Sista inlägget

Sista inlägget på bloggen. Tänkte bara sammanfatta kursen rent innehållsmässigt och göra en slutkommentar. "Reserapport light".

Pre-course:
Denna kurs skedde i International Military Students Office, IMSO, regi. Instruktörer var två civilanställda fd officerare, en kapten och en överstelöjtnant.
Väldigt nyttigt att få "mjukstarta" på denna kurs. Den var en kortversion av kompaniskedet på MCCC, och vi fick jobba med reglementen, begrepp och redovisning av operationsordrar.
IMSO har under hela vistelsen varit vår värdenhet. Under tiden på pre-coursen gjorde vi två resor anordnade av IMSO: en till Atlanta och en till Savannha vid atlantkusten.

Maneuver Captains Career Course MCCC:
I början av augusti började MCCC. Jag tror vi var knappt 210 elever totalt i vår "årskull" som benämdes class 5-12. Av dessa 210 var 24 internationella elever från 20 olika länder, ungefär lika många US Marines och resten US Army. Representerade truppslag var infanteri, pansar, kavalleri, arméflyg och en stackars luftvärnare.

Klassrummets lärarhörna i bakrunden och min sponsor
(ungefär värdofficer) Harold, i förgrunden.

"Årskullen" delades in i 12 avdelningar, sk seminars, om ca 15-18 elever vardera. Varje seminar hade en egen Small Group Instructor (SGI) som lärare. Denne genomförde i stort sett all utbildning med sitt seminarium. Enda undantaget var när specialinstruktörer hade helkursföreläsningar.
Kompaniskedet:
Dag ett på kursen var av administartiv karaktär, men redan dag två drog undervisningen igång med diverse grundläggande föreläsningar i 200-manna klassrummet.
Kompaniskedet var indelat i sex (sju) avsnitt, benämnda A1- A6(A7)
A1 avhandlade kompanibedömande (Troop Leading Procedures, TLP), grundläggande truppslagslära med focus på lätt infanteri, combined arms tactics, indirekt bekämpning med focus på grk och art, anfallsstrid i betäckt terräng, och "ordergivningsteknik". Avsnittet innehåll en muntlig stridsövning, en sk Tactical Exercise Without Troops (TEWT), fast den genomfördes mer som en terrängrek än en MUS.
Ytterligare ett praktiskt moment i detta avsnintt var en halvdag i simulatorn Viritual Battle Space 2 (VBS2).

AVLM = Armored Vehicle Lounged MICLIC.
Hörnstenen i Combined Arms Breaching. En MICLIC
är en stor minorm.

A2 avhandlade pansar- och ingengörstrupperna, ännu mera combined arms tactics, indirekt bekämpning med focus på CAS och CCA (Close Combat Aviation= ahkp understöd), anfallsstrid i öppen terräng samt förövningstekniker.
I detta avsnitt stiftade vi bekantskap med BesättningsTränings Anläggningen (BTA, Close Combat Tactical Trainer (CCTT) på engelska.
A3 handlade också om pansar- och ingengörstrupper och combined arms tactics. Denna gång var det dock stridsvagnen som stod i focus till skilland från A2 där det var stridsforonen. Stridssättet var dessutom försvar i öppen terräng och underhållstjänst avhandlades på allvar för första gången. Detta var det enda avsnitt i kompaniskedet som genomfördes som ett grupparbete (3-manna grupper).
Det praktiska momentet var återigen i BTA.

Opord brief. Den betygsatta delen av alla avsnitt.
Chris Lund, som genomför sin ordergivning, är
svenskättling och var i mitt andra seminar.

I slutet av avsnittet fick mitt seminar en ny SGI. Vår gamla var, i egenskap av en av de mer rutinerade instruktörerna, utsedd att ta över ett nytt seminar i en ny årskull.
A4: Anfallsstrid i bebyggelse med Strykerförband, COIN och lite Targeting.
Praktiska moment var en till TEWT och spel i VBS 2 .

