Hela cykeln kallas Army Force Generation (ARFORGEN). Cykeln börjar när ett förband kommer hem från sin utlandsstationering eller går av sin beredskap. Under de första 90 dagarna byts personal ut. Ibland alla chefer, ibland bara några. NCOs har lite mindre rörlighet än officerarna och soldaterna ännu mindre, men båda dessa personalkategorierna flyttar numera och byter förband ibland. Personalen tar också ut ledighet under denna perioden.
Brigadens materiel lämnas in för central REMI, typ. Reparationer och olika grundtillsyner. Efterhand materielen är genomgången kommer den successivt tillbaka till förbandet. Chefen kan dock under det första knappa halvåret inte räkna med att ha handlingsfrihet med sin materiel, varför verksamheten anpassas efter detta.
Det gula blocket innebär individell träning för personalen. Centrala eller förbandsgemensamma kurser och utbildningar genomförs. Personalen genomför olika kvalifiseringsprogram på vapen och fordon. Man är extremt kvalificerings-galna här. Hoppas vi aldrig hamnar i den här hysterin. Nackdelarna är fler än fördelarna. Huvudsyftet till dessa program eller årliga prov är enligt min mening det som är amerikanarnas största problem; allt går ut på att hålla ryggen fri! Om nåt går fel så så är det nån annans fel. Det är för övrigt orsaken varför man synkroniserar och håller på och detaljplanerar, om ni frågar mig. Det är också orsaken till att man aldrig kommer att få nån egentlig uppdragstaktik att fungera här. Och detta är större än bara försvaret; hela det här samhället är uppbygt på just den här sättet, så jag har svårt att se hur de skulle komma ur det tankesättet i armén.
Nåja, det blev ett litet sidospår.
Åter till ARFORGEN.
Efter 180 dagar börjar förbandsträningen. I mån av tillgänglig personal och utrustning har man redan under föregående skede börjat med samövning av fireteams (ungefär som våra omgångar fast självständigare) och grupper. Sen rullar plutons, kompani och bataljonskeden på.
240 dagar in i cykeln är det dags att ta sitt pick och pack och dra till nåt centralt träningscenter tex National Training Center (NTC) i Califonien, där man genomför sin "slutträning" som är designad utifrån det man skall göra efter ARFORGEN året.
Slutligen så skall folk vara lediga och man skall packa, eller lämna in utrustning som inte skall med på utlandsstationeringen osv. De gör lite olika. Endel tar med sin egen materiel till insatsområdet och endel får "ny" materiel där.
Sen är förbandet klart att lösa uppgift. Tiden man gör detta är lite olika. För närvarande är en utlandsstationering 11-12 månader tror jag. Tidigare har de varit så långa som 18 månader eller längre...
Nu i veckan har vi ängnat oss åt Training Management vilket i praktiken går ut på att bryta och bända i olika målsättningar, inte helt olikt det vi gjorde inför varje utbildningsår hemma. Vi har alltså ängnat oss åt innehållet i blocket Unit training.
Slutresultatet: ett av högre chef underskrivet veckoprogram. Känns det igen..?
Dock kan jag meddela att den amerikanska processen är betydligt mer krånglig och ...ja... mer amerikansk:-) Det ska gissas (vanvördigt uttryck för restated mission), synkroniseras och göras nested concepts (se tidigare inlägg). Men på det hela taget så känner man igen det mesta de talar om i det här hänseendet. Same, same, but different!
Det enda som de inte har talat om är interoperabilitet. Fundera på den ni...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar