"For being the land of the free, you do impose alot of stupid rules upon yourself" var min kommentar till en av mina kursare häromdagen.
Kommer inte riktigt ihåg vad vi pratatde om men det var nåt om alla restriktioner som reglerar ens liv när man väl skrivit på för armén eller nån av de andra armed services.
För man blir verkligen livegen. Å andra sidan öppnar sig en helt annan värld av förmåner som andra amerikaner bara kan drömma om. Hela ens familj omfattas av det militära systemet, vilket innebär att man får en mycket förmånlig sjukförsäkring; i princip fri sjukvård, tandförsäkring, vissa skattelättnader och möjlighet att handla på PXet; dvs utan moms. Vi från folkhemmet kan inte riktigt förstå hur stort det är. Vi tar det ju liksom lite för givet. Får åtminstone mig att uppskatta lilla Sverige, nu när man får lite perspektiv. Jag menar; folk här ser inte särskilt lyckliga ut ; de sliter verkligen och det har inte särskillt fett ställt överlag. Faktiskt tycker jag att man har en ganska osund inställning till pengar här. De duger inte som ett samhälles enda regleringsmedel.
Nå, nu skulle det här inte bli ett socio-ekonomi-politiskt inlägg utan bara beskriva lite om de förhållanden som man har som anställd i armén här.
Så åter till där jag började; "livegendomen". Jag raljerar naturligtvis. Men; ingen arbetstidsreglering. Alls. Och arbetsdagarna är långa. Officiella fystiden är 0600-0730. Många börjar lite tidigare för att hinna först till olika fys-faciliteter. Som officer behöver du inte vara med på fys-uppställnigen, men du förväntas ändå fysa med dina närmsta DUC. Sen börjar själva tjänsten vid 0900. Och slutar nån gång mellan fyra och tolv på eftermiddagen -kvällen. Så det är långa dagar. Och de ha inget kompensationssystem för tid, utan du jobbar så mycket du behöver. Sen går du till jobbet igen dagen efter precis som vanligt. Sen är det väl så att det inte alltid är så effektivt den tid folk är på jobbet. Men av nån annledning så måste man vara där. Men man behöver inte göra nåt. Vänta är också en arbetsuppgift.
Sen är det det här med leave. Leave är dels typ tjänstledighet/ semester, dels en vanlig helgresa bort från tjänstgöringsorten. Det finns en 100 mile (ca 16 mil) regel. Åker du längre bort än så och stannar över natten så måste du fylla i ett DA-31 form. Ungefär som våra gamla hederliga Permission/ Ledighetsansökan- blankett och få den godkänd av din chef. Detta gäller även officerare.
Gör du din resa på normala arbetsdagar så blir det obetald tjänstledighet, så just det skiljer väl inte så mycket från hemma.
Vidare så är det så att din chef kan styra och ställa med din ekonomi. Om du inte sköter avbetalningar och sånt så kan fodringsägare vända sig till din chef och denne tar då in dig för sk canseling där denne ger dig tillrättavisning och råd samt vid behov styr om din lön till fodringsägaren.
Som chef förväntas man känna sina underställdas familjer vid namn och utseende och man gör hembesök. Numera finns dock inget krav på att du ska bli insläppt i den underställdes hem om denne bor utanför basen.
Tja.. på kursen så har de lärare jag haft hittills varait sådana att de vill att man anmäler sig via sms vaje resa vi gör. Ett sms när man åker hemmifrån. Ett när vi kommer fram. Ett när vi börjar återfärden och ett sista när vi är hemma igem. Omtanke!? I helvete heller. Cover your ass!
För man har en väääldigt utpräglad blaming-culture här. Och händer det nåt när du är på resa så kommer man undersöka om armén, du som ansvarig chef eller den enskilde gjort nåt fel. För nåns fel måste det vara.
Ja, så är det med den saken. Annorlunda och inte särskilt trevligt. Man känner sig väldigt styvmoderligt behandlad. De internationella killarna som bor på elevhemmet inne på basen är ännu mer påpassade; de måste gå och anmäla sig varje dag under julledigheten på IMSO (vårt "kompani").
Förresten gäller det de amerikanska killarna också om man inte reser bort. De måste också anmäla sig på skolan varje dag kl 0900 för tre timmars arbete. Gäller dock inte på de röda helgdagarna för dem till skillnad från IMSO killarna.
Tur att det där inte omfattar mig... hade säker blivit onyanserad och skällt ut dem i termer av övervakningssamhälle a la 1984 eller nåt.
En svensk officers betraktelser från Ft Benning, the home of the Infantry
lördag 22 december 2012
Combatives
US Army Combatives heter det amerikanska närkampssystemet.