A5: Also Known As Battle Forge; kursens kulmen! Det stora provet. Ingen undervisning i detta avsnitt, bara bedömande och ordergivning. Anfall i bebyggelse med lite olika förbandstyper beroende på ens tidigare resultat och fortsatta inriktning. Extremt komplext med alla möjliga och omöjliga inflytelser och enablers.
Avsnittet avslutades med att alla seminars upplöstes och ombildades till 10 istället för 12 och nya SGIs tilldelades.
A6: Training Management. Kursens mest ointressanta del ur mitt (och alla andra internationella officerares perspektiv). Två veckor med extremt amerikansk-specifik utbildning.
I samband med detta avsnitt gjorde vi en sk Staff Ride till ett gamalt slagfält från inbördeskriget. En Staff Ride kan väl liknas med en fältövning ungefär.
Bataljonskedet:
B1: Bataljonsbedömande (Military Decision Making Process, MDMP) och stabskunskap var huvudfocus.  Applexet avhandlade anfall och stabiliserande operationer samt lite mer COIN.
Alla vi utlänningar missade större delen av detta kursavsnitt då IMSO tog oss på en en-veckas resa till Washington DC.
B2: Inriktningen för detta avsnitt var, förutom fortsatt bataljonsbedömande, spaningsoperationer och förbandstypen i focus var cavalry-squadrons (spaningsbataljoner).
Praktiskt moment var ungefär som vår Ledningsträningsanläggning, fast ... MYCKET, mycket, sämre.
B3: Fortsatt bataljonsbedömande och stabsarbete, huvudtema försvarsstrid.
B4: Bedömande, stabsarbete och fördjupning i targeting och COIN.

Närgången studie av Marschkänga 90 under en
mindre intressant föreläsning...

A7: Electives. Kursens sista avsnitt med blandade föreläsningar i vitt skilda ämnen. Endel av taktisk/ tekninsk karraktär. Andra avhandlade ledarskaps relaterade områden och ytterligare andra var av rent allmännbildande inriktning. Kändes till del som HTG verksamhet = Håll Tiden Gående (se! Ytterligare en universiell militär företeelse!) Fast vissa föreläsningar var riktigt riktigt bra! Bla kan nämnas en fördjupning i targeting (antagligen kursens bästa föreläsning!), ett föredrag/ frågestund med författaren till boken Blackhearts och en förstahandsredogörelse av en mycket vital 70-åring om en raid mot ett vietnamesiskt fångläger i slutet av vietnamkriget.

Under kursens sista två veckor var det mycket tom tid insprängt i programmet för att möjliggöra för folks "out-processing", avveckling på basen. Segt men nödvändigt.

Det har varit 7 fantastiska månader här i USA. Slitigt ibland, tråkigt bland, men alltid intressant och utvecklande! Riktar ett stort tack till alla er där hemma, men främst Peter och Stefan på MSS, som gjorde äventyret möjligt!

Tilldelat utbildningstecken.



Graduation

Så... då var kursen slut. Idag var det examen. En bra och väl avvägd cermoni på en och en halv timme. Och sen var det över. Känns konstigt. Tiden går väldigt fort när man har roligt som bekant.
Visst har det varit jobbigt ibland, men .. vilken upplevelse det har varit!
Nu väntar bara själva avvecklingen här i Columbus under några dagar och sen bär det av hemmåt igen. Har några veckor semester och sen.. tillbaka till saltgruvan igen!

Det blir antagligen ett inlägg till i helgen, sen stänger Der Kampfkuchen den här bloggen.

Lägg till bildtext

Exit Interview

Följande svar lämnade jag på den avslutande kursutvärderingen för oss internationella studenter. Endel är säkert obegripligt i detta samanhang, då det naturligtvis är skrivet för någon med god kännedom om kursen.Hur som helst; håll till godo ändå.

a.       How was your experience here at Ft Benning?

