPB
Våra lärare använder Youtube i undervisningen nästan dagligen. Det är oftast olika scener från Band of Brothers, Saving Private Ryan eller Gettisburg som visas. Hittar man rätt klipp så är det ett utomordentligt sätt att åskådliggöra saker och ting som man pratat och läst om.
Det här klippet tex sammanfattar väl kärnan i IPB ganska bra.
Det här klippet tex sammanfattar väl kärnan i IPB ganska bra.
fredag 21 december 2012
MDMP 2
Nytt applex, ny order, ny befattning i staben. Assistant S2 denna gång. Fast det känns som jag är inblandat i allt vi gör. Vi håller inte så hårt på vem som gör vad, utan alla har ett finger med i det mesta.
I förra applexet var vi i LTAn. Eller JCATS som det heter här. Vad det står för har jag ingen aning om och hela upplevelsen var en stooor besvikelse. Topp tre sämsta övningarna jag varit med om i gröna kläder (16-17 år) tyvärr. Det tekniska fungerade sådär, inget var förberett, för lite personal, någon annans order att spela på, ingen riktig TOC/ ledningsplats... tja inget vidare helt enkelt. Som tur var var det snabbt övergående. Tre timmar, sen åkte vi på RAnger BBQ och käkade löjligt överdimentionerade hamburgare till löjligt lågt pris och snackade skit i en oc en halv timme.
Idag, sista arbetsdagen innan julledigheten, var en ganska lugn dag. Vi gjorde i stort sett inget vettigt ur utbildningssynpunkt. Ur allmännbildningssynpunkt däremot bidrog min Slovenska kollega med en Country Brief och jag hade en 45 minuters föreläsning om PUTen. För att ge ett annat perspektiv på planering.
Satt hela kvällen igår och bläddrade och översatte saker i Metodhandbok Lednig. Rätt kul när man ska förklara för nån med en helt annan syn på krigföring och livet i stort än en själv. Man måste tänka till och sätta ord på sådana där saker som man liksom bara vet. Intuitivt.
Fick börja från början med manöverkrigföringens grunder, uppdragstaktik, geografiskt läge, traditionell hotbild och annat som format vårt sätt att "conduct business".
Samtidigt som det finns många likheter så är det väldigt mycket som skiljer våra länder åt när det gäller hur och varför vi gör saker i det militära. På nåt grundläggande plan är all militär verksamhet lika över hela världen, men grundsynen på verksamheten skiljer sig och är väldigt starkt kulturellt betingat börjar jag inse.
Överlag så har vi väldigt många begrepp som är lika, men innebörden skiljer sig ofta åt mer än man kan tro vid första ögonkastet. Ta begreppet manöver- maneuver till exempel. Lika kan tyckas. Men det man i USA menar är det vi benämner "eld och rörelse". Detta rymms ju visserligen inom vårt manöverbegrepp också, men begränsas ju inte till detta. Det är ju betydligt vidare.
Rent generellt är alla amerikanska begrepp väldigt mer konkreta och specifika än vår motsvarigheter. Bra ibland, mindre bra i andra fall. Bra i aspekten att betydelsen är precis och entydig. Mindre bra ur aspekten att det kräver att man förenklar en hel del saker. Ta deras Decisive Point som exempel. Det är inte som vår tyngdpunkt eller kraftsamling, inte heller motsvarar det Center of Gravity eller tyskans Schwerpunkt. Men det är sprunget ur dessa begrepp. Det är ett "förenklat" begrepp som skall kunna markeras på en karta med en lila stjärna. Dvs det är alltid föknippat med en plats. Det kan inte vara en företeelse eller förmåga. Just detta tycker jag begränsar deras sätt att se på problem och därmed deras sätt att agera. De blir helt enkelt för konkreta och universial lösningen blir alltid att kraftsamla eldrör till den punkten. Det funkar för en armé som med våra mått har oändliga resurser, men leder också till ett väldigt linjärt uppträdande.
Marinkåren pratar om Center of Gravity, men inte armén. Skillnaden mellan hur armén och marinkåren tänker och gör är avsevärd. I varje klass finns en eller ett par Marines och ofta är de saker vi lär oss lika nya och annorlunda för dem som för oss utlänningar.
Som jag har nämnt tidigare i nåt inlägg så håller man på att ge ut en helt ny reglementsserie här. Vi använder både de nya och gamla i undervisningen, men det är de gamla som fortfarande formar det vi defacto gör. Inte så konstigt, de nya är ju fortfarande om inte dagsfärska så i alla fall månadsfärska så folk har ju knappt läst dem och än mindre förstått vad som står där. Men... det lilla jag läst hittills tycker jag tyder på en ändring i vår riktning. Tex börjar man inom området försvarsstrid prata på ett helt annat sätt om "strid på djupet", Operation in Depth, än tidigare. Exakt vad det kommer att innebära konkret vet jag inte, men helt klart är att om det innebär ungefär vad det gör hemma så har man en bit kvar tills det blir allmännt tankegods. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta en risk och föra försvarsstriden både i motståndarens tät och flank samtidigt under vårt nuvarande applex. Den enda reaktionen på det var ett antal oförstående blickar från de andra i gruppen.
Det var allt för den här gången. Blandad kompott, men så kan det bli när tankarna virvlar snabbare än fingrarna skriver. God Jul!
I förra applexet var vi i LTAn. Eller JCATS som det heter här. Vad det står för har jag ingen aning om och hela upplevelsen var en stooor besvikelse. Topp tre sämsta övningarna jag varit med om i gröna kläder (16-17 år) tyvärr. Det tekniska fungerade sådär, inget var förberett, för lite personal, någon annans order att spela på, ingen riktig TOC/ ledningsplats... tja inget vidare helt enkelt. Som tur var var det snabbt övergående. Tre timmar, sen åkte vi på RAnger BBQ och käkade löjligt överdimentionerade hamburgare till löjligt lågt pris och snackade skit i en oc en halv timme.
 |
| PUTen - egenhändigt översatt till engelska. |
Satt hela kvällen igår och bläddrade och översatte saker i Metodhandbok Lednig. Rätt kul när man ska förklara för nån med en helt annan syn på krigföring och livet i stort än en själv. Man måste tänka till och sätta ord på sådana där saker som man liksom bara vet. Intuitivt.
Fick börja från början med manöverkrigföringens grunder, uppdragstaktik, geografiskt läge, traditionell hotbild och annat som format vårt sätt att "conduct business".
Samtidigt som det finns många likheter så är det väldigt mycket som skiljer våra länder åt när det gäller hur och varför vi gör saker i det militära. På nåt grundläggande plan är all militär verksamhet lika över hela världen, men grundsynen på verksamheten skiljer sig och är väldigt starkt kulturellt betingat börjar jag inse.
Överlag så har vi väldigt många begrepp som är lika, men innebörden skiljer sig ofta åt mer än man kan tro vid första ögonkastet. Ta begreppet manöver- maneuver till exempel. Lika kan tyckas. Men det man i USA menar är det vi benämner "eld och rörelse". Detta rymms ju visserligen inom vårt manöverbegrepp också, men begränsas ju inte till detta. Det är ju betydligt vidare.
Rent generellt är alla amerikanska begrepp väldigt mer konkreta och specifika än vår motsvarigheter. Bra ibland, mindre bra i andra fall. Bra i aspekten att betydelsen är precis och entydig. Mindre bra ur aspekten att det kräver att man förenklar en hel del saker. Ta deras Decisive Point som exempel. Det är inte som vår tyngdpunkt eller kraftsamling, inte heller motsvarar det Center of Gravity eller tyskans Schwerpunkt. Men det är sprunget ur dessa begrepp. Det är ett "förenklat" begrepp som skall kunna markeras på en karta med en lila stjärna. Dvs det är alltid föknippat med en plats. Det kan inte vara en företeelse eller förmåga. Just detta tycker jag begränsar deras sätt att se på problem och därmed deras sätt att agera. De blir helt enkelt för konkreta och universial lösningen blir alltid att kraftsamla eldrör till den punkten. Det funkar för en armé som med våra mått har oändliga resurser, men leder också till ett väldigt linjärt uppträdande.
Marinkåren pratar om Center of Gravity, men inte armén. Skillnaden mellan hur armén och marinkåren tänker och gör är avsevärd. I varje klass finns en eller ett par Marines och ofta är de saker vi lär oss lika nya och annorlunda för dem som för oss utlänningar.
Som jag har nämnt tidigare i nåt inlägg så håller man på att ge ut en helt ny reglementsserie här. Vi använder både de nya och gamla i undervisningen, men det är de gamla som fortfarande formar det vi defacto gör. Inte så konstigt, de nya är ju fortfarande om inte dagsfärska så i alla fall månadsfärska så folk har ju knappt läst dem och än mindre förstått vad som står där. Men... det lilla jag läst hittills tycker jag tyder på en ändring i vår riktning. Tex börjar man inom området försvarsstrid prata på ett helt annat sätt om "strid på djupet", Operation in Depth, än tidigare. Exakt vad det kommer att innebära konkret vet jag inte, men helt klart är att om det innebär ungefär vad det gör hemma så har man en bit kvar tills det blir allmännt tankegods. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta en risk och föra försvarsstriden både i motståndarens tät och flank samtidigt under vårt nuvarande applex. Den enda reaktionen på det var ett antal oförstående blickar från de andra i gruppen.
Det var allt för den här gången. Blandad kompott, men så kan det bli när tankarna virvlar snabbare än fingrarna skriver. God Jul!
söndag 16 december 2012
Spaningsförband
Termen ISR, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance, är ju bekant för de flesta numera, då vi ju har sådana förband. Fram till nyligen så var detta den samlade termen häröver för det vi kallar und-/ säktj i vardagligt tal hemma. Numera är termen utbytt mot IC - Information Collection.
IC bryts ner i fyra typer av uppgifter:
Surveillance - som är den systematiska observationen av ett objekt, område eller dyligt.
Security Operations - kan väl närmast jämföras med våra uppgifter bevaka, störa, skydda och hindra. Här heter det Screen, Guard, och Cover. Plutoner, kompanier och bataljoner kan utgöra en Screen, vilket går ut på att man i princip upprättar en Opl/ posteringslinje varifrån man inhämtar underrättelser och bekämpar motståndarens med främst indirekt eld och CCA/CAS. En Screen line kan vara fast eller rörlig, samt kan grupperas framför, bakom eller i flanken av det förband som skall skyddas.
Guard innebär samma sak som screen, men det måste till minst bataljon eftersom man måste kunna föra striden självständigt och bekämpa motståndaren med främst direkt eld.
Cover är återigen samma sak fast det är oftast en brigad eller Cavalry Regiment som utför uppgiften för att skydda en division eller kår. Förbandet som utför Cover skall kunna göra detta självständigt utan understödjande resurser från det förband de skyddar.
Intelligence Operations - signalspaning, teknisk und, personinhämtning, signatur spaning, säktj
Som synes så är detta betydligt mer utvecklat i amerikansk krigskonst än i svensk.
"Svenska armén anfaller i blindo" brukar vi ju säga. Och ja, nu börjar jag förstå vidden av det talesättet.
Jämfört med amerikanska förband så både är och har vi traditionellt varit mycket mindre välförsedda med spaningsförband.
Varje amerikansk brigad, som för övrigt är ungefär hälften så stor som en svensk, har en Reconnassace Batalion (IB) eller Cavalry Squadron (PB). Squadron är alltså bataljon här och inte kompani som hemma.
Detta innebär att 1/3 av en infanteri- eller pansarbrigads manöverförband är spaningsförband! (Brigaden har bara två mekaniserade manöverbataljoner, men det föreslagna omorganisationsförslaget går igenom så kommer de utökas till tre) För mer detaljer avseende brigaderna se tidigare inlägg här.
Som synes så ser spaningsbataljonerna/ skvadronerna lite olika ut men gemensamt är tex att de alla har UAV förmåga. IBCT har bara den minsta UAVn (Raven), medans SBCT och HBCT har medeltung UAV (Shadow). (De två senare har även lätt UAV på manöverkompaninivå! Två system/ komp.)