Se hur det ser ut här.
Inte särskillt populärt bland kollegorna här. Som synes på klippet ovan så är det en massa marktekniker. Man tränar i slät uniform utan kängor på matta. Pjamasbrottning är det rätt många här som kallar det. Årligen ordnas armémästerskap och man tävlar. De som är engagerade i det hela har färgglada bälten och graderar och håller på som vilken karateutövare som helst. Som kapten i armén ska man ha gått minst level 1 Combatives, så den kursen ges inom ramen för MCCC. För de som vill erbjuds även level 2. Combatives kurserna ersätter då de vanliga fyspassen under 4-5 veckor och slutar med en examen. Både praktisk och skriftlig.
Jag är ju egentlig intresserad av sånt här, men var helt oinspirerad när det begav sig för level 1 i höstas, så jag slingrade mig ur det hela; enda gången jag har utnyttjat min utlänning-status än så länge... :-)
Vid level 3 (det finns totalt 4) så börjar man med stående strid och introducerar även att slåss med vapen och sånt. Helt tvärs emot vårt närkampsystem alltså. Är lite skeptisk till hela Combative-grejen med upplägg och allt. Visserligen har man en poäng i att de flesta fighter ofta förr än senare hamnar på marken, men... systemet är alldellens för tekniskt och komplicerat. Dessutom inte soldatanpassat: soldater har stridsutrustning och vapen. Det är utifrån de premisserna man ska utöva närkamp enligt mitt tycke!
Se hur det ser ut här.
Inte särskillt populärt bland kollegorna här. Som synes på klippet ovan så är det en massa marktekniker. Man tränar i slät uniform utan kängor på matta. Pjamasbrottning är det rätt många här som kallar det. Årligen ordnas armémästerskap och man tävlar. De som är engagerade i det hela har färgglada bälten och graderar och håller på som vilken karateutövare som helst. Som kapten i armén ska man ha gått minst level 1 Combatives, så den kursen ges inom ramen för MCCC. För de som vill erbjuds även level 2. Combatives kurserna ersätter då de vanliga fyspassen under 4-5 veckor och slutar med en examen. Både praktisk och skriftlig.
Jag är ju egentlig intresserad av sånt här, men var helt oinspirerad när det begav sig för level 1 i höstas, så jag slingrade mig ur det hela; enda gången jag har utnyttjat min utlänning-status än så länge... :-)
Vid level 3 (det finns totalt 4) så börjar man med stående strid och introducerar även att slåss med vapen och sånt. Helt tvärs emot vårt närkampsystem alltså. Är lite skeptisk till hela Combative-grejen med upplägg och allt. Visserligen har man en poäng i att de flesta fighter ofta förr än senare hamnar på marken, men... systemet är alldellens för tekniskt och komplicerat. Dessutom inte soldatanpassat: soldater har stridsutrustning och vapen. Det är utifrån de premisserna man ska utöva närkamp enligt mitt tycke!
IPB
Våra lärare använder Youtube i undervisningen nästan dagligen. Det är oftast olika scener från Band of Brothers, Saving Private Ryan eller Gettisburg som visas. Hittar man rätt klipp så är det ett utomordentligt sätt att åskådliggöra saker och ting som man pratat och läst om.
Det här klippet tex sammanfattar väl kärnan i IPB ganska bra.
Det här klippet tex sammanfattar väl kärnan i IPB ganska bra.
fredag 21 december 2012
MDMP 2
Nytt applex, ny order, ny befattning i staben. Assistant S2 denna gång. Fast det känns som jag är inblandat i allt vi gör. Vi håller inte så hårt på vem som gör vad, utan alla har ett finger med i det mesta.
I förra applexet var vi i LTAn. Eller JCATS som det heter här. Vad det står för har jag ingen aning om och hela upplevelsen var en stooor besvikelse. Topp tre sämsta övningarna jag varit med om i gröna kläder (16-17 år) tyvärr. Det tekniska fungerade sådär, inget var förberett, för lite personal, någon annans order att spela på, ingen riktig TOC/ ledningsplats... tja inget vidare helt enkelt. Som tur var var det snabbt övergående. Tre timmar, sen åkte vi på RAnger BBQ och käkade löjligt överdimentionerade hamburgare till löjligt lågt pris och snackade skit i en oc en halv timme.
Idag, sista arbetsdagen innan julledigheten, var en ganska lugn dag. Vi gjorde i stort sett inget vettigt ur utbildningssynpunkt. Ur allmännbildningssynpunkt däremot bidrog min Slovenska kollega med en Country Brief och jag hade en 45 minuters föreläsning om PUTen. För att ge ett annat perspektiv på planering.