The course has been a great experience and I really have enjoyed my time at Ft Benning. I really think this course have changed and developed me, as a person, a future commander and an officer.

b.      What aspects of MCCC surprised you the most?
The US Army way of doing things differs on quite a few areas from what I´m used to from back home.  The difference is not so much a question of what we do, but how we do.  I´m used to a much broader perspective on mission command and initiative, a more indirect approach to problems and objectives, coordination instead of synchronization, and less micro management.
 In the beginning of the course those contrasts were like a filter which made it very hard to understand the benefits from all details and structure the Army methods and TTPs are forged by. When I later could combine what I learned at the course, with experiences from my sons school here in Columbus, and with an increased understanding of American values and way of life, it all suddenly made perfect sense.

c.       What training received  from  MCCC was most beneficial for you?

The most valuable training for me at the course was the IPB, MDMP, and Targeting processes.

d.      How might MCCC be improved to better serve the Maneuver Officer?

v  The SGL system has some weaknesses: the perspective you get as a student in most cases is very “single minded”. The idea might be that the students should share their experiences as well and thereby broaden the perspective, but I would argue that this just working to a limited extent. Too many students simply avoid expressing ideas and opinions that are conflicting with the one of the SGL.
Furthermore; with just the same SGL for a whole phase I get the feeling that the areas that the SGL is weak on don´t get all the attention it deserve. This problem doesn´t matter so much in company phase as in battalion phase, because we briefed other SGLs, starting already at A2.  

v  The quizzes or tests that were given during the course are in most cases under all critique. They mainly address the simplest type of knowledge; memorizing lists of different fundamentals without making sure students know when and how to utilize them. The fact that about half of the questions are of multiple choice type, doesn´t increase the quality of the test either.
The above said, together with the very specific study guides that are given before every quiz, encourages a very shallow form of learning and one can have strong suspicions that most of the students don´t remember any of those lists except SOSRA, AGADAP and a few other that were used frequently during the course´s practical training.
One could argue that the tests are mainly for learning where to get the information, but that argument is not true, because a great majority of students uses study guides and not field manuals.  (Whit a “open book” type of tests you might address this a little bit more.)
During company phase, there were two quizzes in each marginal and the second one of those two, designed as a practical exercise, made a lot more sense to me than the other ones. Those PE-type of tests really made you show that you understand what you are doing!
My overall impression is that the tests were mainly designed for grading (even though poorly so) and not to encourage learning.

v  Battalion phase should come before company phase.  The two  main reasons for this is:
     1. It gives a broader (and more realistic) perspective and better quality on solutions during company phase if students have a better understanding of the process that drives a company commander’s mission. (I´ve seen both way of arranging the phases as an instructor at home, and is convinced that this way is the most effective.)
     2. After Battle Forge people got the feeling that they had passed the course and stopped caring. It was a very different course before and after Battle Forge, and the change was not to the better.

v  For battalion phase to be effective the staff groups need to be smaller; no more than 6 persons each. Now, too many people are doing too little during too long time when a seminar of 18 persons are divided into only two staff groups.
Furthermore, each staff group needs an instructor during the MDMP part of B1-marginal. This might be achieved by borrowing instructors from another team for those couple of days!? It shouldn´t be that difficult to coordinate the schedules of two teams.

v  The course should direct more time and effort to develop critical thinking, dealing with leadership issues, and decision making in difficult situations. More ethics and moral discussions would be beneficial to most students.
As the course is laid out now, it addresses almost entirely the techniques that a company commander or a battalion staff officer uses and too little on what is the real difficulties; “the burden of command”. 

v  I think that the course should benefit from a Cultural marginal. The main focus of this one should be on military aspects such as different types of TLPs, MDMP, doctrine basics etc. and most important of all; why different countries do things in a different way. And if that why can be explained, the perspectives really opens up.
We international students are getting this to a certain extent just by being here at the course, so the real value of this should be for the American officers, I think.
A marginal like this will enhance the ability to conduct those future multinational joint operations all field grade officers have been talking about on all briefs during the course.
 For this, it should be possible to use some of the international students (that are probably a few each course with the ability to conduct such lectures), and some of all those liaison officers from different countries that are stationed in the US (there are probably a few at Ft Benning as well!?).

e.      How does MCCC compare to the education of Maneuver Captains in your Army?