Den mekaniserade spaningsplutonens organisation är en mycket underlig skapelse som utgör underlag för mången bitter diskussion i amerikanska armén (varje spaningskompani har två plutoner):
Förutom ovanstående mekaniserade spaningsförband som ingår i brigader finns det två eller tre RSTA bataljoner, som motsvarar vår Undbat ungefär. RSTA står för Reconnassaince, Surveillance, Targeting and Analysis. Dessa stödjer främst divisionen eller kårer med underrättelser men dess underenheter fördelas ofta ut till manöverbataljoner, särskilt i COIN miljön.
Frågan är vad den stora skillnaden i antal spaningsförband och omfattningen på "und spåret" i stort innebär för vår armé.
Jag är inte så bra på det här området men jag har alltid tyckt att det här med spaningsplutoner är krångligt; de är alltid på fel plats, rör sig för långsamt och ganska snart i stridsförloppet så är de i vägen för övriga manöverförband. Och får de skadade i tidigt skede så sabbar de hela bataljonens underhållsplan.
Ja just det ja, vi har ju i princip bara batspaningsplutoner... det har amerikanerna också, och det är samma problem med dem som med våra :-)
Frågan är om inte vi skulle behöva större spaningsförband också. Inom ramen för manöverkrigföring torde denna typ av förband betala sig bra. Eller så är det inte så mycket förbandet det hänger på, utan mer metoderna att använda förband på. Och vi kanske gör allt det här redan med våra manöverbataljoner. Eller??
IC bryts ner i fyra typer av uppgifter:
- Reconnaissance
- Surveillance
- Security Operations
- Intelligence Operations
Surveillance - som är den systematiska observationen av ett objekt, område eller dyligt.
Security Operations - kan väl närmast jämföras med våra uppgifter bevaka, störa, skydda och hindra. Här heter det Screen, Guard, och Cover. Plutoner, kompanier och bataljoner kan utgöra en Screen, vilket går ut på att man i princip upprättar en Opl/ posteringslinje varifrån man inhämtar underrättelser och bekämpar motståndarens med främst indirekt eld och CCA/CAS. En Screen line kan vara fast eller rörlig, samt kan grupperas framför, bakom eller i flanken av det förband som skall skyddas.
Guard innebär samma sak som screen, men det måste till minst bataljon eftersom man måste kunna föra striden självständigt och bekämpa motståndaren med främst direkt eld.
Cover är återigen samma sak fast det är oftast en brigad eller Cavalry Regiment som utför uppgiften för att skydda en division eller kår. Förbandet som utför Cover skall kunna göra detta självständigt utan understödjande resurser från det förband de skyddar.
Intelligence Operations - signalspaning, teknisk und, personinhämtning, signatur spaning, säktj
Som synes så är detta betydligt mer utvecklat i amerikansk krigskonst än i svensk.
"Svenska armén anfaller i blindo" brukar vi ju säga. Och ja, nu börjar jag förstå vidden av det talesättet.
Jämfört med amerikanska förband så både är och har vi traditionellt varit mycket mindre välförsedda med spaningsförband.
Varje amerikansk brigad, som för övrigt är ungefär hälften så stor som en svensk, har en Reconnassace Batalion (IB) eller Cavalry Squadron (PB). Squadron är alltså bataljon här och inte kompani som hemma.
Detta innebär att 1/3 av en infanteri- eller pansarbrigads manöverförband är spaningsförband! (Brigaden har bara två mekaniserade manöverbataljoner, men det föreslagna omorganisationsförslaget går igenom så kommer de utökas till tre) För mer detaljer avseende brigaderna se tidigare inlägg här.Som synes så ser spaningsbataljonerna/ skvadronerna lite olika ut men gemensamt är tex att de alla har UAV förmåga. IBCT har bara den minsta UAVn (Raven), medans SBCT och HBCT har medeltung UAV (Shadow). (De två senare har även lätt UAV på manöverkompaninivå! Två system/ komp.)
Den mekaniserade spaningsplutonens organisation är en mycket underlig skapelse som utgör underlag för mången bitter diskussion i amerikanska armén (varje spaningskompani har två plutoner):
 |
| Tre strf och fem splitterskyddade HMMWVs. Plutonen är mycket personalsvag: varje CFV har tre besättningsmän och två spaningssoldater och varje HMMWV har 4 man. Summa sumarum: 29 man i 8 fordon. |
Frågan är vad den stora skillnaden i antal spaningsförband och omfattningen på "und spåret" i stort innebär för vår armé.
Jag är inte så bra på det här området men jag har alltid tyckt att det här med spaningsplutoner är krångligt; de är alltid på fel plats, rör sig för långsamt och ganska snart i stridsförloppet så är de i vägen för övriga manöverförband. Och får de skadade i tidigt skede så sabbar de hela bataljonens underhållsplan.
Ja just det ja, vi har ju i princip bara batspaningsplutoner... det har amerikanerna också, och det är samma problem med dem som med våra :-)
Frågan är om inte vi skulle behöva större spaningsförband också. Inom ramen för manöverkrigföring torde denna typ av förband betala sig bra. Eller så är det inte så mycket förbandet det hänger på, utan mer metoderna att använda förband på. Och vi kanske gör allt det här redan med våra manöverbataljoner. Eller??
söndag 9 december 2012
Ethics and values
En av de nutida stora hjältarna häröver är General (Ret) David Petraeus. Sedemera CIA chef. Nyligen avgången pga otrohetsaffär.
Detta är något som man lite till mans har svårt att hantera. Petraeus anses vara den som vann slaget om Baghdad och i förlängningen hela COIN kampen i IRAK. Alla jag har pratat med har bara gott attt säga om honom. Lite som en amerikansk "Ulf Henriksson". En sjujäkla karl helt enkelt.
Sen kom det här med otrohetsaffären. I den befattningen han hade då; CIA chef, så hade han ju inte gjort något fel eftersom CIA är en civil myndighet och otrohet inte är ett brott i det civila USA. Till skillnad från det militära USA. Försvaret har delvis egna lagar och otrohet är olagligt.
Därmed blir det helt plötsligt lite svårt för folk att öppet fortsätta gilla Petraeus. Fast jag tycker det verkar på de flesta att de ändå tycker att det kanske inte gjorde så jätte mycket. "Det är förjäkligt.. men han är ändå en bra karl." Amerikaner är över lag ganska pragmatiska av sig om jag får karaktärisera dem.
Ibland skyndar man sig dock att lägga till nåt om det orättvisa i alla karriärer som tagit slut under hans befäl till följd av otrohet och så går han själv och gör det.
Hela den här affären har i alla fall skakat om armén ganska rejält.
Utan att för den sakens skull propagera för otrohet så tycker jag att man inte kan ha andra lagar för sina väpnade styrkor än för samhället i övrigt. Undantaget möjligen tilläggslagar i händelse av ofred.
Den officiella armén pratar väldigt mycket om ethics och man har formulerat 7 army values som dess personal skall leva upp till. Loyalty, Duty, Respect, Selfless Service, Honor, Integrity, and Personal Courage (undrar var ÖRA kom ifrån...)
Det fascinerande är att det går att använda ord som honor(ära) på ett seriöst sätt här. Hemma skulle folk dra lite överseende på munnen om man började yra om sånt. Men sånt går hem fullt ut här. Selfless Service är ockå nåt som är så stort att vi nog inte kan fatta det riktigt. Alla som jobbar med nåt som syftar till att skydda andra ses som hjältar. Kanske inte så jättekonstigt i ett land med mycket liten tradition av kollektiv verksamhet. Var och en är sin egen lyckas smed och har oftast fullt upp med att skaffa mat på bordet. Att ta hand om varandra ... nje.. inte så mycket, man har ju fullt upp med sig själv. Så de som ändå gör något i det allmännas intresse uppskattas och ses som lite mer moraliskt högstående än gemene man.
Detta är något som man lite till mans har svårt att hantera. Petraeus anses vara den som vann slaget om Baghdad och i förlängningen hela COIN kampen i IRAK. Alla jag har pratat med har bara gott attt säga om honom. Lite som en amerikansk "Ulf Henriksson". En sjujäkla karl helt enkelt.
Sen kom det här med otrohetsaffären. I den befattningen han hade då; CIA chef, så hade han ju inte gjort något fel eftersom CIA är en civil myndighet och otrohet inte är ett brott i det civila USA. Till skillnad från det militära USA. Försvaret har delvis egna lagar och otrohet är olagligt.
Därmed blir det helt plötsligt lite svårt för folk att öppet fortsätta gilla Petraeus. Fast jag tycker det verkar på de flesta att de ändå tycker att det kanske inte gjorde så jätte mycket. "Det är förjäkligt.. men han är ändå en bra karl." Amerikaner är över lag ganska pragmatiska av sig om jag får karaktärisera dem.
Ibland skyndar man sig dock att lägga till nåt om det orättvisa i alla karriärer som tagit slut under hans befäl till följd av otrohet och så går han själv och gör det.
Hela den här affären har i alla fall skakat om armén ganska rejält.
Utan att för den sakens skull propagera för otrohet så tycker jag att man inte kan ha andra lagar för sina väpnade styrkor än för samhället i övrigt. Undantaget möjligen tilläggslagar i händelse av ofred.
Den officiella armén pratar väldigt mycket om ethics och man har formulerat 7 army values som dess personal skall leva upp till. Loyalty, Duty, Respect, Selfless Service, Honor, Integrity, and Personal Courage (undrar var ÖRA kom ifrån...)
Det fascinerande är att det går att använda ord som honor(ära) på ett seriöst sätt här. Hemma skulle folk dra lite överseende på munnen om man började yra om sånt. Men sånt går hem fullt ut här. Selfless Service är ockå nåt som är så stort att vi nog inte kan fatta det riktigt. Alla som jobbar med nåt som syftar till att skydda andra ses som hjältar. Kanske inte så jättekonstigt i ett land med mycket liten tradition av kollektiv verksamhet. Var och en är sin egen lyckas smed och har oftast fullt upp med att skaffa mat på bordet. Att ta hand om varandra ... nje.. inte så mycket, man har ju fullt upp med sig själv. Så de som ändå gör något i det allmännas intresse uppskattas och ses som lite mer moraliskt högstående än gemene man.
lördag 8 december 2012
Enemy Most Dangerous Course of Action
Tänk er ett litet bergit land i sydvästra Europa med tveksam renhållningskapacitet. Landet har en stor elak granne i norr och öster som ockuperat landet men precis blivit utkastat igen av NATO styrkor.
Du är S2 i den amerikanska bataljon som ska bevaka gränsen i nordvästra hörnet av landet. Bataljonen har inte flyttat in i sitt AOR än utan planerar för fullt. Motståndarens mest troliga handlingsalternativ är lite gränsbråk och show-of-force för att inte helt förlora ansiktet efter reträtten från det lilla bergslandet.
Det mest farliga alternativet är ett fullskaligt anfall med inledningsvis en rejält förstärkt brigad följt av resterande armén organiserad i en division. Brigadenär grupperad strax utanför det övre högra hörnet av bilden och dess anfallsmål bedöms vara det lilla bergslandets huvudstad som ligger precis utanför sydvästra hörnet av bataljonens område.
Det troliga alternativet var inte så mycket att fundera över. Men det farligaste är klurigare. Hur tänker motståndaren där? Hur kraftsamlar denne? Hur mycket kan denne spria ut sig? Hur skyddas flanker? Vilka risker är acceptabla?
Klura på den ni!
 |
| Motståndarens brigad består av inte mindre än tre mek bataljoner, tre strv batakjoner och en pv bataljon. Inga andra motståndarförband kan det inledande skedet påverka de blå förbanden på bilden. |
Det mest farliga alternativet är ett fullskaligt anfall med inledningsvis en rejält förstärkt brigad följt av resterande armén organiserad i en division. Brigadenär grupperad strax utanför det övre högra hörnet av bilden och dess anfallsmål bedöms vara det lilla bergslandets huvudstad som ligger precis utanför sydvästra hörnet av bataljonens område.
Det troliga alternativet var inte så mycket att fundera över. Men det farligaste är klurigare. Hur tänker motståndaren där? Hur kraftsamlar denne? Hur mycket kan denne spria ut sig? Hur skyddas flanker? Vilka risker är acceptabla?
Klura på den ni!
Blandad kompott
Tänkte skriva om lite allt möjligt den här gången.