Satt hela kvällen igår och bläddrade och översatte saker i Metodhandbok Lednig. Rätt kul när man ska förklara för nån med en helt annan syn på krigföring och livet i stort än en själv. Man måste tänka till och sätta ord på sådana där saker som man liksom bara vet. Intuitivt.
Fick börja från början med manöverkrigföringens grunder, uppdragstaktik, geografiskt läge, traditionell hotbild och annat som format vårt sätt att "conduct business".
Samtidigt som det finns många likheter så är det väldigt mycket som skiljer våra länder åt när det gäller hur och varför vi gör saker i det militära. På nåt grundläggande plan är all militär verksamhet lika över hela världen, men grundsynen på verksamheten skiljer sig och är väldigt starkt kulturellt betingat börjar jag inse.
Överlag så har vi väldigt många begrepp som är lika, men innebörden skiljer sig ofta åt mer än man kan tro vid första ögonkastet. Ta begreppet manöver- maneuver till exempel. Lika kan tyckas. Men det man i USA menar är det vi benämner "eld och rörelse". Detta rymms ju visserligen inom vårt manöverbegrepp också, men begränsas ju inte till detta. Det är ju betydligt vidare.
Rent generellt är alla amerikanska begrepp väldigt mer konkreta och specifika än vår motsvarigheter. Bra ibland, mindre bra i andra fall. Bra i aspekten att betydelsen är precis och entydig. Mindre bra ur aspekten att det kräver att man förenklar en hel del saker. Ta deras Decisive Point som exempel. Det är inte som vår tyngdpunkt eller kraftsamling, inte heller motsvarar det Center of Gravity eller tyskans Schwerpunkt. Men det är sprunget ur dessa begrepp. Det är ett "förenklat" begrepp som skall kunna markeras på en karta med en lila stjärna. Dvs det är alltid föknippat med en plats. Det kan inte vara en företeelse eller förmåga. Just detta tycker jag begränsar deras sätt att se på problem och därmed deras sätt att agera. De blir helt enkelt för konkreta och universial lösningen blir alltid att kraftsamla eldrör till den punkten. Det funkar för en armé som med våra mått har oändliga resurser, men leder också till ett väldigt linjärt uppträdande.
Marinkåren pratar om Center of Gravity, men inte armén. Skillnaden mellan hur armén och marinkåren tänker och gör är avsevärd. I varje klass finns en eller ett par Marines och ofta är de saker vi lär oss lika nya och annorlunda för dem som för oss utlänningar.
Som jag har nämnt tidigare i nåt inlägg så håller man på att ge ut en helt ny reglementsserie här. Vi använder både de nya och gamla i undervisningen, men det är de gamla som fortfarande formar det vi defacto gör. Inte så konstigt, de nya är ju fortfarande om inte dagsfärska så i alla fall månadsfärska så folk har ju knappt läst dem och än mindre förstått vad som står där. Men... det lilla jag läst hittills tycker jag tyder på en ändring i vår riktning. Tex börjar man inom området försvarsstrid prata på ett helt annat sätt om "strid på djupet", Operation in Depth, än tidigare. Exakt vad det kommer att innebära konkret vet jag inte, men helt klart är att om det innebär ungefär vad det gör hemma så har man en bit kvar tills det blir allmännt tankegods. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta en risk och föra försvarsstriden både i motståndarens tät och flank samtidigt under vårt nuvarande applex. Den enda reaktionen på det var ett antal oförstående blickar från de andra i gruppen.
Det var allt för den här gången. Blandad kompott, men så kan det bli när tankarna virvlar snabbare än fingrarna skriver. God Jul!
I förra applexet var vi i LTAn. Eller JCATS som det heter här. Vad det står för har jag ingen aning om och hela upplevelsen var en stooor besvikelse. Topp tre sämsta övningarna jag varit med om i gröna kläder (16-17 år) tyvärr. Det tekniska fungerade sådär, inget var förberett, för lite personal, någon annans order att spela på, ingen riktig TOC/ ledningsplats... tja inget vidare helt enkelt. Som tur var var det snabbt övergående. Tre timmar, sen åkte vi på RAnger BBQ och käkade löjligt överdimentionerade hamburgare till löjligt lågt pris och snackade skit i en oc en halv timme.
 |
| PUTen - egenhändigt översatt till engelska. |
Satt hela kvällen igår och bläddrade och översatte saker i Metodhandbok Lednig. Rätt kul när man ska förklara för nån med en helt annan syn på krigföring och livet i stort än en själv. Man måste tänka till och sätta ord på sådana där saker som man liksom bara vet. Intuitivt.