The overall layout of the courses is about the same. The focus varies a little. I would say that we focus more on what difficulties you as a commander may run in to. Not so much in the sense that someone tells you about how you should do in those situations, but more of what situations that may occur and why. This is usually embedded into the tactical training and it runs as at theme through the whole course.
We also focus much less on grading and teaching. Emphasis is on that the students are learning, and they have to take a lot more own responsibility for that than I experienced here.

f.        What was the most valuable experience you received while attending the MCCC?
My overall conclusion and biggest takeaway from the course, besides all the knowledge of TLPs and MDMP, is the great impact cultural aspects have on military organizations and the way they conduct business. 

g.       What personal experience in combat (or in training) have you had which future students might benefit from? What did you learn from that experience andhow will you apply those lessons during your career?
NIL

h.      What advice would you offer to Maneuver Captains and the US Army?
I think the Army should seek more education and training abroad for officers and NCOs. Not so much for learning new things, but to learn to interact with other cultures. Having international students at a course like this is a good start, but it is not enough. 
Since Americans as a people don´t travel much abroad, you don´t have that cultural awareness as a natural component in your ranks. And try to gain that awareness while someone is trying to kill you in an AO is probably a little bit too late for being very successive.

i.        Would ou like to add anything else regarding your experience at MCCC and Ft Benning?

¨       The preparation course at IMSO is absolutely critical for international students. It is sufficient in both time and in content as it is now. It is not necessary to cover both TLPs and MDMP during that course, it just has to stick to what´s going to be the content in the first phase of MCCC.

¨       The A6 marginal (Training Management) is of no, or very little, value to international students. If possible, synchronize with IMSO so, that for example, the Washington DC trip is done during this marginal.

¨       A “fieldtrip” to visit an American unit during training would be very beneficial for international students in order to help us to visualize the American way of conduct the things we learn about in classes. I think this will help to see trough that cultural filter I wrote about earlier.

Finally, I like to thank the US Army, and specifically the Maneuver Center of Excellence, and Ft Benning for a very interesting half a year.

Cpt Håkan Broström
Swedish Armed Forces

Cresting Cermony

En riktig blaffig tingest. Tung nog att använda som bojsänke
om det skulle behövas.

I torsdags var det Cresting Cermony för the International Military Students. En liten cermoni där vi tilldelades ett utbildningstecken för genomförd kurs och en bok om Infanteriet. Middag var det naturligtvis också. Småtrevligt, men inte mer. Inget party eller så. (Amerikansk representationspolicy får vår svenska dito att framstå som helt crazy och oerhört frikostig.)

Min kompis Harold och jag.

Språklig färdighet

En av de största praktiska vinsterna med att gå en så här lång kurs utomlands är naturligtvis att man ökar sin färdighet i det lokala språket. Det gäller ju både rent allmänt tal och skrivspråk, samt än viktigare ur ett rent profissionellt perspektiv det militära fack-språket. Förlåt, fuck-språket i det här fallet. Amerikansk fuck engelska närmare bestämt.
 
Det andra riktigt fina med att få göra detta, är att, som en kollega från Livgardet uttryckte det; "att få studera Krigskonsten i vår tids Rom".
Jag kom här om dagen över det allra senaste. Och håll i er; detta är banbrytande! Äntligen har någon satt ord på det där som vi alla vet egentligen händer i militär verksamhet. Borta är alla oklara flumbegrepp som seize, retain, secure eller för den delen ta, hindra, skydda osv.
Nää, go vänner, här är essensen av militär verksamhet i uppgiftsform:

Dick Dance, Fuck About och Fuck Around; närmare "a revolution in military affairs" har vi aldrig varit! 