Först ut är lite om att vara stabschef vid bedömanden. Som jag skrev igår så är det min befattning under det här applexet. Jag styr och ställer med mina stackars stabsmedlemmar så det står härliga till. Tyvärr så var jag lite för oruttinerad och naiv igår när vi gjorde setg två i MDMP; mission analysis så jag lade inte så stor vikt vid att kontrollera kvalitén på analyserna och produkterna som skapades...
Konsekvensen blev att vi mer eller mindre fick ägna större delen av dagen åt att göra om alltihop. Den här gången var lät jag mina strukturfascistoida tendenser blomstra. Vilket resulterade i endel suckar på en del håll och kanter när the f-cking Swede aldrig blev nöjd med motståndarplanen och terrängvärderingsprodukterna. Nåja.. skam den som ger sig :-)
Jag har tidigare berört en del om fyskulturen. Tänkte bara lägga upp den här bilden som är tagen utanför Ingengörsbataljonens lokaler.
Motsvarande finns utanför alla förbandens förläggningar.
Nästa sak jag tänkte skriva om är mentorskap. Det är en mycket vanlig grej här på kursen och inom officerskåren över lag. I synnerhet om man har gått på West Point eller någon annan av de stora officersskolorna så har man i regel en mentor i form av en (oftast) pensionerad överste eller general.
Många av mina kursare har som det verkar ett mycket nära förhållande med sin mentor och inför alla viktigare beslut rörande karriär rådfrågar man denne.
Våra klasser, seminars, har också en mentor bland överstarna från skolans andra avdelningar. Dessutom har våra SGIer dille på att bjuda in olika bataljon och brigadchefer i tid och otid.
Överstarna dräller i klassrummet flera gånger i veckan känns det som ibland. Jag har numera träffat och pratat med fler amerikanska överstar än svenska. (och i svenska armén har jag numera tjänstgjort i sexton år och här har jag bara vart i fem och en halv månad.)
Överstarna tycks älska att traska runt och sprida visdom kring sig. Och har man tryckt på play-knappen så slutar de aldrig. Det är visserligen en del klokheter de har att säga, men deras anekdoter och råd är väldigt lika. Så ... tja för min del så är det bra nu, om det inte kommer någon med lite kontroversiella ideér.
Vad pratar de om då? Jo i korthetberör de alla ungefär följande:
1. Kaptener av idag är bättre än kaptener på deras tid. För kaptener nu har stridserfarenhet.
2. Vår generation kan inte trainingmanagement.
3. Man måste behärska grunderna. (Fundamentals)
4. Armén måste börja öva högintensiv strid igen. (Combined Arms Breach is the shit!)
5. Ordning och reda i mtrl-tjänsten (acountability and property) är super viktigt!
En liten annorlunda detalj avseende det här med mtrl så är en kompanichef i amerikanska armén personligen ekonomiskt ansvarig för kompaniets all materiel. Alltså med betalningsansvar om man inte kan redovisa materielen ordentligt. Så det finns särskilda kompanichefs försäkringar man kan teckna så man inte går i personlig konkurs om nåt går sönder eller försvinner på fel sätt.
Alla här har historier om olyckliga chefer som åkt på att betala nån borttappad lastbil, stridsvagnsmotor eller dyligt. Hur tappar man bort sånt kan man ju fråga sig. Men ... det kan nog lätt hända i ett kaotiskt stridsområde. Dessutom verkar de ha ett ganska knäppt system för nummermärkning. Tex så är en Blue Force Tracker (BFT) individnummermärkt på antennen. Den del som oftast behöver bytas. Och som byts av bara farten på verkstäderna. I den hanteringen glöms nummerhanteringen bort och vips är nån skyldig en BFT!
Dessutom verkar den amerikanska versionen av LIFT vara minst lika svårhanterlig som vår. Och på lägre nivåer är det hand recieps som gäller. Och ett papper kommer så lätt bort.
Det bästa som kan hända ur mtrl redovisnigs synpunkt är en IED attack då och då, för då passar man på att skriva av all saknad materiel, eftersom just den materielen naturligtvis "råkade" bli förstörd i just den attacken. Problemet är ju bara om utrustningen dyker upp igen lite senare. Har hört endel sådana historier också... Ett säkert sätt att få sparken på.
Konsekvensen blev att vi mer eller mindre fick ägna större delen av dagen åt att göra om alltihop. Den här gången var lät jag mina strukturfascistoida tendenser blomstra. Vilket resulterade i endel suckar på en del håll och kanter när the f-cking Swede aldrig blev nöjd med motståndarplanen och terrängvärderingsprodukterna. Nåja.. skam den som ger sig :-)
 |
| Pullup-bars, Dip-bars, sit up bars.... för hela plutoner samtidigt! |
Motsvarande finns utanför alla förbandens förläggningar.
Nästa sak jag tänkte skriva om är mentorskap. Det är en mycket vanlig grej här på kursen och inom officerskåren över lag. I synnerhet om man har gått på West Point eller någon annan av de stora officersskolorna så har man i regel en mentor i form av en (oftast) pensionerad överste eller general.
Många av mina kursare har som det verkar ett mycket nära förhållande med sin mentor och inför alla viktigare beslut rörande karriär rådfrågar man denne.
Våra klasser, seminars, har också en mentor bland överstarna från skolans andra avdelningar. Dessutom har våra SGIer dille på att bjuda in olika bataljon och brigadchefer i tid och otid.
Överstarna dräller i klassrummet flera gånger i veckan känns det som ibland. Jag har numera träffat och pratat med fler amerikanska överstar än svenska. (och i svenska armén har jag numera tjänstgjort i sexton år och här har jag bara vart i fem och en halv månad.)
Överstarna tycks älska att traska runt och sprida visdom kring sig. Och har man tryckt på play-knappen så slutar de aldrig. Det är visserligen en del klokheter de har att säga, men deras anekdoter och råd är väldigt lika. Så ... tja för min del så är det bra nu, om det inte kommer någon med lite kontroversiella ideér.
Vad pratar de om då? Jo i korthetberör de alla ungefär följande:
1. Kaptener av idag är bättre än kaptener på deras tid. För kaptener nu har stridserfarenhet.
2. Vår generation kan inte trainingmanagement.
3. Man måste behärska grunderna. (Fundamentals)
4. Armén måste börja öva högintensiv strid igen. (Combined Arms Breach is the shit!)
5. Ordning och reda i mtrl-tjänsten (acountability and property) är super viktigt!
En liten annorlunda detalj avseende det här med mtrl så är en kompanichef i amerikanska armén personligen ekonomiskt ansvarig för kompaniets all materiel. Alltså med betalningsansvar om man inte kan redovisa materielen ordentligt. Så det finns särskilda kompanichefs försäkringar man kan teckna så man inte går i personlig konkurs om nåt går sönder eller försvinner på fel sätt.
Alla här har historier om olyckliga chefer som åkt på att betala nån borttappad lastbil, stridsvagnsmotor eller dyligt. Hur tappar man bort sånt kan man ju fråga sig. Men ... det kan nog lätt hända i ett kaotiskt stridsområde. Dessutom verkar de ha ett ganska knäppt system för nummermärkning. Tex så är en Blue Force Tracker (BFT) individnummermärkt på antennen. Den del som oftast behöver bytas. Och som byts av bara farten på verkstäderna. I den hanteringen glöms nummerhanteringen bort och vips är nån skyldig en BFT!
Dessutom verkar den amerikanska versionen av LIFT vara minst lika svårhanterlig som vår. Och på lägre nivåer är det hand recieps som gäller. Och ett papper kommer så lätt bort.
Det bästa som kan hända ur mtrl redovisnigs synpunkt är en IED attack då och då, för då passar man på att skriva av all saknad materiel, eftersom just den materielen naturligtvis "råkade" bli förstörd i just den attacken. Problemet är ju bara om utrustningen dyker upp igen lite senare. Har hört endel sådana historier också... Ett säkert sätt att få sparken på.
torsdag 6 december 2012
MDMP
Som jag beskrivit tidigare består ju kursen här i princip av två bolck; ett kompaniskede och ett bataljonstabsskede. Vi är just nu mitt i batstabsskedet, närmanre bestämt i bedömande 2 av 4. Kärnan i denna kursdel är MDMP -Military Decision Making Process. Dvs den planeringsmodell som används i amerikanska armén. Modellen används på bataljonsnivå och uppåt. Kompanier och plutoner använder sig av TLP; Troop Leading Procedure, vilket har jag beskrivit i tidigare inlägg.
MDMP påminner om PUTen men är lite mer omfattande och i mitt tycke, krångligare. (Vet inte om det är denna som motsvarar vår GOP kanske.)
Som synes är MDMP väldigt detaljerad och ganska omfattande process. Givetvis kan den användas vid ont om tid och då är grundregeln att man fortfarande genomför alla stegen men inte lika ingående. Men grunden är att man har gott om tid och man gör ett grannlaga arbete att synkronisera allt och alla.
Produkter och verktyg för stabsarbetet är inte centralt reglerat (märkligt nog!) utan det är upp till respektive stab att bestämma detta i sin SOP. Till sin hjälp i stabsarbetet har man i regel ett system som heter Command Post Of the Future (CPOF). Det kan närmast liknas med IS-mark, men är baserat på satelitkommunikation och är 10 år modernare. Fast... som alla militära "stödsystem" inte så användarvänligt :-)
Under detta bedömande har jag befattningen XO, vilket i detta sammanhang kan jämföras med stabschef.
Amerikansk ledningsstruktur skiljer sig lite från vår och ser ut så här:
Commander (CDR) - chef
Executive Officer (XO) - motsvarar en blandning mellan vår stf och kvm under genomförande
och stabschef vid planering
Platoon Sergeant (PSG)
First Sergeant (1SG)
Sergeant Major (SGM) - dessa fungerar som chefens taktiska rådgivare, en blandning mellan
kvm och stf vid genomförande och planering på respektive nivå
Staben i övrigt är organiserad i olika S funktioner och indelade i olika celler ungefär som våra ledningslag.Åtminstone vid planering.
Nästa vecka skall vi till motsvarigheten till LTA och spela på ett av våra bedömmanden. Då kanske det framgår hur staben är grupperad vid genomförande; om de använder typ L1-L2-L3 som vi eller om de gör annorlunda.
Min spaning så här långt är att L2 ev är något nertonat eller inte finns alls så till vida att det finns stabspersonal där. En viktig skillnad i detta sammanhang är att bataljonchefen har en egen stridsvagn om denne är chef för ett pansarförband och en Bradley för infanteriförband. Stridsledaren har ett eget fordon; en Bradley i alla mekaniserade förbandstyper och är således aldrig grupperad tillsammans med chefen och övriga ledningslaget. Återkommer i detta ämne nästa vecka när jag har lite mer kött på benen.
MDMP påminner om PUTen men är lite mer omfattande och i mitt tycke, krångligare. (Vet inte om det är denna som motsvarar vår GOP kanske.)
Som synes är MDMP väldigt detaljerad och ganska omfattande process. Givetvis kan den användas vid ont om tid och då är grundregeln att man fortfarande genomför alla stegen men inte lika ingående. Men grunden är att man har gott om tid och man gör ett grannlaga arbete att synkronisera allt och alla.
Produkter och verktyg för stabsarbetet är inte centralt reglerat (märkligt nog!) utan det är upp till respektive stab att bestämma detta i sin SOP. Till sin hjälp i stabsarbetet har man i regel ett system som heter Command Post Of the Future (CPOF). Det kan närmast liknas med IS-mark, men är baserat på satelitkommunikation och är 10 år modernare. Fast... som alla militära "stödsystem" inte så användarvänligt :-)
Under detta bedömande har jag befattningen XO, vilket i detta sammanhang kan jämföras med stabschef.
Amerikansk ledningsstruktur skiljer sig lite från vår och ser ut så här:
Commander (CDR) - chef
Executive Officer (XO) - motsvarar en blandning mellan vår stf och kvm under genomförande
och stabschef vid planering
Platoon Sergeant (PSG)
First Sergeant (1SG)
Sergeant Major (SGM) - dessa fungerar som chefens taktiska rådgivare, en blandning mellan
kvm och stf vid genomförande och planering på respektive nivå
Staben i övrigt är organiserad i olika S funktioner och indelade i olika celler ungefär som våra ledningslag.Åtminstone vid planering.
Nästa vecka skall vi till motsvarigheten till LTA och spela på ett av våra bedömmanden. Då kanske det framgår hur staben är grupperad vid genomförande; om de använder typ L1-L2-L3 som vi eller om de gör annorlunda.