Fick börja från början med manöverkrigföringens grunder, uppdragstaktik, geografiskt läge, traditionell hotbild och annat som format vårt sätt att "conduct business".
Samtidigt som det finns många likheter så är det väldigt mycket som skiljer våra länder åt när det gäller hur och varför vi gör saker i det militära. På nåt grundläggande plan är all militär verksamhet lika över hela världen, men grundsynen på verksamheten skiljer sig och är väldigt starkt kulturellt betingat börjar jag inse.
Överlag så har vi väldigt många begrepp som är lika, men innebörden skiljer sig ofta åt mer än man kan tro vid första ögonkastet. Ta begreppet manöver- maneuver till exempel. Lika kan tyckas. Men det man i USA menar är det vi benämner "eld och rörelse". Detta rymms ju visserligen inom vårt manöverbegrepp också, men begränsas ju inte till detta. Det är ju betydligt vidare.
Rent generellt är alla amerikanska begrepp väldigt mer konkreta och specifika än vår motsvarigheter. Bra ibland, mindre bra i andra fall. Bra i aspekten att betydelsen är precis och entydig. Mindre bra ur aspekten att det kräver att man förenklar en hel del saker. Ta deras Decisive Point som exempel. Det är inte som vår tyngdpunkt eller kraftsamling, inte heller motsvarar det Center of Gravity eller tyskans Schwerpunkt. Men det är sprunget ur dessa begrepp. Det är ett "förenklat" begrepp som skall kunna markeras på en karta med en lila stjärna. Dvs det är alltid föknippat med en plats. Det kan inte vara en företeelse eller förmåga. Just detta tycker jag begränsar deras sätt att se på problem och därmed deras sätt att agera. De blir helt enkelt för konkreta och universial lösningen blir alltid att kraftsamla eldrör till den punkten. Det funkar för en armé som med våra mått har oändliga resurser, men leder också till ett väldigt linjärt uppträdande.
Marinkåren pratar om Center of Gravity, men inte armén. Skillnaden mellan hur armén och marinkåren tänker och gör är avsevärd. I varje klass finns en eller ett par Marines och ofta är de saker vi lär oss lika nya och annorlunda för dem som för oss utlänningar.
Som jag har nämnt tidigare i nåt inlägg så håller man på att ge ut en helt ny reglementsserie här. Vi använder både de nya och gamla i undervisningen, men det är de gamla som fortfarande formar det vi defacto gör. Inte så konstigt, de nya är ju fortfarande om inte dagsfärska så i alla fall månadsfärska så folk har ju knappt läst dem och än mindre förstått vad som står där. Men... det lilla jag läst hittills tycker jag tyder på en ändring i vår riktning. Tex börjar man inom området försvarsstrid prata på ett helt annat sätt om "strid på djupet", Operation in Depth, än tidigare. Exakt vad det kommer att innebära konkret vet jag inte, men helt klart är att om det innebär ungefär vad det gör hemma så har man en bit kvar tills det blir allmännt tankegods. Jag kom med förslaget att vi kanske skulle ta en risk och föra försvarsstriden både i motståndarens tät och flank samtidigt under vårt nuvarande applex. Den enda reaktionen på det var ett antal oförstående blickar från de andra i gruppen.
Det var allt för den här gången. Blandad kompott, men så kan det bli när tankarna virvlar snabbare än fingrarna skriver. God Jul!
söndag 16 december 2012
Spaningsförband
Termen ISR, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance, är ju bekant för de flesta numera, då vi ju har sådana förband. Fram till nyligen så var detta den samlade termen häröver för det vi kallar und-/ säktj i vardagligt tal hemma. Numera är termen utbytt mot IC - Information Collection.
IC bryts ner i fyra typer av uppgifter:
Surveillance - som är den systematiska observationen av ett objekt, område eller dyligt.
Security Operations - kan väl närmast jämföras med våra uppgifter bevaka, störa, skydda och hindra. Här heter det Screen, Guard, och Cover. Plutoner, kompanier och bataljoner kan utgöra en Screen, vilket går ut på att man i princip upprättar en Opl/ posteringslinje varifrån man inhämtar underrättelser och bekämpar motståndarens med främst indirekt eld och CCA/CAS. En Screen line kan vara fast eller rörlig, samt kan grupperas framför, bakom eller i flanken av det förband som skall skyddas.
Guard innebär samma sak som screen, men det måste till minst bataljon eftersom man måste kunna föra striden självständigt och bekämpa motståndaren med främst direkt eld.
Cover är återigen samma sak fast det är oftast en brigad eller Cavalry Regiment som utför uppgiften för att skydda en division eller kår. Förbandet som utför Cover skall kunna göra detta självständigt utan understödjande resurser från det förband de skyddar.