Ber vänligt men bestämt den ouppärksamme läsaren lägga märke till
Fuck Up, Fuck Over (under pressure) och Goat Rodeo! 

Shower of Shit!!!! Fulständigt genialiskt! Vi har alla vetat om det, men aldrig kunnat
formulerat det med sådan presicion! Inte ett öga är tort!

För en mer allmännspråklig genomgång av användningen av ordet Fuck se denna länk!

Afghanistans ÖB och SF integration

Dagens första föreläsning startade kl 0530 i morse då Afghanistans Chief of Staff, General Karimi höll en videolänkföreläsning för kursen. Eller videolänk och videolänk.... det var Skype. Hur som helst så pratade han i en dryg timme och svarade på frågor från församlingen. Kul om än inte jätte intressant. Han var ganska översiktlig och höll väl sitt anförande på den nivå det måste hållas. Uttalanden från personer på den nivån kan ju få alla möjliga och omöjliga politiska konsekvenser. Det han berörde var i alla fall lite om hur uppbyggnaden av ANA gått och var man ansåg sig stå i den processen nu. Videare framhöll han flera gången vikten av kulturell förståelse från alla parter för att nå framgång vid Joint verksamhet.
General Karimi är utbildad i USA och England. På hans meritlista finns Sandhurst, amerikanska Rangerschool och SF utbildningen, den sk Q-course, samt 70-talets motsvarighet till kursen jag går nu (hette något med Advanced mumbo-jumbo Leader Course eller nått) mm.
Kul att han offrade en och en halv timme av sin tid åt oss... det finns naturligtvis särskilda anledningar därtill, bla att han är gammal kursare med flera av skolans ledande officerare samt annat som jag inte avser kommentera här.

Vidare har jag haft tre electives idag; två som berört specialförbandens verksamhet och en om Unit Readiness.
Den sistnämnda visade sig vara rätt ointressant för mig då den handlade om hur man som chef rent administartivt tillser att ens förband är deployable över tiden. Gav väl en viss inblick i hur detta går till och hur mycket runtomkring-lull-lull som omgärdar en soldat i USA. Jag har för lite kött på benen för att sriktigt skriva nåt klok om detta men känslan är att det är rätt lika, men ändå väldigt olika.  Kan inte sätta fingret riktigt på vilket som vara vad så jag släpper det.

Specialförbanden däremot var lite mer konkreta. Temat i den första föreläsningen var interaktion mellan specialförband och konventionella förband.
Läraren som höll i det hela har tidigare tjänstgjort som teamleader (12 man) och motsvarande plutonchef (2 teams).
Väldigt stor del av föreläsningen handlade om hur fel det ofta kan gå; amerikanska operatörer tycker det är lika kul att se radikalt olika ut än alla andra på högst oklara grunder som svenska... (gäller antagligen alla länders SF). Detta var något som retar gallfeber på vår föreläsare och han framhöll vikten av kommunikation som den största framgångsfaktorn vid integration mellan konventionella och okonventionella förband. Och hur man ser ut och framför allt uppträder är ju som bekant en mycket viktig del av detta. (För övrigt ligger beslut om att göra avsteg från uniforms och uppträdande regler som tex att odla skägg hos SF Group Commander = Brigadchef)

Väldigt många av mina kursare har erfarenheter av att arbeta med specialförbanden i sitt AO (Area of Operations). Tyvärr så är det fler som räcker uppp handen på frågan om det var en negativ upplevelse än det är som säger att det var positivt... Eftersom SF inte har områdesansvar och mycket sällan tar sig tid att rådfråga den som har det innan man genomför operationer så får deras verksamhet väldigt stora sidoeffekter som det stationära förbandet måste reda upp efteråt.