Min spaning så här långt är att L2 ev är något nertonat eller inte finns alls så till vida att det finns stabspersonal där. En viktig skillnad i detta sammanhang är att bataljonchefen har en egen stridsvagn om denne är chef för ett pansarförband och en Bradley för infanteriförband. Stridsledaren har ett eget fordon; en Bradley i alla mekaniserade förbandstyper och är således aldrig grupperad tillsammans med chefen och övriga ledningslaget. Återkommer i detta ämne nästa vecka när jag har lite mer kött på benen.
lördag 1 december 2012
Monument
Dagens äventyr har bestått av besök vid ett antal av USAs stoa monument. De har en passion för monument här som saknar motstycke hemma!
 |
| Delar av monumentet över Koreakriget. |
 |
| Vietnamkriget |
 |
| Det egentliga Vietnammonumentet. Med namnen på alla som stupade. |
 |
| Coctailparty |
 |
| Marinkårens välkända monument: Flagganresningen på Iwo Jima. Det är stort. Figurerna är tre-fyra gånger så stora som en vanlig människa. Fast de är ju å andra sidan just Marines... |
 |
| Abraham Lincoln. På avsatsen några meter nedanför är platsen där Martin Luther King Jr höll sitt berömda I have a dream tal markerat med just dessa ord och datumet ingraverat i stenen. |
 |
| Arlingtonkyrkogården. General Robert E Lee s gamla gods. Alla som tjänstgjort i någon av de olika vapengrenarna kan begära att få begravas här. Även ens maka/make får då också begravas där. Kyrkogården är väldigt stor och vackert belägen i ett mycket kupperat landskap. |
 |
| The Tomb of The Unknown Soldier. Paradtjänst på extrem nivå. Bevakat 24/7 de senaste typ 70 åren. Vid två tillfällen har man beordrat upphör på vakttjänsten pga orkaner. Båda gångerna har soldaterna vägrat att överge in post. Förbandet heter the Old Guard och tillhör 3. InfDiv. Kolla in den här länken så får ni sehur det hela ser ut. |
 |
| Roosevelt har ett jättemonument som mer eller mindre beskriver hela hans karriär med skulpturer. |
 |
| Martin Luther King Jr. Runt statyn i en halvcirkel finns ett antal citat ingraverade i en mur. |
fredag 30 november 2012
Coctailparty och förintelsemuseum
Förrgårdagskvällens reception var ingen middag utan ett schyst coctailparty med mycket mat, armeattachéer, öl, general och allt. Tyvärr kom inte sveriges armeattaché Öv Dag Lidén, känd för en del av er som fd stf regch LG.
Jag pratade, som jag skrev tidigare, lite med deskofficeren för Europa, och fick intrycket att vi är rätt väl ansedda här borta. Kul att höra.
När det gäller amerikanernas sätt att umgås på sådanna här tillställningar, så är det i bästa fall ytligt men oftare lite pinsamt. Det är visserligen coolt med mingelpartyn måste jag medge, men kallprat är inte min grej riktigt. Så när en på måfå inbjuden amerikansk överste med fru, dålig syn och hörsel kommer fram och berättar hur mycket de ääälskar (just looove) Europa så börjar det krypa i kroppen på mig. Fast jag antar att jag har befäst duglighet i coctailparty numera så jag överlever.
I dag var det museiedag ( heter det så?) på US Holocost Memorial Museum. Bra och intressant men... fy fan... Lätt illamående och naturligtvis mycket berörd efteråt. Vi avslutande med ett litet diskussionsforum men tyvärr blev inte den delen så bra som det kunde ha blivit. En det av mina kursare är väl inte så... intresserade. Andra börjar jag tvivla på om de ens har nån intelektuell förmåga över huvud taget. Nåja, det är deras problem.
Efter museet var det en kort busstur till kapitolium. Där träffade vi Georgias Congressman. Foton, breda bländvita leenden, mer kallprat...:-)
Alt detta skedde utanför byggnaden på den mycket pampiga trappen. När vi sedan gick in så hann vi bara passera säkerhetskontrollen innan nåt larm gick och alla var tvugna att utrymma byggnaden.
Kan för övrigt nämna att alla museer och offentliga byggnader har säkerhetskontroller värdiga vilken flygplats som helst. Och är det en federal byggnad så har vakterna automatkarbin istället för bara pistol. Säkerhetsvakt är för övrigt antagligen ett av de vanligaste jobben i det här landet.
Så istället för en inblick i amerikanskt styrelseskick så blev det en lång promenad på stan med det lilla gäng europeer jag brukar hänga med. Kikade på Vita huset och drack kaffe på Starbucks.
På kvällen bjudmiddag med Bisonfilé. Intressant smak; mild viltsmak men annars rätt likt nötkött. Gott var det i alla fall.
Jag pratade, som jag skrev tidigare, lite med deskofficeren för Europa, och fick intrycket att vi är rätt väl ansedda här borta. Kul att höra.
När det gäller amerikanernas sätt att umgås på sådanna här tillställningar, så är det i bästa fall ytligt men oftare lite pinsamt. Det är visserligen coolt med mingelpartyn måste jag medge, men kallprat är inte min grej riktigt. Så när en på måfå inbjuden amerikansk överste med fru, dålig syn och hörsel kommer fram och berättar hur mycket de ääälskar (just looove) Europa så börjar det krypa i kroppen på mig. Fast jag antar att jag har befäst duglighet i coctailparty numera så jag överlever.
I dag var det museiedag ( heter det så?) på US Holocost Memorial Museum. Bra och intressant men... fy fan... Lätt illamående och naturligtvis mycket berörd efteråt. Vi avslutande med ett litet diskussionsforum men tyvärr blev inte den delen så bra som det kunde ha blivit. En det av mina kursare är väl inte så... intresserade. Andra börjar jag tvivla på om de ens har nån intelektuell förmåga över huvud taget. Nåja, det är deras problem.
Efter museet var det en kort busstur till kapitolium. Där träffade vi Georgias Congressman. Foton, breda bländvita leenden, mer kallprat...:-)Alt detta skedde utanför byggnaden på den mycket pampiga trappen. När vi sedan gick in så hann vi bara passera säkerhetskontrollen innan nåt larm gick och alla var tvugna att utrymma byggnaden.
Kan för övrigt nämna att alla museer och offentliga byggnader har säkerhetskontroller värdiga vilken flygplats som helst. Och är det en federal byggnad så har vakterna automatkarbin istället för bara pistol. Säkerhetsvakt är för övrigt antagligen ett av de vanligaste jobben i det här landet.
På kvällen bjudmiddag med Bisonfilé. Intressant smak; mild viltsmak men annars rätt likt nötkött. Gott var det i alla fall.
onsdag 28 november 2012
Pentagon
Så var det dags för sötebrödsdagar igan. Vi internationella studenter, som det så fint heter, är på en sexdagarstur till Washington DC.
Igår var bara resdag så det hände inte så mycket förutom en massa gratis mat så klart. Och en del vin på kvällen, visserligen inte gratis men ändå.
Den här resan gör jag själv utan familjen, de är kvar i Georgia. Dels för att grabben går i skolan , dels för att det blir ganska dyrt med boende och mat för dem här; vi bor på ett hyfsat hotell och käkar 45-50 dollars middagar stup i kvarten... så... ja jag delar rum med en kapten från Sydkorea på den här turen istället för min kära hustru.
Idag var vi hur som helst på besök på Pentagon. Eller heter det i Pentagon? Antagligen både och för dels heter själva byggnaden Pentagon och dels heter själva "högkvartersenheten" Pentagon.
Vi fick gå på en guidad tur och prata lite med J35s Regional Desk Officers för vår del av världen. Dvs Europa för min del. Inte jätte informativt men rätt fränt att vara inne i denna jättebyggnad. 23000 människor jobbar där inne varje dag. Men det finns bara 8000 parkeringsplatser. Som tur är har byggnaden egen tunnelbanestation.
På amerikanskt manér är väggar och korridorer smyckade med minnestavlor och utställningar över landets stora söner och hjältar. Tex finns en korridor med handmålade porträtt med alla stupande soldater i de senaste två krigen. Den stupades anhöriga får välja en konstnär som målar porträttet och staten betalar.
I ett annat rum finns en lista över alla som tilldelats Medal of Honor. Ungefär 1850 personer har jag för mig att det var totalt sett.
Den del av Pentagon som förstördes 11 september 2001 är helt återställd och det finns ett litet minnesrum för de lite drygt 180 som omkom samt ett kapell där nu.
En lite kul detalj var de meniga soldaterna och sjömännen som agerade guider där inne för under rundturen så gick de hela tiden baklänges: ungefär 45 minuter. Hela tiden vänd mot oss besökare och pratades. Oklanderliga uniformer, vita handskar, synnerligen välklippta och välartikulerade unga män och kvinnor från alla vapenslagen inklusive Coast Guard som egentligen inte sorterar under Department of Defense utan Department for Homeland Security. Men de fick tydligen vara med ändå.
Det trista med Pentagonbesöket var att kameror var mycket absolut helt förbjudna av säkerhetsskäl, så jag kan inte ladda upp några bilder. Ni får googla Pentagon istället om ni vill se hur det ser ut.
Efter Pentagon var det lunch på The Officers Club, typ, på Ft Meyr. Faktiskt mycket vacker mäss. Den helt klart vackraste jag sett hittills här i USA. Om man inte räknar generalens representationsvåning på Ft Benning förståss.
I skrivande stund har vi lite slacktid, som delvis har spenderats på hotellets gym, innan vi ska tillbaka till Ft Meyr på Dinner Reception. Med general och allt. Respektive lands militärattache är också inbjudna och enligt uppgift så kommer även Sveriges vara där. Kul.
Förutom vi från Ft Benning så är det två andra kaptenskurser här samtidigt och vi gör allt tillsammans som en stor grupp om 54 officerare från 28 olika länder. Rätt häftigt faktiskt. De andra kurserna är typ Logistics Capains Career Course och Artillery Captains Career Course.'
På artellerikursen finns en mycket trevlig norrman. Skönt att få prata svenska lite grann emellanåt.
"Hemma" på Ft Benning finns också en, nej två norrmän i kurserna efter mig så även där bereds numera möjligheter till skandinavisk förbrödning. Vi hade tex en mycket trevlig och lyckad kväll på lokal härom veckan :-)
Nu ska jag knyta slipsen och putsa skorna så jag blir representabel inför middagen. Återkommer senare i veckan med fler rapporter får Washington!
Igår var bara resdag så det hände inte så mycket förutom en massa gratis mat så klart. Och en del vin på kvällen, visserligen inte gratis men ändå.
Den här resan gör jag själv utan familjen, de är kvar i Georgia. Dels för att grabben går i skolan , dels för att det blir ganska dyrt med boende och mat för dem här; vi bor på ett hyfsat hotell och käkar 45-50 dollars middagar stup i kvarten... så... ja jag delar rum med en kapten från Sydkorea på den här turen istället för min kära hustru.
Idag var vi hur som helst på besök på Pentagon. Eller heter det i Pentagon? Antagligen både och för dels heter själva byggnaden Pentagon och dels heter själva "högkvartersenheten" Pentagon.
Vi fick gå på en guidad tur och prata lite med J35s Regional Desk Officers för vår del av världen. Dvs Europa för min del. Inte jätte informativt men rätt fränt att vara inne i denna jättebyggnad. 23000 människor jobbar där inne varje dag. Men det finns bara 8000 parkeringsplatser. Som tur är har byggnaden egen tunnelbanestation.
På amerikanskt manér är väggar och korridorer smyckade med minnestavlor och utställningar över landets stora söner och hjältar. Tex finns en korridor med handmålade porträtt med alla stupande soldater i de senaste två krigen. Den stupades anhöriga får välja en konstnär som målar porträttet och staten betalar.
I ett annat rum finns en lista över alla som tilldelats Medal of Honor. Ungefär 1850 personer har jag för mig att det var totalt sett.
Den del av Pentagon som förstördes 11 september 2001 är helt återställd och det finns ett litet minnesrum för de lite drygt 180 som omkom samt ett kapell där nu.