Intelligence Operations - signalspaning, teknisk und, personinhämtning, signatur spaning, säktj
Som synes så är detta betydligt mer utvecklat i amerikansk krigskonst än i svensk.
"Svenska armén anfaller i blindo" brukar vi ju säga. Och ja, nu börjar jag förstå vidden av det talesättet.
Jämfört med amerikanska förband så både är och har vi traditionellt varit mycket mindre välförsedda med spaningsförband.
Varje amerikansk brigad, som för övrigt är ungefär hälften så stor som en svensk, har en Reconnassace Batalion (IB) eller Cavalry Squadron (PB). Squadron är alltså bataljon här och inte kompani som hemma.
Detta innebär att 1/3 av en infanteri- eller pansarbrigads manöverförband är spaningsförband! (Brigaden har bara två mekaniserade manöverbataljoner, men det föreslagna omorganisationsförslaget går igenom så kommer de utökas till tre) För mer detaljer avseende brigaderna se tidigare inlägg här.
Som synes så ser spaningsbataljonerna/ skvadronerna lite olika ut men gemensamt är tex att de alla har UAV förmåga. IBCT har bara den minsta UAVn (Raven), medans SBCT och HBCT har medeltung UAV (Shadow). (De två senare har även lätt UAV på manöverkompaninivå! Två system/ komp.)
Den mekaniserade spaningsplutonens organisation är en mycket underlig skapelse som utgör underlag för mången bitter diskussion i amerikanska armén (varje spaningskompani har två plutoner):
Förutom ovanstående mekaniserade spaningsförband som ingår i brigader finns det två eller tre RSTA bataljoner, som motsvarar vår Undbat ungefär. RSTA står för Reconnassaince, Surveillance, Targeting and Analysis. Dessa stödjer främst divisionen eller kårer med underrättelser men dess underenheter fördelas ofta ut till manöverbataljoner, särskilt i COIN miljön.
Frågan är vad den stora skillnaden i antal spaningsförband och omfattningen på "und spåret" i stort innebär för vår armé.
Jag är inte så bra på det här området men jag har alltid tyckt att det här med spaningsplutoner är krångligt; de är alltid på fel plats, rör sig för långsamt och ganska snart i stridsförloppet så är de i vägen för övriga manöverförband. Och får de skadade i tidigt skede så sabbar de hela bataljonens underhållsplan.
Ja just det ja, vi har ju i princip bara batspaningsplutoner... det har amerikanerna också, och det är samma problem med dem som med våra :-)
Frågan är om inte vi skulle behöva större spaningsförband också. Inom ramen för manöverkrigföring torde denna typ av förband betala sig bra. Eller så är det inte så mycket förbandet det hänger på, utan mer metoderna att använda förband på. Och vi kanske gör allt det här redan med våra manöverbataljoner. Eller??
IC bryts ner i fyra typer av uppgifter:
- Reconnaissance
- Surveillance
- Security Operations
- Intelligence Operations
Surveillance - som är den systematiska observationen av ett objekt, område eller dyligt.
Security Operations - kan väl närmast jämföras med våra uppgifter bevaka, störa, skydda och hindra. Här heter det Screen, Guard, och Cover. Plutoner, kompanier och bataljoner kan utgöra en Screen, vilket går ut på att man i princip upprättar en Opl/ posteringslinje varifrån man inhämtar underrättelser och bekämpar motståndarens med främst indirekt eld och CCA/CAS. En Screen line kan vara fast eller rörlig, samt kan grupperas framför, bakom eller i flanken av det förband som skall skyddas.
Guard innebär samma sak som screen, men det måste till minst bataljon eftersom man måste kunna föra striden självständigt och bekämpa motståndaren med främst direkt eld.
Cover är återigen samma sak fast det är oftast en brigad eller Cavalry Regiment som utför uppgiften för att skydda en division eller kår. Förbandet som utför Cover skall kunna göra detta självständigt utan understödjande resurser från det förband de skyddar.
Intelligence Operations - signalspaning, teknisk und, personinhämtning, signatur spaning, säktj
Som synes så är detta betydligt mer utvecklat i amerikansk krigskonst än i svensk.
"Svenska armén anfaller i blindo" brukar vi ju säga. Och ja, nu börjar jag förstå vidden av det talesättet.
Jämfört med amerikanska förband så både är och har vi traditionellt varit mycket mindre välförsedda med spaningsförband.
Varje amerikansk brigad, som för övrigt är ungefär hälften så stor som en svensk, har en Reconnassace Batalion (IB) eller Cavalry Squadron (PB). Squadron är alltså bataljon här och inte kompani som hemma.