(Min första SGIs favorithistoria i det spåret var av sådan karraktär: ett SF team landade in på FOBen och gjorde en kort enkelriktad samverkan och flög sen iväg och gjorde ett tillslag. Mot fel hus, dödade fel person osv. Byn blev väldigt upprörd och ett halvt års arbete för kompaniet var ödelagt... Men heligt förbannad så gav han sig fan på att det var SF som skulle reda ut situationen  och inte han så efter ett visst jagande och klagande så fick han till slut SF killarna att åka tillbaka och be om ursäkt och reparera nåt som de hade förstört.)

Så den reguljära armén är väldigt kluven i sin inställning till SF. Väldigt många ogillar dem väldigt mycket även om man naturligtvis hyser viss respekt för deras professionalism. Andra är beredda att ge sin högra hand för att bli SF och pratar knappt om annat....

Den sista föreläsningen avhandlade ämnet Military Adviser. Det är en uppgift som SF har ämnesansvar för, men som numera genomförs av i stort sett hela armén, ungefär som våra OMLT. Så det var inget nytt under solen där.

Nu är det långhelg igen; Martin Luther King Day på måndag. Så nu dröjer det antagligen till nästa vecka innan det blir nåt nytt här pga brist på nya inputs! Trevlig helg!

Electives

I måndags hade vi kursens sista akademiska prov och idag gick det sista fystestet av stapeln. Återstår två och en halv vecka nu med olika föreläsningar där endel är obligatoriska och endel är valbara (därav namnet; electives) samt en massa administartivt junk. För de amerikanska kollegorna innebär ju kursavslut flytt till ett nytt förband. Dvs ta hela sitt pick och pack samt familj och flytta till Kansas, Texas, Japan, Dubai eller ... nånstans. Så endel kursare har endel att stå i. Till viss del även jag, fast jag bara ska tillbaka till mitt så saknade mellanmjölksland.

De olika electivesena behandlar så vitt skilda ämnen som hur man interagerar som kompanichef med anhörigförreningar, träning i Bekämpningssimulatorn och sydostasiens moderna historia till hur man planerar och förnödenhetsförsörjer luftlandsättningsoperationer. Blandningen är kollosal och vissa saker är mer intressanta än andra.
Vissa av de obligatoriska föreläsningarna slipper vi utlänningar gå på för de är ofta av väldigt intrent administartivt slag. Typ hur man handhar dataprogrammet där man har medicinsk uppföljning på personalen avseende "insatsbarhet" (deployable).

Dagens halvintressanta föreläsning var en fördjupning i det amerikanska militära juridiska systemet.
Tror jag delvis berört detta tidigare men skriver lite om det ändå.
En chef, dvs company commander och uppåt, här har mycket mer långtgående befogenheter än vad vi är vana med. Kompanichefen kan för mindre förseelser besluta om diciplinpåföljd om upp till 14 dagars extratjänst, 14 dagars "kompniförbud", degradering (ett steg) samt 2/3 löneavdrag i upp till 30 dagar. (Lite osäker på om det var 30 dagar...)
Förutsättningen är att den "anklagade" går med på att hantera ärendet som ett diciplinärende, ett sk Article 15. Vill man inte det som tilltalad så kan man istället välja att låta ärendet bli Court Marshall (CM) ärende. Dvs man låter en militärdomstol avgöra saken.
Det finns lite olika sorters CM beroende på brottets svårighetsgrad och den tilltalades grad.
I den enklaste formen så består juryn av en enda officer som inte behöver ha någon särskild juridisk utbildning utan det räcker att denne är juridiskt erfaren, vilket definieras som ha fört befäl och därifenom hanterat diciplinärenden. För de lite mer avancerade formerna så påminner det hela mer om "riktiga" domstolsförhandlingar, så som vi är vana att se dem på diverse filmer och tv-serier.