En lite kul detalj var de meniga soldaterna och sjömännen som agerade guider där inne för under rundturen så gick de hela tiden baklänges: ungefär 45 minuter. Hela tiden vänd mot oss besökare och pratades. Oklanderliga uniformer, vita handskar, synnerligen välklippta och välartikulerade unga män och kvinnor från alla vapenslagen inklusive Coast Guard som egentligen inte sorterar under Department of Defense utan Department for Homeland Security. Men de fick tydligen vara med ändå.
Det trista med Pentagonbesöket var att kameror var mycket absolut helt förbjudna av säkerhetsskäl, så jag kan inte ladda upp några bilder. Ni får googla Pentagon istället om ni vill se hur det ser ut.
Efter Pentagon var det lunch på The Officers Club, typ, på Ft Meyr. Faktiskt mycket vacker mäss. Den helt klart vackraste jag sett hittills här i USA. Om man inte räknar generalens representationsvåning på Ft Benning förståss.
I skrivande stund har vi lite slacktid, som delvis har spenderats på hotellets gym, innan vi ska tillbaka till Ft Meyr på Dinner Reception. Med general och allt. Respektive lands militärattache är också inbjudna och enligt uppgift så kommer även Sveriges vara där. Kul.
Förutom vi från Ft Benning så är det två andra kaptenskurser här samtidigt och vi gör allt tillsammans som en stor grupp om 54 officerare från 28 olika länder. Rätt häftigt faktiskt. De andra kurserna är typ Logistics Capains Career Course och Artillery Captains Career Course.'
På artellerikursen finns en mycket trevlig norrman. Skönt att få prata svenska lite grann emellanåt.
"Hemma" på Ft Benning finns också en, nej två norrmän i kurserna efter mig så även där bereds numera möjligheter till skandinavisk förbrödning. Vi hade tex en mycket trevlig och lyckad kväll på lokal härom veckan :-)
Nu ska jag knyta slipsen och putsa skorna så jag blir representabel inför middagen. Återkommer senare i veckan med fler rapporter får Washington!
söndag 18 november 2012
Training Management
De senaste två veckorna har vi ägnat oss åt training management. Närmare bestämt så har vi gått igenom hur man skapar träningsplaner ner till veckoprogramsnivå, håller träningsmöten (ungefär som en vanlig komprapport), hur man föredrar sin träningsplan för högre chef och slutligen gör en detaljerad plan för en skarpskjutning.
På det stora hela är det inte så mycket annorlunda än hur vi gör hemma. Men detaljerna är ju annorlunda och själva processen är mer detaljstyrd. (Tror jag. Vi har ju en massa Handböcker, ni vet de där blå-gula böckerna som ingen med ryggraden i behåll har läst. De kanske reglerar sånt här hemma precis som FM 7-0 reglerar processen här. Hur som helst. Det finns en Field Manuals för allt här! )
Men i stora drag så finns förbandsspecifika uppgifter ungefär som våra TOEM/KFS i botten. Dessa är nedbrutna till uppgiftslistor, sk Mission Essential Task List (METL) för olika förbandsnivåer(Jmfr med våra målsättningar). Dessa skall man sedan göra ett nested concept med; dvs högre chefs lista tillsammans med dennes Commanders Intent skall hänga ihop med din lista för ditt kompani, vilka i sin tur bryts ner i en lång rad olika Supporting Collective Tasks vilket kan sägas vara vad grupper och plutoner skall göra. Exempel på processen ser ut ungefär så här:
Ett förbands METL är väldigt omfattande och det är helt omöjligt att träna på allt som den omfattar. Detsamma gäller för Collectiv Tasks. De är jätte många för att inte tala om de individuella som är nästan hur många som helst.Därför görs den här prioriteringsprocessen. Högre chefs Intent utgör vägledning för vilka MET du som chef skall välja att prioritera.
Hela träningsmanagementprocessen (27 bokstäver!!) ser i alla fall ut så här:
Tabellerna med METs som beskrevs ovan hör hemma i den första blå pilen; Mission Analysis. När man har ett utkast så dialogiserar man det hela med Chefen och när man är överrens så börjar man detaljplanera (Course of Action development).
Planeringen sker i tre olika tidsperspektiv: Long Range (hela året/ ARFORGENcyceln), Short rRnge (3-6 månader) och Near term (9 veckor). Detaljeringsgraden okar naturligtvis med minskat tidsspann. Och Near Term faller ut i mycket detaljerade veckoprogram.
Training brief för högre chef har man en gång i kvartalet om jag fattat det hela rätt och där föredrar man Short Range och Near Term planen för chefen.
Hur detaljerad denna brief skall vara är naturligtvis olika från chef till chef, men i regel verkar den vara betydligt mer detaljerad än vi är vana med. Vi skulle nog i de flesta fall nöja oss med att redovisa ATT vi skall genomföra en skjutvecka och VAD som skall uppnås i termer av målsättningar under denna. Här verkar det vara mer regel än undantag att även då redovisa HUR skjutveckan ska gå till. Riskområden, utvärderingsplaner, ammunitionsåtgång.. hela balletten!
Om chefen är nöjd så ger denne sitt samtycke och vips så har man en godkänd träningsplan!
Ovanstående liksom det mesta som jag skrivit om här på bloggen beskriver ju saker som på lite håll är rätt lika som hemma. Detaljeringsgraden skiljer allt som oftast, men i övrigt är militär verksamhet tydligen rätt lika världen över. Men ... nåt är det ändå som skiljer och som märks tydligt. Så även när det gäller Training Management.
Jag håller på att formulera en betraktelse över just detta "nåt" men det är svårt att sätta fingret på vad det är för något. Det har att göra med kultur och "folksjäl" tror jag och inte så mycket med metoder och reglementen. De senare är ju bara formulerad text och därmed föremål för tolkningar. Mycket av det som står i reglementen här och hemma är väldigt lika, men vi tolkar och tillämpar det väldigt olika. Alltså måste det vara människornas perseption och verklighetsuppfattning som skiljer.
Filosofiskt värre- ja jag vet. Men intressant tycker jag!
På det stora hela är det inte så mycket annorlunda än hur vi gör hemma. Men detaljerna är ju annorlunda och själva processen är mer detaljstyrd. (Tror jag. Vi har ju en massa Handböcker, ni vet de där blå-gula böckerna som ingen med ryggraden i behåll har läst. De kanske reglerar sånt här hemma precis som FM 7-0 reglerar processen här. Hur som helst. Det finns en Field Manuals för allt här! )
Men i stora drag så finns förbandsspecifika uppgifter ungefär som våra TOEM/KFS i botten. Dessa är nedbrutna till uppgiftslistor, sk Mission Essential Task List (METL) för olika förbandsnivåer(Jmfr med våra målsättningar). Dessa skall man sedan göra ett nested concept med; dvs högre chefs lista tillsammans med dennes Commanders Intent skall hänga ihop med din lista för ditt kompani, vilka i sin tur bryts ner i en lång rad olika Supporting Collective Tasks vilket kan sägas vara vad grupper och plutoner skall göra. Exempel på processen ser ut ungefär så här:
 |
1: Några av kompaniets Mission Essential Tasks (MET), observera att gruppmålsättningar ingår där också!
2: Varje MET består av ett antal Supporting Collective Tasks. Flera av dessa är gemensamma för många METs. De som är gulmarkerade förekom i minst två av de tre METs som finns med i den här tabellen. Dessa skall prioriteras i utbildningen framför de som bara har en "träff".
3: Supporting Collective Tasks flyttas ner och bildar basen i en ny tabell.
4: Supporting Collective Tasks består i sin tur av ett antal Induvidual Tasks. De som är grönmarkerade är de som förekommer i flest Collective Tasks och skall därför prioriteras i utbildningen.
Slutläge: Man har ett antal Collective Tasks som plutonerna, grupperna och omgångarna skall focusera på och ett antal Induvidual Tasks som måste övas för att möjliggöra att man uppnår Collective Tasks. SYNKRONISERING som stödjer prioritering!!
|
Hela träningsmanagementprocessen (27 bokstäver!!) ser i alla fall ut så här:
Planeringen sker i tre olika tidsperspektiv: Long Range (hela året/ ARFORGENcyceln), Short rRnge (3-6 månader) och Near term (9 veckor). Detaljeringsgraden okar naturligtvis med minskat tidsspann. Och Near Term faller ut i mycket detaljerade veckoprogram.
Training brief för högre chef har man en gång i kvartalet om jag fattat det hela rätt och där föredrar man Short Range och Near Term planen för chefen.
Hur detaljerad denna brief skall vara är naturligtvis olika från chef till chef, men i regel verkar den vara betydligt mer detaljerad än vi är vana med. Vi skulle nog i de flesta fall nöja oss med att redovisa ATT vi skall genomföra en skjutvecka och VAD som skall uppnås i termer av målsättningar under denna. Här verkar det vara mer regel än undantag att även då redovisa HUR skjutveckan ska gå till. Riskområden, utvärderingsplaner, ammunitionsåtgång.. hela balletten!
Om chefen är nöjd så ger denne sitt samtycke och vips så har man en godkänd träningsplan!
Ovanstående liksom det mesta som jag skrivit om här på bloggen beskriver ju saker som på lite håll är rätt lika som hemma. Detaljeringsgraden skiljer allt som oftast, men i övrigt är militär verksamhet tydligen rätt lika världen över. Men ... nåt är det ändå som skiljer och som märks tydligt. Så även när det gäller Training Management.
Jag håller på att formulera en betraktelse över just detta "nåt" men det är svårt att sätta fingret på vad det är för något. Det har att göra med kultur och "folksjäl" tror jag och inte så mycket med metoder och reglementen. De senare är ju bara formulerad text och därmed föremål för tolkningar. Mycket av det som står i reglementen här och hemma är väldigt lika, men vi tolkar och tillämpar det väldigt olika. Alltså måste det vara människornas perseption och verklighetsuppfattning som skiljer.
Filosofiskt värre- ja jag vet. Men intressant tycker jag!
lördag 17 november 2012
CG reception
CG - Commanding General. Varje post har en. På Ft Benning heter han MacMaster och är generalmajor.
I måndags var det CG Reception för vår kurs. Uppdelade i två kurshalvor var vi bjudna på officiellt coctailpatry i hans stora sydstatsvilla.
Först fick man gå förbi och hälsa och skaka hand med generalen. Sen var det mingel, småplockmat och öl/vin i 50 minuter. Generalen minglade runt i församlingen han också. Avslutningsvis höll han ett kort tack tal, vilket var signalen att gå så att nästa kurshalva kunde komma in.
På det hela taget var det rätt trevligt, även om både jag och hustrun var skeptiska från början.
Det slog mig att det var första gången jag pratade med en general. Hemma i Sverige har måste jag säga att generalerna lyser med sin frånvaro under hela min karriär. Överstarna är talrika, men vid närmare eftertanke så har jag nog inte ens hört någon general talat om man inte räknar fd ÖB i samband med ÖRA kampanjen.
Hmmm, det där var ju inte riktigt sant. Jag har ju faktiskt både lyssnat till och pratat med nuvarnade ÖB vid några tillfällen. Fast ändå.. alla andra generaler då. Vi har ju ett gäng...
Jag trodde att det skulle vara mer officiella tillställningar här än det varit. Det var min bild av jenkarna, men det var ju fel. På själva kursen MCCC har vi inte haft nåt sådant förutom det här coctailpartyt (utan coctails!).
Inom ramen för International Military Students Office (IMSO) som är vår värdorganisation, har det varit lite småtillställningar, men de har alla varit ganska informella, typ i klassen "shorts och t-shirt". Inget fel i det, det är ju betydligt bekvämare i Georgia-hettan än M/87, men det var inte min bild av det hela som sagt var.
I måndags var det CG Reception för vår kurs. Uppdelade i två kurshalvor var vi bjudna på officiellt coctailpatry i hans stora sydstatsvilla.
 |
| Den vuxna delen av familjen Broström redo för coctailparty. Thailand vann tävlingen avseende mest bling-bling på uniformen, tätt följt av värdlandet USA. Båda dessa fick vår svenska m/87att se rätt blek ut.... |
På det hela taget var det rätt trevligt, även om både jag och hustrun var skeptiska från början.
Det slog mig att det var första gången jag pratade med en general. Hemma i Sverige har måste jag säga att generalerna lyser med sin frånvaro under hela min karriär. Överstarna är talrika, men vid närmare eftertanke så har jag nog inte ens hört någon general talat om man inte räknar fd ÖB i samband med ÖRA kampanjen.
