Coctailparty och förintelsemuseum

Förrgårdagskvällens reception var ingen middag utan ett schyst coctailparty med mycket mat, armeattachéer, öl, general och allt. Tyvärr kom inte sveriges armeattaché Öv Dag Lidén, känd för en del av er som fd stf regch LG.
Jag pratade, som jag skrev tidigare, lite med deskofficeren för Europa, och fick intrycket att vi är rätt väl ansedda här borta. Kul att höra.
När det gäller amerikanernas sätt att umgås på sådanna här tillställningar, så är det i bästa fall ytligt men oftare lite pinsamt. Det är visserligen coolt med mingelpartyn måste jag medge, men kallprat är inte min grej riktigt. Så när en på måfå inbjuden amerikansk överste med fru, dålig syn och hörsel kommer fram och berättar hur mycket de ääälskar (just looove) Europa så börjar det krypa i kroppen på mig. Fast jag antar att jag har befäst duglighet i coctailparty numera så jag överlever.

I dag var det museiedag ( heter det så?) på US Holocost Memorial Museum. Bra och intressant men... fy fan... Lätt illamående och naturligtvis mycket berörd efteråt. Vi avslutande med ett litet diskussionsforum men tyvärr blev inte den delen så bra som det kunde ha blivit. En det av mina kursare är väl inte så... intresserade. Andra börjar jag tvivla på om de ens har nån intelektuell förmåga över huvud taget. Nåja, det är deras problem.

Efter museet var det en kort busstur till kapitolium. Där träffade vi Georgias Congressman. Foton, breda bländvita leenden, mer kallprat...:-)
Alt detta skedde utanför byggnaden på den mycket pampiga trappen. När vi sedan gick in så hann vi bara passera säkerhetskontrollen innan nåt larm gick och alla var tvugna att utrymma byggnaden.
Kan för övrigt nämna att alla museer och offentliga byggnader har säkerhetskontroller värdiga vilken flygplats som helst. Och är det en federal byggnad så har vakterna automatkarbin istället för bara pistol. Säkerhetsvakt är för övrigt antagligen ett av de vanligaste jobben i det här landet.

Så istället för en inblick i amerikanskt styrelseskick så blev det en lång promenad på stan med det lilla gäng europeer jag brukar hänga med.  Kikade på Vita huset och drack kaffe på Starbucks.
På kvällen bjudmiddag med Bisonfilé. Intressant smak; mild viltsmak men annars rätt likt nötkött. Gott var det i alla fall.

Pentagon

Så var det dags för sötebrödsdagar igan. Vi internationella studenter, som det så fint heter, är på en sexdagarstur till Washington DC.
Igår var bara resdag så det hände inte så mycket förutom en massa gratis mat så klart. Och en del vin på kvällen, visserligen inte gratis men ändå.
Den här resan gör jag själv utan familjen, de är kvar i Georgia. Dels för att grabben går i skolan , dels för att det blir ganska dyrt med boende och mat för dem här; vi bor på ett hyfsat hotell och käkar 45-50 dollars middagar stup i kvarten... så... ja jag delar rum med en kapten från Sydkorea på den här turen istället för min kära hustru.

Idag var vi hur som helst på besök på Pentagon. Eller heter det i Pentagon? Antagligen både och för dels heter själva byggnaden Pentagon och dels heter själva "högkvartersenheten" Pentagon.
 Vi fick gå på en guidad tur och prata lite med J35s Regional Desk Officers för vår del av världen. Dvs Europa för min del. Inte jätte informativt men rätt fränt att vara inne i denna jättebyggnad. 23000 människor jobbar där inne varje dag. Men det finns bara 8000 parkeringsplatser. Som tur är har byggnaden egen tunnelbanestation.
På amerikanskt manér är väggar och korridorer smyckade med minnestavlor och utställningar över landets stora söner och hjältar. Tex finns en korridor med handmålade porträtt med alla stupande soldater i de senaste två krigen. Den stupades anhöriga får välja en konstnär som målar porträttet och staten betalar.
I ett annat rum finns en lista över alla som tilldelats Medal of Honor. Ungefär 1850 personer har jag för mig att det var totalt sett.
Den del av Pentagon som förstördes 11 september 2001 är helt återställd och det finns ett litet minnesrum för de lite drygt 180 som omkom samt ett kapell där nu.
En lite kul detalj var de meniga soldaterna och sjömännen som agerade guider där inne för under rundturen så gick de hela tiden baklänges: ungefär 45 minuter. Hela tiden vänd mot oss besökare och pratades. Oklanderliga uniformer, vita handskar, synnerligen välklippta och välartikulerade unga män och kvinnor från alla vapenslagen inklusive Coast Guard som egentligen inte sorterar under Department of Defense utan Department for Homeland Security. Men de fick tydligen vara med ändå.
Det trista med Pentagonbesöket var att kameror var mycket absolut helt förbjudna av säkerhetsskäl, så jag kan inte ladda upp några bilder. Ni får googla Pentagon istället om ni vill se hur det ser ut.