Vidare så kan lägst kompanichef besluta om omhändertagande om någon utgör risk för sig själv eller annan eller om flyktrisk föreligger. Visserligen kommer det beslutet att granskas rent juridiskt i efterhand, men beslutet ligger hos kompanichefen. Och det är ett omhändertagande som mer motsvarar det vi kallar häktning här hemma (som beslutas av åklagare!) och inte de sex timmar vi är vana med från skyddsvaktstjänsten. I fallet Ft Benning så har man ett avtal med ett av fängelsena i grann-countyt om häkteslokaler. (Ett vanligt fängelse med 5m betongmur, oändligt många rullar concertina i olika lager, två- tre olika 5 m"gunnebostaket" mm runtom)

Allt det här är saker som det militära juridiska systemet här tillåter. Vän av ordning frågar sig ju då; används de här reglerna då?
Japp! Väldigt mycket av en kompanichefs tid går enligt utsaga åt till den här typen av ärenden. Och nåt som jag inte riktigt har insett vidden av förrens nu är att många här som är soldater är det för att det innebär oerhörda sociala förmåner som andra amerikaner utan utbildning och halvtakiga jobb bara kan drömma om. Det innebär i stor utsträckning att motivationsnivån för många soldater är väldigt låg. Så alla de där knasiga historierna vi har från värnpliktens glada dagar, om soldater som gör den ena konstiga saken efter den andra och kommer för sent eller ibland inte alls ... ja de berättar precis samma historier här om sina yrkessoldater!

Dagens föreläsning avslutades med ett mycket bejublat rollspel där läraran spelade upp en scen om hur delgivningsprocessen för ett Article 15 ärende kan hanteras. Jag säger bara; varför endel av de killarna slösade bort sina bästa år på officerskarriärer är för mig en gåta!

Infantry- Hooaah!!!

Hittade den här trevliga väggmålningen i The Fight House.

Targeting

Jag har i ett tidigare inlägg berört Targeting, se här,och lovade där att återkomma i ämnet. Sagt och gjort; mina damer(?) och herrar: Targeting !

Targetingprocessen sker parallellt med, och som en del av bedömandet. Dess syfte är att uppnå en för varje mål bestämd effekt. Sättet att påverka målet kan vara lethal och non-lethal. Målet kan vara fientligt, neutralt eller allierat.
Själva processen manifesteras i förkortningen D3A: Decide, Detect, Deliver, Assess och den beskrivs som en evighetssnurra (i likhet med tex IPB processen).

Decide handlar om att bestämma vilka mål som skall påverkas, när, var, hur, med vilken önskad effekt, under vilka kriterier osv. Detta sker inledningsvis under bedömandets (MDMP) andra steg: Mission Analysis. Därefter sker det fortlöpande under hela operationen varefter nya mål identifieras eller läget för "gamla" påverkade eller opåverkade mål ändras.

Nästa steg är Detect. Naturligtvis så påverkar ovanstående i stor grad hur spaningsresurser används och det är just detta som det här steget går ut på. Lokalisera, identifiera och verifiera målet mot de kriterier som ställts upp för påverkan av målet. Exempelvis kan det för lethal engangement röra sig om positiv identifikation, lägesbestämmning på x meter när, tredje part ej inom y meter osv.

Deliver är själva påverkan eller attacken. Lethal eller non-lethal. Exempel på non-lethal kan vara tex en host nation official som är så korrupt och har en agenda som är helt oförenling med pågående operations långsiktiga målsättning och därför utmanövreras rent politiskt och ersätts på sin post. Det kan också röra återuppbyggnaden av elförsörjningan i en stad.

Assess handlar naturligtvis om att utvärdera effekten av genomförda påverkan samt samla in och bedöma den ev nya information som har genererats och som kan ligga till grund för ett nytt varv i targetingsnurran.

Ytterligare modeller för Targeting finns, tex F3EAD (Find, Fix, Finish, Exploit, Analyze and
Disseminate) som i doctrinen beskrivs som the process within (syftar på att den kan användas parallellt med och inom ramen för den egentliga processen, D3A). Denna lämpar sig ofta bättre för lethal targeting vid lägra förband och har ett större genomförande focus.
Parallellt med F3EAD kan non-lethal targeting i form av Information Operations enligt APPEAR (Analyze, Plan, Perform, Engage, Assess och Reengage) genomföras.