Hmmm, det där var ju inte riktigt sant. Jag har ju faktiskt både lyssnat till och pratat med nuvarnade ÖB vid några tillfällen. Fast ändå.. alla andra generaler då. Vi har ju ett gäng...
Jag trodde att det skulle vara mer officiella tillställningar här än det varit. Det var min bild av jenkarna, men det var ju fel. På själva kursen MCCC har vi inte haft nåt sådant förutom det här coctailpartyt (utan coctails!).
Inom ramen för International Military Students Office (IMSO) som är vår värdorganisation, har det varit lite småtillställningar, men de har alla varit ganska informella, typ i klassen "shorts och t-shirt". Inget fel i det, det är ju betydligt bekvämare i Georgia-hettan än M/87, men det var inte min bild av det hela som sagt var.
fredag 16 november 2012
Staff Ride
I onsdags var vi på studiebesök ute i den riktiga världen, alltså utanför skolhuset (eller var det Sundbyberg...?) Närmare bestämt så var vi på en sk Staff Ride till det gamla slagfältet vid Pickett's Mill nån mil NV om Atlanta (amerikanska inbördeskriget).
Har vi nån motsvarighet till Staff Ride? Nja.. det är väl nåt melllanting mellan "historisk fältövning" och studiebesök. Det verkar vara populärt här i USA. En sån där grej som bataljonchefer får för sig att alla skall åka på som teambuilding och för att allmännbilda sig.
Alla i klassen skulle förbereda ett kort anförande med slutsatser, jämförelser eller diskusionsfrågor avseende någon del eller aspekt av slaget. Det gick sådär. Ingen var intresserad, allra minst vår lärare. Så på det hela taget var det slöseri med tid. Fast en heldag ute var ju inte fel. Det är inget man är bortskämd med på den här kursen direkt.
Amerikanska inbördeskriget används hela tiden i utbildningen här och i stort sett alla officerare har nåt eget favoritslag eller favoritgeneral därifrån som det kan allt om. Vi har sett i stort sett halva mastodontfilmen Gettisburg i olika 5-10 minuters sekvenser från Youtube för att belysa allsköns aspekter på ledarskap, krigföringsprinciper och IPB. Funkar rätt bra faktiskt.
Band of Brothers har vi sett massor av också. Det finns mycket i olika filmer som är användbart för att åskådliggöra saker. Jag ska definitivt ta efter detta när jag kommer hem. (Fast det är ju betydligt svårare hemma än här pga Internet åtkomst. Här har man ett internetbaserat datasystem och inget Itranet som vi)
Har vi nån motsvarighet till Staff Ride? Nja.. det är väl nåt melllanting mellan "historisk fältövning" och studiebesök. Det verkar vara populärt här i USA. En sån där grej som bataljonchefer får för sig att alla skall åka på som teambuilding och för att allmännbilda sig.
Alla i klassen skulle förbereda ett kort anförande med slutsatser, jämförelser eller diskusionsfrågor avseende någon del eller aspekt av slaget. Det gick sådär. Ingen var intresserad, allra minst vår lärare. Så på det hela taget var det slöseri med tid. Fast en heldag ute var ju inte fel. Det är inget man är bortskämd med på den här kursen direkt.
Amerikanska inbördeskriget används hela tiden i utbildningen här och i stort sett alla officerare har nåt eget favoritslag eller favoritgeneral därifrån som det kan allt om. Vi har sett i stort sett halva mastodontfilmen Gettisburg i olika 5-10 minuters sekvenser från Youtube för att belysa allsköns aspekter på ledarskap, krigföringsprinciper och IPB. Funkar rätt bra faktiskt.
Band of Brothers har vi sett massor av också. Det finns mycket i olika filmer som är användbart för att åskådliggöra saker. Jag ska definitivt ta efter detta när jag kommer hem. (Fast det är ju betydligt svårare hemma än här pga Internet åtkomst. Här har man ett internetbaserat datasystem och inget Itranet som vi)
lördag 10 november 2012
Förbandscykeln
Ett amerikanskt förband, vars grundenhet är brigaden, har en årscykel som ser ut så här:
Hela cykeln kallas Army Force Generation (ARFORGEN).
Cykeln börjar när ett förband kommer hem från sin utlandsstationering eller går av sin beredskap. Under de första 90 dagarna byts personal ut. Ibland alla chefer, ibland bara några. NCOs har lite mindre rörlighet än officerarna och soldaterna ännu mindre, men båda dessa personalkategorierna flyttar numera och byter förband ibland. Personalen tar också ut ledighet under denna perioden.
Brigadens materiel lämnas in för central REMI, typ. Reparationer och olika grundtillsyner. Efterhand materielen är genomgången kommer den successivt tillbaka till förbandet. Chefen kan dock under det första knappa halvåret inte räkna med att ha handlingsfrihet med sin materiel, varför verksamheten anpassas efter detta.
Det gula blocket innebär individell träning för personalen. Centrala eller förbandsgemensamma kurser och utbildningar genomförs. Personalen genomför olika kvalifiseringsprogram på vapen och fordon. Man är extremt kvalificerings-galna här. Hoppas vi aldrig hamnar i den här hysterin. Nackdelarna är fler än fördelarna. Huvudsyftet till dessa program eller årliga prov är enligt min mening det som är amerikanarnas största problem; allt går ut på att hålla ryggen fri! Om nåt går fel så så är det nån annans fel. Det är för övrigt orsaken varför man synkroniserar och håller på och detaljplanerar, om ni frågar mig. Det är också orsaken till att man aldrig kommer att få nån egentlig uppdragstaktik att fungera här. Och detta är större än bara försvaret; hela det här samhället är uppbygt på just den här sättet, så jag har svårt att se hur de skulle komma ur det tankesättet i armén.
Nåja, det blev ett litet sidospår.
Åter till ARFORGEN.
Efter 180 dagar börjar förbandsträningen. I mån av tillgänglig personal och utrustning har man redan under föregående skede börjat med samövning av fireteams (ungefär som våra omgångar fast självständigare) och grupper. Sen rullar plutons, kompani och bataljonskeden på.
240 dagar in i cykeln är det dags att ta sitt pick och pack och dra till nåt centralt träningscenter tex National Training Center (NTC) i Califonien, där man genomför sin "slutträning" som är designad utifrån det man skall göra efter ARFORGEN året.
Slutligen så skall folk vara lediga och man skall packa, eller lämna in utrustning som inte skall med på utlandsstationeringen osv. De gör lite olika. Endel tar med sin egen materiel till insatsområdet och endel får "ny" materiel där.
Sen är förbandet klart att lösa uppgift. Tiden man gör detta är lite olika. För närvarande är en utlandsstationering 11-12 månader tror jag. Tidigare har de varit så långa som 18 månader eller längre...
Nu i veckan har vi ängnat oss åt Training Management vilket i praktiken går ut på att bryta och bända i olika målsättningar, inte helt olikt det vi gjorde inför varje utbildningsår hemma. Vi har alltså ängnat oss åt innehållet i blocket Unit training.
Slutresultatet: ett av högre chef underskrivet veckoprogram. Känns det igen..?
Dock kan jag meddela att den amerikanska processen är betydligt mer krånglig och ...ja... mer amerikansk:-) Det ska gissas (vanvördigt uttryck för restated mission), synkroniseras och göras nested concepts (se tidigare inlägg). Men på det hela taget så känner man igen det mesta de talar om i det här hänseendet. Same, same, but different!
Det enda som de inte har talat om är interoperabilitet. Fundera på den ni...!
Hela cykeln kallas Army Force Generation (ARFORGEN). Cykeln börjar när ett förband kommer hem från sin utlandsstationering eller går av sin beredskap. Under de första 90 dagarna byts personal ut. Ibland alla chefer, ibland bara några. NCOs har lite mindre rörlighet än officerarna och soldaterna ännu mindre, men båda dessa personalkategorierna flyttar numera och byter förband ibland. Personalen tar också ut ledighet under denna perioden.
Brigadens materiel lämnas in för central REMI, typ. Reparationer och olika grundtillsyner. Efterhand materielen är genomgången kommer den successivt tillbaka till förbandet. Chefen kan dock under det första knappa halvåret inte räkna med att ha handlingsfrihet med sin materiel, varför verksamheten anpassas efter detta.
Det gula blocket innebär individell träning för personalen. Centrala eller förbandsgemensamma kurser och utbildningar genomförs. Personalen genomför olika kvalifiseringsprogram på vapen och fordon. Man är extremt kvalificerings-galna här. Hoppas vi aldrig hamnar i den här hysterin. Nackdelarna är fler än fördelarna. Huvudsyftet till dessa program eller årliga prov är enligt min mening det som är amerikanarnas största problem; allt går ut på att hålla ryggen fri! Om nåt går fel så så är det nån annans fel. Det är för övrigt orsaken varför man synkroniserar och håller på och detaljplanerar, om ni frågar mig. Det är också orsaken till att man aldrig kommer att få nån egentlig uppdragstaktik att fungera här. Och detta är större än bara försvaret; hela det här samhället är uppbygt på just den här sättet, så jag har svårt att se hur de skulle komma ur det tankesättet i armén.
Nåja, det blev ett litet sidospår.
Åter till ARFORGEN.
Efter 180 dagar börjar förbandsträningen. I mån av tillgänglig personal och utrustning har man redan under föregående skede börjat med samövning av fireteams (ungefär som våra omgångar fast självständigare) och grupper. Sen rullar plutons, kompani och bataljonskeden på.
240 dagar in i cykeln är det dags att ta sitt pick och pack och dra till nåt centralt träningscenter tex National Training Center (NTC) i Califonien, där man genomför sin "slutträning" som är designad utifrån det man skall göra efter ARFORGEN året.
Slutligen så skall folk vara lediga och man skall packa, eller lämna in utrustning som inte skall med på utlandsstationeringen osv. De gör lite olika. Endel tar med sin egen materiel till insatsområdet och endel får "ny" materiel där.
Sen är förbandet klart att lösa uppgift. Tiden man gör detta är lite olika. För närvarande är en utlandsstationering 11-12 månader tror jag. Tidigare har de varit så långa som 18 månader eller längre...
Nu i veckan har vi ängnat oss åt Training Management vilket i praktiken går ut på att bryta och bända i olika målsättningar, inte helt olikt det vi gjorde inför varje utbildningsår hemma. Vi har alltså ängnat oss åt innehållet i blocket Unit training.
Slutresultatet: ett av högre chef underskrivet veckoprogram. Känns det igen..?
Dock kan jag meddela att den amerikanska processen är betydligt mer krånglig och ...ja... mer amerikansk:-) Det ska gissas (vanvördigt uttryck för restated mission), synkroniseras och göras nested concepts (se tidigare inlägg). Men på det hela taget så känner man igen det mesta de talar om i det här hänseendet. Same, same, but different!
Det enda som de inte har talat om är interoperabilitet. Fundera på den ni...!
fredag 9 november 2012
Armén syns, verkar och respekteras...
Jag har ju tidigare beskrivit lite hur man visar sin uppskattning för sina soldater och väpnade styrkor. Tänkte spinna vidare på den tråden lite. Inläggets titel syftar på nån reklamaffisch som hänger på MSS hemma. Här är det dock verklighet... ;-)
På söndag, den 11 November är det Veterans Day. Nationell helgdag. Vi militärer har långhelg; ledig fredag och måndag och det blir en massa spektakel kring det militära. Jag såg reklam häromdagen att restaurangkedjan Applebees ska ha gratis (!) mat för veteraner och aktiva militärer då. Säkert parader och andra jippon också. Har inte riktigt koll. Återkommer i ämnet om det är nåt att skriva om.
Över tiden så är det alltid hyllningar till trupperna vid alla evenemang så som jag beskrev i inlägget om Rodeo.
Många restauranger har militär rabatt; oftast 10 % mot uppvisande av militär legitimation.
Folk har dekaler på sina bilar med förbandstillhörighet eller bara en enkel Arméslogan.
Löpklubben i stan har en löptävling som heter Soldiermarathon. Även för barn; Kids SoldierMarathon ( lugn; de springer två mile i veckan under ett antal veckor och avslutar med den sista milen på själva tävlingsdagen. Sonen deltar med glatt humör!!!)