Detta innebär att 1/3 av en infanteri- eller pansarbrigads manöverförband är spaningsförband! (Brigaden har bara två mekaniserade manöverbataljoner, men det föreslagna omorganisationsförslaget går igenom så kommer de utökas till tre) För mer detaljer avseende brigaderna se tidigare inlägg här.Som synes så ser spaningsbataljonerna/ skvadronerna lite olika ut men gemensamt är tex att de alla har UAV förmåga. IBCT har bara den minsta UAVn (Raven), medans SBCT och HBCT har medeltung UAV (Shadow). (De två senare har även lätt UAV på manöverkompaninivå! Två system/ komp.)
Den mekaniserade spaningsplutonens organisation är en mycket underlig skapelse som utgör underlag för mången bitter diskussion i amerikanska armén (varje spaningskompani har två plutoner):
 |
| Tre strf och fem splitterskyddade HMMWVs. Plutonen är mycket personalsvag: varje CFV har tre besättningsmän och två spaningssoldater och varje HMMWV har 4 man. Summa sumarum: 29 man i 8 fordon. |
Frågan är vad den stora skillnaden i antal spaningsförband och omfattningen på "und spåret" i stort innebär för vår armé.
Jag är inte så bra på det här området men jag har alltid tyckt att det här med spaningsplutoner är krångligt; de är alltid på fel plats, rör sig för långsamt och ganska snart i stridsförloppet så är de i vägen för övriga manöverförband. Och får de skadade i tidigt skede så sabbar de hela bataljonens underhållsplan.
Ja just det ja, vi har ju i princip bara batspaningsplutoner... det har amerikanerna också, och det är samma problem med dem som med våra :-)
Frågan är om inte vi skulle behöva större spaningsförband också. Inom ramen för manöverkrigföring torde denna typ av förband betala sig bra. Eller så är det inte så mycket förbandet det hänger på, utan mer metoderna att använda förband på. Och vi kanske gör allt det här redan med våra manöverbataljoner. Eller??
söndag 9 december 2012
Ethics and values
En av de nutida stora hjältarna häröver är General (Ret) David Petraeus. Sedemera CIA chef. Nyligen avgången pga otrohetsaffär.
Detta är något som man lite till mans har svårt att hantera. Petraeus anses vara den som vann slaget om Baghdad och i förlängningen hela COIN kampen i IRAK. Alla jag har pratat med har bara gott attt säga om honom. Lite som en amerikansk "Ulf Henriksson". En sjujäkla karl helt enkelt.
Sen kom det här med otrohetsaffären. I den befattningen han hade då; CIA chef, så hade han ju inte gjort något fel eftersom CIA är en civil myndighet och otrohet inte är ett brott i det civila USA. Till skillnad från det militära USA. Försvaret har delvis egna lagar och otrohet är olagligt.
Därmed blir det helt plötsligt lite svårt för folk att öppet fortsätta gilla Petraeus. Fast jag tycker det verkar på de flesta att de ändå tycker att det kanske inte gjorde så jätte mycket. "Det är förjäkligt.. men han är ändå en bra karl." Amerikaner är över lag ganska pragmatiska av sig om jag får karaktärisera dem.
Ibland skyndar man sig dock att lägga till nåt om det orättvisa i alla karriärer som tagit slut under hans befäl till följd av otrohet och så går han själv och gör det.
Hela den här affären har i alla fall skakat om armén ganska rejält.
Utan att för den sakens skull propagera för otrohet så tycker jag att man inte kan ha andra lagar för sina väpnade styrkor än för samhället i övrigt. Undantaget möjligen tilläggslagar i händelse av ofred.
Den officiella armén pratar väldigt mycket om ethics och man har formulerat 7 army values som dess personal skall leva upp till. Loyalty, Duty, Respect, Selfless Service, Honor, Integrity, and Personal Courage (undrar var ÖRA kom ifrån...)
Det fascinerande är att det går att använda ord som honor(ära) på ett seriöst sätt här. Hemma skulle folk dra lite överseende på munnen om man började yra om sånt. Men sånt går hem fullt ut här. Selfless Service är ockå nåt som är så stort att vi nog inte kan fatta det riktigt. Alla som jobbar med nåt som syftar till att skydda andra ses som hjältar. Kanske inte så jättekonstigt i ett land med mycket liten tradition av kollektiv verksamhet. Var och en är sin egen lyckas smed och har oftast fullt upp med att skaffa mat på bordet. Att ta hand om varandra ... nje.. inte så mycket, man har ju fullt upp med sig själv. Så de som ändå gör något i det allmännas intresse uppskattas och ses som lite mer moraliskt högstående än gemene man.