Efter Pentagon var det lunch på The Officers Club, typ, på Ft Meyr. Faktiskt mycket vacker mäss. Den helt klart vackraste  jag sett hittills här i USA. Om man inte räknar generalens representationsvåning på Ft Benning förståss.

I skrivande stund har vi lite slacktid, som delvis har spenderats på hotellets gym, innan vi ska tillbaka till Ft Meyr på Dinner Reception. Med general och allt. Respektive lands militärattache är också inbjudna och enligt uppgift så kommer även Sveriges vara där. Kul.

Förutom vi från Ft Benning så är det två andra kaptenskurser här samtidigt och vi gör allt tillsammans som en stor grupp om 54 officerare från 28 olika länder. Rätt häftigt faktiskt. De andra kurserna är typ Logistics Capains Career Course och Artillery Captains Career Course.'
 På artellerikursen finns en mycket trevlig norrman. Skönt att få prata svenska lite grann emellanåt.
"Hemma" på Ft Benning finns också en, nej två norrmän i kurserna efter mig så även där bereds numera möjligheter till skandinavisk förbrödning. Vi hade tex en mycket trevlig och lyckad kväll på lokal härom veckan :-) 
Nu ska jag knyta slipsen och putsa skorna så jag blir representabel inför middagen. Återkommer senare i veckan med fler rapporter får Washington!

Training Management

De senaste två veckorna har vi ägnat oss åt training management. Närmare bestämt så har vi gått igenom hur man skapar träningsplaner ner till veckoprogramsnivå, håller träningsmöten (ungefär som en vanlig komprapport), hur man föredrar sin träningsplan för högre chef och slutligen gör en detaljerad plan för en skarpskjutning.

På det stora hela är det inte så mycket annorlunda än hur vi gör hemma.  Men detaljerna är ju annorlunda och själva processen är mer detaljstyrd. (Tror jag. Vi har ju en massa Handböcker, ni vet de där blå-gula böckerna som ingen med ryggraden i behåll har läst. De kanske reglerar sånt här hemma precis som FM 7-0 reglerar processen här. Hur som helst. Det finns en Field Manuals för allt här! )

Men i stora drag så finns förbandsspecifika uppgifter ungefär som våra TOEM/KFS i botten. Dessa är nedbrutna till uppgiftslistor, sk Mission Essential Task List (METL) för olika förbandsnivåer(Jmfr med våra målsättningar). Dessa skall man sedan göra ett nested concept med; dvs högre chefs lista tillsammans med dennes Commanders Intent skall hänga ihop med din lista för ditt kompani, vilka i sin tur bryts ner i en lång rad olika Supporting Collective Tasks vilket kan sägas vara vad grupper och plutoner skall göra. Exempel på processen ser ut ungefär så här:


1: Några av kompaniets Mission Essential Tasks (MET), observera att gruppmålsättningar ingår där också!

2: Varje MET består av ett antal Supporting Collective Tasks. Flera av dessa är gemensamma för många METs. De som är gulmarkerade förekom i minst två av de tre METs som finns med i den här tabellen. Dessa skall prioriteras i utbildningen framför de som bara har en "träff".

3: Supporting Collective Tasks flyttas ner och bildar basen i en ny tabell.

4: Supporting Collective Tasks består i sin tur av ett antal Induvidual Tasks. De som är grönmarkerade är de som förekommer i flest Collective Tasks och skall därför prioriteras i utbildningen.

Slutläge: Man har ett antal Collective Tasks som plutonerna, grupperna och omgångarna skall focusera på och ett antal Induvidual Tasks som måste övas för att möjliggöra att man uppnår Collective Tasks. SYNKRONISERING som stödjer prioritering!!