Sonens skola har just skickat ut en inbjudan till "The third annual Military Appreaciation Day". Jag citerar ur inbjudan:
"We hold this event every year to honor our Military Families. If your loved one is ot here, we hope that you will be able to support your student(s) on that day as we recognized each military parent during a special cermony." När blev ni inbjudna till en sådan cermoni senast därhemma på barnens skola?
Tja försvaret är synligt överallt. Reklam i radio och på TV. Visst är det lite extra mycket här nere i södern i en "militärstad" som Columbus. Men ändå...
Här följer lite olika bilder jag samlat på mig på detta tema.
På söndag, den 11 November är det Veterans Day. Nationell helgdag. Vi militärer har långhelg; ledig fredag och måndag och det blir en massa spektakel kring det militära. Jag såg reklam häromdagen att restaurangkedjan Applebees ska ha gratis (!) mat för veteraner och aktiva militärer då. Säkert parader och andra jippon också. Har inte riktigt koll. Återkommer i ämnet om det är nåt att skriva om.
Över tiden så är det alltid hyllningar till trupperna vid alla evenemang så som jag beskrev i inlägget om Rodeo.
Många restauranger har militär rabatt; oftast 10 % mot uppvisande av militär legitimation.
Folk har dekaler på sina bilar med förbandstillhörighet eller bara en enkel Arméslogan.
Löpklubben i stan har en löptävling som heter Soldiermarathon. Även för barn; Kids SoldierMarathon ( lugn; de springer två mile i veckan under ett antal veckor och avslutar med den sista milen på själva tävlingsdagen. Sonen deltar med glatt humör!!!)
Sonens skola har just skickat ut en inbjudan till "The third annual Military Appreaciation Day". Jag citerar ur inbjudan:
"We hold this event every year to honor our Military Families. If your loved one is ot here, we hope that you will be able to support your student(s) on that day as we recognized each military parent during a special cermony." När blev ni inbjudna till en sådan cermoni senast därhemma på barnens skola?
Tja försvaret är synligt överallt. Reklam i radio och på TV. Visst är det lite extra mycket här nere i södern i en "militärstad" som Columbus. Men ändå...
Här följer lite olika bilder jag samlat på mig på detta tema.
 |
| Ett av de två små monumenten utanför stadshuset i Columbus. Båda är militära monument. |
 |
| Små dekaler på regskyltarna eller på bakrutan med militärtema är mycket vanliga. |
 |
| Tja... det mesta knyter an till militären... |
 |
| Detta ser man mycket reklam för. Projektet stödjer skadade soldater med rehabilitering och utrustning typ rullstolar, proteser mm. (Just denna bild är från ettiketten på en ketchupflaska...) |
fredag 2 november 2012
På västfronten intet nytt
Tja... varför så tyst på bloggen? Inte mycket att skriva om just nu.
Veckan har gått i ordergivningens tecken i samband med Battle Forge. Dvs jag har varit väldigt lite på skolan.
Battle Forge gick bra och idag hade vi det sammanfattande provet (vilket också gick bra) för kompaniskedet. Skedet avslutas officiellt på måndag med utvecklingssamtal och halvtidsbetyg innan vi byter klasser och lärare.
En i vår klass klarade inte Battle Forge och blir recycled, dvs får göra om kompaniskedet. När man väl har blivit skickad på kurs här så går man den kursen tills man klarar den. Man flyttas helt enkelt över till kursen som kommer efter. Så i hans fall kommer MCCC vara 8 månader lång istället för 6.
Totalt har jag hört om 4 som råkat ut för detta. Det kan vara fler. Och ett gäng som var på gränsen. I sådana fall är policyn att hellre fria än fälla.
Jag har funderat en hel del över hur mycket måttstocken skiljer sig för oss utlännningar. Officiellt inte alls, men jag tror att det ska till myyycket innan man ger nån av oss ett NO GO på nåt av de kurskritiska momenten. Däremot så tror jag att vi bedöms lika som alla andra för betygen över godkänt.
Hur som helst så gör de flesta av oss utlänningar rätt bra ifrån oss, även om det finns endel stolpskott naturligtvis. Dessa blir på nåt sätt godkända ändå, så det får en ju att undra lite...
Battle Forge gick bra och idag hade vi det sammanfattande provet (vilket också gick bra) för kompaniskedet. Skedet avslutas officiellt på måndag med utvecklingssamtal och halvtidsbetyg innan vi byter klasser och lärare.
En i vår klass klarade inte Battle Forge och blir recycled, dvs får göra om kompaniskedet. När man väl har blivit skickad på kurs här så går man den kursen tills man klarar den. Man flyttas helt enkelt över till kursen som kommer efter. Så i hans fall kommer MCCC vara 8 månader lång istället för 6.
Totalt har jag hört om 4 som råkat ut för detta. Det kan vara fler. Och ett gäng som var på gränsen. I sådana fall är policyn att hellre fria än fälla.
Jag har funderat en hel del över hur mycket måttstocken skiljer sig för oss utlännningar. Officiellt inte alls, men jag tror att det ska till myyycket innan man ger nån av oss ett NO GO på nåt av de kurskritiska momenten. Däremot så tror jag att vi bedöms lika som alla andra för betygen över godkänt.
Hur som helst så gör de flesta av oss utlänningar rätt bra ifrån oss, även om det finns endel stolpskott naturligtvis. Dessa blir på nåt sätt godkända ändå, så det får en ju att undra lite...
lördag 27 oktober 2012
Federal Troops and Nationalguard
Nåt som jag inte riktigt fattade innan jag kom hit var hur det här med självständiga stater funkade. Att de hade lite olika lagar visse jag ju men hade väl inte reflekterat så mycket över det hela.
Men jag kan ju säga att det här med en centralmakt och regering är man mycket skeptiska till. Den skall lägga sig i så lite som möjligt. Helst inte alls.
Detta tar sig även uttryck i det militära. Först och främst är det så att det finns någonstans i grundlagen tydligt reglerat vad federal trupp får göra på amerikansk mark. Och det är inte mycket. Typ inget alls. Det är hårdare reglerat än hemma faktiskt. Det krävs att presidenten deklarerar nationell kris för att att försvarets resurser skall få användas internt i landet. Senast det hände var efter orkanen Katrina i New Orleans. Då sattes en bataljon ur 82. Airborn Div in för att upprätthålla ordningen och hjälpa till med återställandet. Det beslutet undgick inte kritik så det är inte okontroversiellt trots att man måste säga att man älskar sina väpnade styrkor. Åtminstone med svenska mått mätt.
För att exemplifiera ovanstående så kan jag ju nämna att när kursen var i Columbus på vår TEWT (ungefär MUS) såvar vi tvugna att vara civilklädda eftersom vi uppträdde i "förband". Dessutom skulle vi ju gå in i stadshuset. Hade vi gjort det i uniform hade vi typ brutit mot grundlagen.
I detta sammanhang kommer nu Nationalgardet in. Dessa tillhör delstaterna och står INTE under den federala regeringen och presidentens kontroll. Guvenören i en delstat har befälsrätten över sitt Nationalgarde och kan mobilisera dess efter eget bestämmande och dessa får naturligtvis operera inom egen delstat. Men inte andra delstater.
Som lök på laxen finns dessutom The Reserve. Alla försvarsgrenar utom Marinkåren har reservstyrkor. För arméns del består dessa numer enbart av förband som inte har strid som huvuduppgift. Dessa förband står alltså under federal kontroll och ingår i arméns ordinarie divisioner.
Mer om maktfördelning och sånt kan man oxå läsa på familjebloggen som administreras av hustrun.
Men jag kan ju säga att det här med en centralmakt och regering är man mycket skeptiska till. Den skall lägga sig i så lite som möjligt. Helst inte alls.
Detta tar sig även uttryck i det militära. Först och främst är det så att det finns någonstans i grundlagen tydligt reglerat vad federal trupp får göra på amerikansk mark. Och det är inte mycket. Typ inget alls. Det är hårdare reglerat än hemma faktiskt. Det krävs att presidenten deklarerar nationell kris för att att försvarets resurser skall få användas internt i landet. Senast det hände var efter orkanen Katrina i New Orleans. Då sattes en bataljon ur 82. Airborn Div in för att upprätthålla ordningen och hjälpa till med återställandet. Det beslutet undgick inte kritik så det är inte okontroversiellt trots att man måste säga att man älskar sina väpnade styrkor. Åtminstone med svenska mått mätt.
För att exemplifiera ovanstående så kan jag ju nämna att när kursen var i Columbus på vår TEWT (ungefär MUS) såvar vi tvugna att vara civilklädda eftersom vi uppträdde i "förband". Dessutom skulle vi ju gå in i stadshuset. Hade vi gjort det i uniform hade vi typ brutit mot grundlagen.
I detta sammanhang kommer nu Nationalgardet in. Dessa tillhör delstaterna och står INTE under den federala regeringen och presidentens kontroll. Guvenören i en delstat har befälsrätten över sitt Nationalgarde och kan mobilisera dess efter eget bestämmande och dessa får naturligtvis operera inom egen delstat. Men inte andra delstater.
Som lök på laxen finns dessutom The Reserve. Alla försvarsgrenar utom Marinkåren har reservstyrkor. För arméns del består dessa numer enbart av förband som inte har strid som huvuduppgift. Dessa förband står alltså under federal kontroll och ingår i arméns ordinarie divisioner.
Mer om maktfördelning och sånt kan man oxå läsa på familjebloggen som administreras av hustrun.
Sista veckan på kompaniskedet
I fredags hade vi Battle Forge. Hemske bedömandet som tog hela dagen. Jag är inte riktigt nöjd med min insats. Planen duger gott och väl men produkterna för den blå planen är riktigt dåliga.
Allt material måste vi lämna kvar på skolan så vi kommer inte åt dem förrän en halvtimme innan vi ska redovisa vår order. Så vill man föröva får man göra det ur minnet. Tur att man har bra minne :-)
Jag ska redovisa på onsdag vid lunch. Fram till dess är jag ledig. Soft va!? Fast jag måste föröva min redovisning; med så bristfälliga produkter så måste själva snacket vara riktigt övertygande om det ska gå... Så det blir nog att göra de tre dagarna jag har på mig.
Dessutom ska jag ju fysa. Fast det är enskilt så jag ska åka till gymmet i lite vettigare tid än vanligt. Typ vid 9 på förmiddagen. När tjejgruppen är där och kör crossfit. 8-) Och så har jag beställt nya löparskor på favvobutiken nere på stan. Med lite tur kommer de tidigt i veckan också.
På fredag är det sen sista dagen i kompaniskedet och vi avslutar naturligtvis med ett prov! Omfattning: hela kompaniskedet. Så det blir till att plugga tråkiga minnesramsor innan dess också.
Sen börjar bataljonskedet. Ny klass, ny lärare. Nya lärdommar.
Ska bli skönt. De sista veckorna har faktiskt varit lite tråkiga. Sega liksom. Inget nytt, bara traggla samma som tidigare.
Avslutar med två symboliska bilder som får representera USA. Låt oss kalla temat:
Svårt för proportioner men oerhört stolta ändå
Allt material måste vi lämna kvar på skolan så vi kommer inte åt dem förrän en halvtimme innan vi ska redovisa vår order. Så vill man föröva får man göra det ur minnet. Tur att man har bra minne :-)
Jag ska redovisa på onsdag vid lunch. Fram till dess är jag ledig. Soft va!? Fast jag måste föröva min redovisning; med så bristfälliga produkter så måste själva snacket vara riktigt övertygande om det ska gå... Så det blir nog att göra de tre dagarna jag har på mig.
Dessutom ska jag ju fysa. Fast det är enskilt så jag ska åka till gymmet i lite vettigare tid än vanligt. Typ vid 9 på förmiddagen. När tjejgruppen är där och kör crossfit. 8-) Och så har jag beställt nya löparskor på favvobutiken nere på stan. Med lite tur kommer de tidigt i veckan också.
På fredag är det sen sista dagen i kompaniskedet och vi avslutar naturligtvis med ett prov! Omfattning: hela kompaniskedet. Så det blir till att plugga tråkiga minnesramsor innan dess också.
Sen börjar bataljonskedet. Ny klass, ny lärare. Nya lärdommar.
Ska bli skönt. De sista veckorna har faktiskt varit lite tråkiga. Sega liksom. Inget nytt, bara traggla samma som tidigare.
Avslutar med två symboliska bilder som får representera USA. Låt oss kalla temat:
Svårt för proportioner men oerhört stolta ändå
 |
| Gigantisk flagga på putteliten flaggstång. Lovar att det såg ännu löjligare ut i verkligheten, kortet gör det hela inte riktigt rättvisa. Man flaggar väldigt mycket här. Hela tiden, och några vimplar är det som synes inte fråga om. Man är oerhört stolta över sitt land. |
 |
| Urinoar. Detta är den vanligaste mängden vatten som används vid en vanlig spolning i en vanlig enmans urinoar. 3,8 liter vatten för varje liten skvätt piss...! Den miljövänliga versionen spolar bara 1,9 liter (0.5 gallons per flush). |
onsdag 24 oktober 2012
En amerikansk officer(s karriär)
Idag hade klassen besök av en personalofficer från Armour Branch. Truppslagen är väldigt viktiga här och de "äger" sina officerare.
Som jag fattar det hela så sorterar man under det truppslag man för tillfället tjänstgör i men man uppmuntras att bredda sig och gärna ta en befattning i infanteriet om man är pansarofficer och vice versa. Att officeren inte kan en massa detaljer om sin nya befattning ser man inte som nått problem. Allt sånt där lär man sig. Man får väl gå nån kurs eller ta sig tid att gå till garaget med sina NCOs och gå en kompani-intern Bradley kurs om det är det man inte kan. Officeren är alltså trotts truppslagstillhörighet i första hand chef och i andra hand tex infanteriofficer.
Visst, vissa flyttar undvikar man, tex om man inte är strv utbildad så brukar man inte få befäl över strv, men omöjligt är det inte.
Ska man tjänstgöra i infanteriet "måste" man ha gått Ranger Course. Annars gör man sig icke besvär.
En normal officerskarriär ser ut ungefär så här:
Endel får tolv månader, endel 18 eller 24 i sina chefsbefattningar. Ibland får man två chefsbefattnigar på två olika förband.
Åren när man inte för befäl så kan man pyssla med lite allt möjligt. Det finns tusen och en befattningar. Många av mina kursare har haft nåt år som XO i ett kompani eller nån batstabsbefattning.
För att bli befodrad så granskas man i en sk board. Det sker efter ett förutbestämt antal år efter att
man fått sin commision. Naturligtvis finns det en tabell för detta. Ur denna kan man tex utläsa att den som tillhör årskull 2008 (vilket huvuddelen av mina klasskamrater gör!) blir granskad för befodran till major 2015. Blir man inte utvald så har man en chans till 2016. Blir man inte utvald då heller... ja då kommer armén försöka avveckla vederbörande.
Blir man utvald för befodran så får man den på typ tioårs dagen av sin commision, så det är inte ILE-utbildningen som är nivåhöjande (har glömt vad ILE står för men det är "majorskursen).
Klarar man inte utbildningen som är kopplat till graden så kommer man naturligtvis inte i fråga för någon ytterligare befodran. Urval till Övlt sker år 2023 och 2024 för 2008 års årskull. Har man väl blivit Övlt så kan man få bli bataljonchef, men det är en separat board för dessa befattningar.
Alla urval grundar sig på sk Officer Evaluation Reports (OER), vilket är ungefär som våra gamla tjänstgöringsomdömmen.
Konkurensen är hård och det gäller att få bra rating på sitt OER, vilket i princip innebär att ens chef två nivåer upp uttryckligen skriver att LT XX är en av bataljonens tre bästa LT. Får man ingen rating så spelar det inte så stor roll vad som står i övrigt på OERen.
Tja, det var lite om ett annorlunda officerssystem...
Avslutningsvis kunde jag inte låta bli att lägga upp den här länken med tanke på inläggets namn...
http://www.youtube.com/watch?v=lSL_8BCFo40&feature=related
Lite elakt kanske, men lite fyndigt om jag får säga det själv.
tisdag 23 oktober 2012
A4 (Alpha Four)
Det var ett tag sen jag skrev något nu, så jag får väl ta mig i kragen och göra ett inlägg. Normalt sett bjuder en vecka på en hel del att fundera och reflektera över. Den här veckan har gått i applex A4s tecken och det blir rätt mycket slacktid en sån vecka för så snart vi gjort bedömmandet (Troop Leading Procedures- TLP) så är det individuella ordergivningar under tre-fyra dagar. När man inte har ordergivning är man ledig. Så.. ja jag har latat mig i några dagar. Fast jag har fysat och varit duktig alla dagar om än inte så okristeligt tidigt som normalt.
Igår hade jag min ordergivning och det gick bra. Att ge ordern i sig är inte svårt alls tycker jag, däremot har jag svårt att komma till the Decisive Point på de 45 minuter som det får ta. Nu innbär det inte mer än några poängs avdrag så jag fokuserar inte jättemycket på den biten.
Klurigt på riktigt däremot är att hinna göra TLPs. Numera får vi bara 6-7 timmar att göra dessa. Sen får man inte ta hem sina alster och föröva utan det får man 30 min precis före sin ordergivning att göra. Och det är en hel del produkter som skall färdigställas ( ja ni har ju sett den typ av breifing board vi använder i tidigare inlägg) och så måste man ju sätta sig in i alla delar av högre chefs order och memorera den på den korta tiden.
Snart är det Battle Forge. Det avslutande applexet som är värt dubbelt så mycket poäng som de övriga och som dessutom graderas GO/ NO GO för resten av kursen. Så då får man väl lägga manken till på riktigt. :-)
Fast en mycket bra sak var att vi avslutade med den sammanfattande lilla övningen på en av stans bättre restauranger med en lätt lunch och en kall öl...
Igår hade jag min ordergivning och det gick bra. Att ge ordern i sig är inte svårt alls tycker jag, däremot har jag svårt att komma till the Decisive Point på de 45 minuter som det får ta. Nu innbär det inte mer än några poängs avdrag så jag fokuserar inte jättemycket på den biten.
Klurigt på riktigt däremot är att hinna göra TLPs. Numera får vi bara 6-7 timmar att göra dessa. Sen får man inte ta hem sina alster och föröva utan det får man 30 min precis före sin ordergivning att göra. Och det är en hel del produkter som skall färdigställas ( ja ni har ju sett den typ av breifing board vi använder i tidigare inlägg) och så måste man ju sätta sig in i alla delar av högre chefs order och memorera den på den korta tiden.
Snart är det Battle Forge. Det avslutande applexet som är värt dubbelt så mycket poäng som de övriga och som dessutom graderas GO/ NO GO för resten av kursen. Så då får man väl lägga manken till på riktigt. :-)
 |
| Utsikt över en sömning småstad i södern... Bilden är tagen från Columbus högsta byggnad; Government Building. |
I övrigt kan jag berätta att vi genomförde en Tactical Exercise Without Troops (TEWT) i Columbus innan vi gjorde våra TLPs. (A4 utspelar sig i Columbus.) Vi gjorde en under A1 också, och gemensamt för båda är att vi mest gått runt och tittat. Antar att det beror en hel del på den intruktör man har men jag tror mig kunna spåra en effekt av officerarnas ovana att genomföra träning och utbildning här. De administrerar den ju bara annars. Genomförandet handhas ju nästan uteslutandet av NCOs i amerikanska armén.
Så någon riktig MUS var det inte, snarare en terrängrek. Kanske vara det syftet också. Det vet jag inte. Men det känns som vi kunde ha fått ut betydligt mycket mer av den utedagen. Fast en mycket bra sak var att vi avslutade med den sammanfattande lilla övningen på en av stans bättre restauranger med en lätt lunch och en kall öl...
onsdag 17 oktober 2012
7 timmars Coin föreläsning
Idag hade vi en marathon föreläsning på 7 timmar av en viss Dr W Dean, från USAF. Det var mycket intressant ! Skulle nog klassa de första tre timmarna som det bästa hittills på hela kursen.
Dr Dean är historiker och en av medförfattarna till FM 3-24 Counterinsurgensy. En amerikansk bästsäljare på sistone.
Han är den första föreläsare/ talare som tonat ner betydelsen av Combined Arms Breach och liknande i framtiden. Däremot var han bekymrad hur de dyrköpta erfarenheterna man vunnit de senaste 11 åren ska bevaras och leva vidare. Tesen han drev var att "B2 bombers over Beijing just ain´t gonna happen". Däremot ansåg han det mycket troligt att USA skulle komma att utkämpa fler Small Wars i framtiden och därmed främst möta en irreguljär motståndare igen. Naturligtvis vurmar han för sitt egna skötebarn Coin, men jag tror (och hoppas) att han har rätt. Hellre små än stora krig om jag får välja.Vidare så använde Dr Dean knappt begreppet Coin utan istället Forein Intrenal Defense (FID) eftersom per (amerikansk) definition kan bara Counterinsurgensy ske i USA. Det man sysslat med i Irak och Afghanistan är att stödja Host Nations i deras Counterinsyrgencys. Man har däremot genomfört Counterinsurgensy Operations inom ramen för just FID på dessa platser. Ordklyverier. Javisst. Men han var ju akademiker och de gillar ju sånt.
Han pratade också en hel del om unkonvetial warfare och nyttjandet av special förband.
Den största lärdommen därvar väl att man skall akta sig eller framför allt tänka sig för en gång extra innan man ängnar sig åt sådant eftersom det historiskt nästan alltid fått en oönskad sidoeffekt på lång sikt. På kort sikt däremot är denna typ av krigföring nästan alltid framgångsrik. Han hade en hel rad exempel på detta men den enklaste och tydligaste var väl Osama Bin Laden och stödet han fick under 80-talet från USA. Viktigt att komma ihåg i detta sammanhang är att vi nu pratar om strategisk nivå. Och som han flera gånger framhöll; det är på strategiskt och politisk nivå krig vinns och förloras. Inte militär. Vi militärer har en tendens att glömma bort det ibland. Och jag antar att det blir extra tydligt i ett Coin sammanhang. Lysande exempel på ovanstående är både Frankrikes krig i Algeriet 1954-62 och Vietnamkriget där man i stort sett krossat gerillarörelserna strax innan man var tvungen att dra sig ur av politiska skäl.
Kika för övrigt på filmen "Slaget om Alger" om ni inte sett den. Den åskådliggör tydligt hur effektivt en Enemy Centric Approach kan vara rent militärt, men samtidigt omöjliggör hela kriget.
I just detta fall var det mycket utbredda nyttjandet av tortyr en av de största orsakerna till att kriget blev ohållbart att fortsätta föra för demokratin Frankrike.
När en stats militära styrkorna inte längre lever de värden de är satta att försvara måste staten agera! (Det finns naturligtvis fler orsaker, men detta var antagligen en av de stora anledningarna till att världsopinionen krävde att Frankrike drog sig ur.)
Dr Dean återkom flera gånger under dagen till problematiken med vilka metoder som är rättfärdiga att använda för en demokratisk stat och hur taktiska vinnster kan innebära strategiska katastrofer.
"Sometimes the best thing to do is to do nothing!"
söndag 14 oktober 2012
Diverse bilder
 |
| Surface Danger Zone (SDZ) Riskområden på amerikanska. Mindre och enklare än våra. Men å andra sidan skjuter de inte lika fritt som oss, så i slutändan tror jag vår SäkI tillåter mer. Åtminstone så gör vi mer konter med skarp ammunition, kanske beror det på att vi har ett väldigt starkt utbildningsarv i FM. Huvuddelen av mina kursare har varit utbildningsansvariga på de befattningar de haft, men de framstår som utbildningsmässiga amatörer om man får bedöma utifrån vad de berättar... De har andra kvalitéer istället. De flesta har krigat på riktigt till exempel. |
 |
| En skylt jag såg på NCO skolan för några veckor sedan. Alla personalkategorier har sina Creeds här. |
 |
| Rörigt, ... jag vet :-) Men lite vacker ändå tycker jag. Föreställer Engagement Area Development. |
 |
| Fältarbeten delan in i; Turning, Fixing, Blockning och Disrupting obstacles. Matrisen visar ytor och antal minor samt antal plutonstimmar det tar för en ingengörsplut att färdigställa dem. Längst ner syns hur lång tid det tar för olika resureser att gräva strfvärn; HDP= Hull Defilade Position. TDP= Turret Defilade Position, 2x Man är ståvärn för stridspar. OH cover= tak. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)