Detta är något som man lite till mans har svårt att hantera. Petraeus anses vara den som vann slaget om Baghdad och i förlängningen hela COIN kampen i IRAK. Alla jag har pratat med har bara gott attt säga om honom. Lite som en amerikansk "Ulf Henriksson". En sjujäkla karl helt enkelt.
Sen kom det här med otrohetsaffären. I den befattningen han hade då; CIA chef, så hade han ju inte gjort något fel eftersom CIA är en civil myndighet och otrohet inte är ett brott i det civila USA. Till skillnad från det militära USA. Försvaret har delvis egna lagar och otrohet är olagligt.
Därmed blir det helt plötsligt lite svårt för folk att öppet fortsätta gilla Petraeus. Fast jag tycker det verkar på de flesta att de ändå tycker att det kanske inte gjorde så jätte mycket. "Det är förjäkligt.. men han är ändå en bra karl." Amerikaner är över lag ganska pragmatiska av sig om jag får karaktärisera dem.
Ibland skyndar man sig dock att lägga till nåt om det orättvisa i alla karriärer som tagit slut under hans befäl till följd av otrohet och så går han själv och gör det.
Hela den här affären har i alla fall skakat om armén ganska rejält.
Utan att för den sakens skull propagera för otrohet så tycker jag att man inte kan ha andra lagar för sina väpnade styrkor än för samhället i övrigt. Undantaget möjligen tilläggslagar i händelse av ofred.
Den officiella armén pratar väldigt mycket om ethics och man har formulerat 7 army values som dess personal skall leva upp till. Loyalty, Duty, Respect, Selfless Service, Honor, Integrity, and Personal Courage (undrar var ÖRA kom ifrån...)
Det fascinerande är att det går att använda ord som honor(ära) på ett seriöst sätt här. Hemma skulle folk dra lite överseende på munnen om man började yra om sånt. Men sånt går hem fullt ut här. Selfless Service är ockå nåt som är så stort att vi nog inte kan fatta det riktigt. Alla som jobbar med nåt som syftar till att skydda andra ses som hjältar. Kanske inte så jättekonstigt i ett land med mycket liten tradition av kollektiv verksamhet. Var och en är sin egen lyckas smed och har oftast fullt upp med att skaffa mat på bordet. Att ta hand om varandra ... nje.. inte så mycket, man har ju fullt upp med sig själv. Så de som ändå gör något i det allmännas intresse uppskattas och ses som lite mer moraliskt högstående än gemene man.
lördag 8 december 2012
Enemy Most Dangerous Course of Action
Tänk er ett litet bergit land i sydvästra Europa med tveksam renhållningskapacitet. Landet har en stor elak granne i norr och öster som ockuperat landet men precis blivit utkastat igen av NATO styrkor.
Du är S2 i den amerikanska bataljon som ska bevaka gränsen i nordvästra hörnet av landet. Bataljonen har inte flyttat in i sitt AOR än utan planerar för fullt. Motståndarens mest troliga handlingsalternativ är lite gränsbråk och show-of-force för att inte helt förlora ansiktet efter reträtten från det lilla bergslandet.
Det mest farliga alternativet är ett fullskaligt anfall med inledningsvis en rejält förstärkt brigad följt av resterande armén organiserad i en division. Brigadenär grupperad strax utanför det övre högra hörnet av bilden och dess anfallsmål bedöms vara det lilla bergslandets huvudstad som ligger precis utanför sydvästra hörnet av bataljonens område.
Det troliga alternativet var inte så mycket att fundera över. Men det farligaste är klurigare. Hur tänker motståndaren där? Hur kraftsamlar denne? Hur mycket kan denne spria ut sig? Hur skyddas flanker? Vilka risker är acceptabla?
Klura på den ni!
 |
| Motståndarens brigad består av inte mindre än tre mek bataljoner, tre strv batakjoner och en pv bataljon. Inga andra motståndarförband kan det inledande skedet påverka de blå förbanden på bilden. |
Det mest farliga alternativet är ett fullskaligt anfall med inledningsvis en rejält förstärkt brigad följt av resterande armén organiserad i en division. Brigadenär grupperad strax utanför det övre högra hörnet av bilden och dess anfallsmål bedöms vara det lilla bergslandets huvudstad som ligger precis utanför sydvästra hörnet av bataljonens område.
Det troliga alternativet var inte så mycket att fundera över. Men det farligaste är klurigare. Hur tänker motståndaren där? Hur kraftsamlar denne? Hur mycket kan denne spria ut sig? Hur skyddas flanker? Vilka risker är acceptabla?