 Ett förbands METL är väldigt omfattande och det är helt omöjligt att träna på allt som den omfattar. Detsamma gäller för Collectiv Tasks. De är jätte många för att inte tala om de individuella som är nästan hur många som helst.Därför görs den här prioriteringsprocessen. Högre chefs Intent utgör vägledning för vilka MET du som chef skall välja att prioritera.
Hela träningsmanagementprocessen (27 bokstäver!!) ser i alla fall ut så här:

Tabellerna med METs som beskrevs ovan hör hemma i den första blå pilen; Mission Analysis. När man har ett utkast så dialogiserar man det hela med Chefen och när man är överrens så börjar man detaljplanera (Course of Action development).
Planeringen sker i tre olika tidsperspektiv: Long Range (hela året/ ARFORGENcyceln), Short rRnge (3-6 månader) och Near term (9 veckor). Detaljeringsgraden okar naturligtvis med minskat tidsspann. Och Near Term faller ut i mycket detaljerade veckoprogram.

Training brief för högre chef har man en gång i kvartalet om jag fattat det hela rätt och där föredrar man Short Range och Near Term planen för chefen.
Hur detaljerad denna brief skall vara är naturligtvis olika från chef till chef, men i regel verkar den vara betydligt mer detaljerad än vi är vana med. Vi skulle nog i de flesta fall nöja oss med att redovisa ATT vi skall genomföra en skjutvecka och VAD som skall uppnås i termer av målsättningar under denna. Här verkar det vara mer regel än undantag att även då redovisa HUR skjutveckan ska gå till. Riskområden, utvärderingsplaner, ammunitionsåtgång.. hela balletten!
Om chefen är nöjd så ger denne sitt samtycke och vips så har man en godkänd träningsplan!

Ovanstående liksom det mesta som jag skrivit om här på bloggen beskriver ju saker som på lite håll är rätt lika som hemma. Detaljeringsgraden skiljer allt som oftast, men i övrigt är militär verksamhet tydligen rätt lika världen över.  Men ... nåt är det ändå som skiljer och som märks tydligt. Så även när det gäller Training Management.
Jag håller på att formulera en betraktelse över just detta "nåt" men det är svårt att sätta fingret på vad det är för något. Det har att göra med kultur och "folksjäl" tror jag och inte så mycket med metoder och reglementen. De senare är ju bara formulerad text och därmed föremål för tolkningar. Mycket av det som står i reglementen här och hemma är väldigt lika, men vi tolkar och tillämpar det väldigt olika. Alltså måste det vara människornas perseption och verklighetsuppfattning som skiljer.
Filosofiskt värre- ja jag vet. Men intressant tycker jag!

CG reception

CG - Commanding General. Varje post har en. På Ft Benning heter han MacMaster och är generalmajor.
I måndags var det CG Reception för vår kurs. Uppdelade i två kurshalvor var vi bjudna på officiellt coctailpatry i hans stora sydstatsvilla.

Den vuxna delen av familjen Broström redo för coctailparty.
Thailand vann tävlingen avseende mest bling-bling på
uniformen, tätt följt av värdlandet USA. Båda dessa fick vår
svenska m/87att se rätt blek ut....

Först fick man gå förbi och hälsa och skaka hand med generalen. Sen var det mingel, småplockmat och öl/vin i 50 minuter. Generalen minglade runt i församlingen han också. Avslutningsvis höll han ett kort tack tal, vilket var signalen att gå så att nästa kurshalva kunde komma in.
På det hela taget var det rätt trevligt, även om både jag och hustrun var skeptiska från början.

Det slog mig att det var första gången jag pratade med en general. Hemma i Sverige har måste jag säga att generalerna lyser med sin frånvaro under hela min karriär. Överstarna är talrika, men vid närmare eftertanke så har jag nog inte ens hört någon general talat om man inte räknar fd ÖB i samband med ÖRA kampanjen.
Hmmm, det där var ju inte riktigt sant. Jag har ju faktiskt både lyssnat till och pratat med nuvarnade ÖB vid några tillfällen. Fast ändå.. alla andra generaler då. Vi har ju ett gäng...

Jag trodde att det skulle vara mer officiella tillställningar här än det varit. Det var min bild av jenkarna, men det var ju fel. På själva kursen MCCC har vi inte haft nåt sådant förutom det här coctailpartyt (utan coctails!).
Inom ramen för International Military Students Office (IMSO) som är vår värdorganisation, har det varit lite småtillställningar, men de har alla varit ganska informella, typ i klassen "shorts och t-shirt". Inget fel i det, det är ju betydligt bekvämare i Georgia-hettan än M/87, men det var inte min bild av det hela som sagt var.