Ja ni ser vilken soppa det är. För den som vill fördjupa sig rekommenderas starkt förra veckans etta på "MCCCs läsetopp": FM 6-20.10 The Targeting Process

Hur som helst, även om vi kanske inte officiellt har någon targetingprocess så gör vi ju de här grejorna ändå. Visserligen med ett huvudsakligt non-lethal focus, men ändå.
Så jag antar att vi, precis som i COIN frågan, måste ett sätt att uttrycka detta i våra reglementen så det blir mer politiskt korrekt. Eller så är det redan gjort inom ramen för Säkbats vsht. Hmm, och är det så är det säkert hemligt.

Bokrecension

Den amerikanska officerskåren är mer akademisk än den svenska. Åtmindstone har alla gått collage. Jag tycker inte att det i praktiken märks någon större skillnad i och för sig, mer än att man är betydligt mer van att läsa sig till kunskap än vi är. (Observera att jag nu refererar till oss osm är sprungna ur det gamla systemet; hur de yngre är vet jag inte)

Ett uttryck för denna "bokvana" tror jag är att alla chefer här med självaktning håller sig med en Reading List som denne försöker förmå sina underställda att läsa. (Vilket de också i regel gör)Utbildningschefen på skolan inget undantag. I november någon gång beslutade han att boken "Black Hearts" av Jim Frederick skulle vara obligatorisk läsning på kursen och den den skulle seminariebehandlas.

Denna bok har nästan alla officerare med majors grad och över nämnt vid ALLA sammankonster där ämnet ledarskap berörts. Det komiska är att pga detta gick jag och köpte boken och började läsa den ungefär en vecka innan det blev obligatorisk läsning och jag tyckte den var bra och jag var motiverad. Sen kom "läsbeslutet", och vips så minskade intresset markant! Elevsyndrom???

Hur som helst. Boken är läst och seminariebehandlad. Och den är bra. Intressant. Man blir berörd och förbannad. Mest det sista.
Jim Frederick, författaren, är journalist som bland annat varit inbedded reporter i Irak. (Dock ungefär ett och ett halvt år efter händelserna i boken)
I boken beskriver han hur han kom intressera sig för en händelse i Irak år 2006 där fyra amerikanska soldater våldtog och mördade en 14 årig irakisk flicka och hela hennes familj.
Frederick har intervjuat i stort sett hela den berörda bataljonen och koncentrerar hela boken på att försöka beskriva hur situationen var som ledde fram till det fruktansvära dådet eller åtminstone hur situationen upplevdes av de berörda. Bokens bärande fråga är varför skedde det som skedde? På intet sätt försöker Frederick rättfärdiga det som skedde och inte heller förringa skulden hos förrövarna.
Bilden av bataljonen som kommer fram i boken är visserligen i huvudsak beskriven ur B company's (varifrån förrövarna kom) perspektiv med Frederick låter även andra uppfattninger och perspektiv komma till tals där sådan finns. Hur som helst så framträder en väldigt komplex bild med en (i mitt tycke) fullständigt rubbad bataljonchef, svaga kompanichefer, total avsaknad av laganda, väldigt divergerande lägesuppfattningar inom förbandet, starka gruppchefer, subkulturer, stridsutmattning, stora förluster (främst på chefssidan) och allt detta sker i ett av världens just då farligaste och mest våldsamma område. Upplagt för katastrof!?

Black Hearts är mycket läsvärd ur främst ledarskapsperspektiv men ger även en viss insyn i hur det amerikanska militära systemet fungerar. Språket är relativt enkelt, både ur ett rent engelska perspektiv och ur ett fackspråks perspektiv. Även en icke militär läsare har antagligen inga större svårigheter att tillgodogöra sig den på ett bra sätt.