Staff Ride

I onsdags var vi på studiebesök ute i den riktiga världen, alltså utanför skolhuset (eller var det Sundbyberg...?) Närmare bestämt så var vi på en sk Staff Ride till det gamla slagfältet vid Pickett's Mill nån mil NV om Atlanta (amerikanska inbördeskriget).
Har vi nån motsvarighet till Staff Ride? Nja.. det är väl nåt melllanting mellan "historisk fältövning" och studiebesök. Det verkar vara populärt här i USA. En sån där grej som bataljonchefer får för sig att alla skall åka på som teambuilding och för att allmännbilda sig.

Alla i klassen skulle förbereda ett kort anförande med slutsatser, jämförelser eller diskusionsfrågor avseende någon del eller aspekt av slaget. Det gick sådär. Ingen var intresserad, allra minst vår lärare. Så på det hela taget var det slöseri med tid. Fast en heldag ute var ju inte fel. Det är inget man är bortskämd med på den här kursen direkt.

Amerikanska inbördeskriget används hela tiden i utbildningen här och i stort sett alla officerare har nåt eget favoritslag eller favoritgeneral därifrån som det kan allt om. Vi har sett i stort sett halva mastodontfilmen Gettisburg i olika 5-10 minuters sekvenser från Youtube för att belysa allsköns aspekter på ledarskap, krigföringsprinciper och IPB. Funkar rätt bra faktiskt.
Band of Brothers har vi sett massor av också. Det finns mycket i olika filmer som är användbart för att åskådliggöra saker. Jag ska definitivt ta efter detta när jag kommer hem. (Fast det är ju betydligt svårare hemma än här pga Internet åtkomst. Här har man ett internetbaserat datasystem och inget Itranet som vi)

Förbandscykeln

Ett amerikanskt förband, vars grundenhet är brigaden, har en årscykel som ser ut så här:


Hela cykeln kallas Army Force Generation (ARFORGEN).

Cykeln börjar när ett förband kommer hem från sin utlandsstationering eller går av sin beredskap. Under de första 90 dagarna byts personal ut. Ibland alla chefer, ibland bara några. NCOs har lite mindre rörlighet än officerarna och soldaterna ännu mindre, men båda dessa personalkategorierna flyttar numera och byter förband ibland. Personalen tar också ut ledighet under denna perioden.
Brigadens materiel lämnas in för central REMI, typ. Reparationer och olika grundtillsyner. Efterhand materielen är genomgången kommer den successivt tillbaka till förbandet. Chefen kan dock under det första knappa halvåret inte räkna med att ha handlingsfrihet med sin materiel, varför verksamheten anpassas efter detta.

Det gula blocket innebär individell träning för personalen. Centrala eller förbandsgemensamma kurser och utbildningar genomförs. Personalen genomför olika kvalifiseringsprogram på vapen och fordon. Man är extremt kvalificerings-galna här. Hoppas vi aldrig hamnar i den här hysterin. Nackdelarna är fler än fördelarna.  Huvudsyftet till dessa program eller årliga prov är enligt min mening det som är amerikanarnas största problem; allt går ut på att hålla ryggen fri! Om nåt går fel så så är det nån annans fel. Det är för övrigt orsaken varför man synkroniserar och håller på och detaljplanerar, om ni frågar mig. Det är också orsaken till att man aldrig kommer att få nån egentlig uppdragstaktik att fungera här. Och detta är större än bara försvaret; hela det här samhället är uppbygt på just den här sättet, så jag har svårt att se hur de skulle komma ur det tankesättet i armén.
Nåja, det blev ett litet sidospår.
Åter till ARFORGEN.

Efter 180 dagar börjar förbandsträningen. I mån av tillgänglig personal och utrustning har man redan under föregående skede börjat med samövning av fireteams (ungefär som våra omgångar fast självständigare) och grupper. Sen rullar plutons, kompani och bataljonskeden på.

240 dagar in i cykeln är det dags att ta sitt pick och pack och dra till nåt centralt träningscenter tex National Training Center (NTC) i Califonien, där man genomför sin "slutträning" som är designad utifrån det man skall göra efter ARFORGEN året.

Slutligen så skall folk vara lediga och man skall packa, eller lämna in utrustning som inte skall med på utlandsstationeringen osv. De gör lite olika. Endel tar med sin egen materiel till insatsområdet och endel får "ny" materiel där.
Sen är förbandet klart att lösa uppgift. Tiden man gör detta är lite olika. För närvarande är en utlandsstationering 11-12 månader tror jag. Tidigare har de varit så långa som 18 månader eller längre...


Nu i veckan har vi ängnat oss åt Training Management vilket i praktiken går ut på att bryta och bända i olika målsättningar, inte helt olikt det vi gjorde inför varje utbildningsår hemma. Vi har alltså ängnat oss åt innehållet i blocket Unit training.
Slutresultatet: ett av högre chef underskrivet veckoprogram. Känns det igen..?
Dock kan jag meddela att den amerikanska processen är betydligt mer krånglig och ...ja... mer amerikansk:-) Det ska gissas (vanvördigt uttryck för restated mission), synkroniseras och göras nested concepts  (se tidigare inlägg). Men på det hela taget så känner man igen det mesta de talar om i det här hänseendet. Same, same, but different!
Det enda som de inte har talat om är interoperabilitet. Fundera på den ni...!

Armén syns, verkar och respekteras...

Jag har ju tidigare beskrivit lite hur man visar sin uppskattning för sina soldater och väpnade styrkor. Tänkte spinna vidare på den tråden lite. Inläggets titel syftar på nån reklamaffisch som hänger på MSS hemma. Här är det dock verklighet... ;-)

På söndag, den 11 November är det Veterans Day. Nationell helgdag. Vi militärer har långhelg; ledig fredag och måndag och det blir en massa spektakel kring det militära. Jag såg reklam häromdagen att restaurangkedjan Applebees ska ha gratis (!) mat för veteraner och aktiva militärer då. Säkert parader och andra jippon också. Har inte riktigt koll. Återkommer i ämnet om det är nåt att skriva om.

Över tiden så är det alltid hyllningar till trupperna vid alla evenemang så som jag beskrev i inlägget om Rodeo.
Många restauranger har militär rabatt; oftast 10 % mot uppvisande av militär legitimation.
Folk har dekaler på sina bilar med förbandstillhörighet eller bara en enkel Arméslogan.
Löpklubben i stan har en löptävling som heter Soldiermarathon. Även för barn; Kids SoldierMarathon ( lugn; de springer två mile i veckan under ett antal veckor och avslutar med den sista milen på själva tävlingsdagen. Sonen deltar med glatt humör!!!)

Sonens skola har just skickat ut en inbjudan till "The third annual Military Appreaciation Day".  Jag citerar ur inbjudan:
"We hold this event every year to honor our Military Families. If your loved one is ot here, we hope that you will be able to support your student(s) on that day as we recognized each military parent during a special cermony." När blev ni inbjudna till en sådan cermoni senast därhemma på barnens skola?
Tja försvaret är synligt överallt. Reklam i radio och på TV. Visst är det lite extra mycket här nere i södern i en "militärstad" som Columbus. Men ändå...
Här följer lite olika bilder jag samlat på mig på detta tema.

Ett av de två små monumenten utanför stadshuset i Columbus. Båda är militära monument.

 

Små dekaler på regskyltarna eller på bakrutan med militärtema är mycket vanliga.

Tja... det mesta knyter an till militären...

 

Detta ser man mycket reklam för. Projektet stödjer skadade soldater med rehabilitering och utrustning typ rullstolar, proteser mm. (Just denna bild är från ettiketten på en ketchupflaska...)

På västfronten intet nytt

Tja... varför så tyst på bloggen? Inte mycket att skriva om just nu.

Veckan har gått i ordergivningens tecken i samband med Battle Forge. Dvs jag har varit väldigt lite på skolan.
Battle Forge gick bra och idag hade vi det sammanfattande provet (vilket också gick bra) för kompaniskedet. Skedet avslutas officiellt på måndag med utvecklingssamtal och halvtidsbetyg innan vi byter klasser och lärare.
 
 En i vår klass klarade inte Battle Forge och blir recycled, dvs får göra om kompaniskedet. När man väl har blivit skickad på kurs här så går man den kursen tills man klarar den. Man flyttas helt enkelt över till kursen som kommer efter. Så i hans fall kommer MCCC vara 8 månader lång istället för 6.
Totalt har jag hört om 4 som råkat ut för detta. Det kan vara fler. Och ett gäng som var på gränsen. I sådana fall är policyn att hellre fria än fälla.
Jag har funderat en hel del över hur mycket måttstocken skiljer sig för oss utlännningar. Officiellt inte alls, men jag tror att det ska till myyycket innan man ger nån av oss ett NO GO på nåt av de kurskritiska momenten. Däremot så tror jag att vi bedöms lika som alla andra för betygen över godkänt.
Hur som helst så gör de flesta av oss utlänningar rätt bra ifrån oss, även om det finns endel stolpskott naturligtvis. Dessa blir på nåt sätt godkända ändå, så det får en ju att undra lite...