Klura på den ni!
Blandad kompott
Tänkte skriva om lite allt möjligt den här gången.
Först ut är lite om att vara stabschef vid bedömanden. Som jag skrev igår så är det min befattning under det här applexet. Jag styr och ställer med mina stackars stabsmedlemmar så det står härliga till. Tyvärr så var jag lite för oruttinerad och naiv igår när vi gjorde setg två i MDMP; mission analysis så jag lade inte så stor vikt vid att kontrollera kvalitén på analyserna och produkterna som skapades...
Konsekvensen blev att vi mer eller mindre fick ägna större delen av dagen åt att göra om alltihop. Den här gången var lät jag mina strukturfascistoida tendenser blomstra. Vilket resulterade i endel suckar på en del håll och kanter när the f-cking Swede aldrig blev nöjd med motståndarplanen och terrängvärderingsprodukterna. Nåja.. skam den som ger sig :-)
Jag har tidigare berört en del om fyskulturen. Tänkte bara lägga upp den här bilden som är tagen utanför Ingengörsbataljonens lokaler.
Motsvarande finns utanför alla förbandens förläggningar.
Nästa sak jag tänkte skriva om är mentorskap. Det är en mycket vanlig grej här på kursen och inom officerskåren över lag. I synnerhet om man har gått på West Point eller någon annan av de stora officersskolorna så har man i regel en mentor i form av en (oftast) pensionerad överste eller general.
Många av mina kursare har som det verkar ett mycket nära förhållande med sin mentor och inför alla viktigare beslut rörande karriär rådfrågar man denne.
Våra klasser, seminars, har också en mentor bland överstarna från skolans andra avdelningar. Dessutom har våra SGIer dille på att bjuda in olika bataljon och brigadchefer i tid och otid.
Överstarna dräller i klassrummet flera gånger i veckan känns det som ibland. Jag har numera träffat och pratat med fler amerikanska överstar än svenska. (och i svenska armén har jag numera tjänstgjort i sexton år och här har jag bara vart i fem och en halv månad.)
Överstarna tycks älska att traska runt och sprida visdom kring sig. Och har man tryckt på play-knappen så slutar de aldrig. Det är visserligen en del klokheter de har att säga, men deras anekdoter och råd är väldigt lika. Så ... tja för min del så är det bra nu, om det inte kommer någon med lite kontroversiella ideér.
Vad pratar de om då? Jo i korthetberör de alla ungefär följande:
1. Kaptener av idag är bättre än kaptener på deras tid. För kaptener nu har stridserfarenhet.
2. Vår generation kan inte trainingmanagement.
3. Man måste behärska grunderna. (Fundamentals)
4. Armén måste börja öva högintensiv strid igen. (Combined Arms Breach is the shit!)
5. Ordning och reda i mtrl-tjänsten (acountability and property) är super viktigt!
En liten annorlunda detalj avseende det här med mtrl så är en kompanichef i amerikanska armén personligen ekonomiskt ansvarig för kompaniets all materiel. Alltså med betalningsansvar om man inte kan redovisa materielen ordentligt. Så det finns särskilda kompanichefs försäkringar man kan teckna så man inte går i personlig konkurs om nåt går sönder eller försvinner på fel sätt.
Alla här har historier om olyckliga chefer som åkt på att betala nån borttappad lastbil, stridsvagnsmotor eller dyligt. Hur tappar man bort sånt kan man ju fråga sig. Men ... det kan nog lätt hända i ett kaotiskt stridsområde. Dessutom verkar de ha ett ganska knäppt system för nummermärkning. Tex så är en Blue Force Tracker (BFT) individnummermärkt på antennen. Den del som oftast behöver bytas. Och som byts av bara farten på verkstäderna. I den hanteringen glöms nummerhanteringen bort och vips är nån skyldig en BFT!
Dessutom verkar den amerikanska versionen av LIFT vara minst lika svårhanterlig som vår. Och på lägre nivåer är det hand recieps som gäller. Och ett papper kommer så lätt bort.
Det bästa som kan hända ur mtrl redovisnigs synpunkt är en IED attack då och då, för då passar man på att skriva av all saknad materiel, eftersom just den materielen naturligtvis "råkade" bli förstörd i just den attacken. Problemet är ju bara om utrustningen dyker upp igen lite senare. Har hört endel sådana historier också... Ett säkert sätt att få sparken på.
Konsekvensen blev att vi mer eller mindre fick ägna större delen av dagen åt att göra om alltihop. Den här gången var lät jag mina strukturfascistoida tendenser blomstra. Vilket resulterade i endel suckar på en del håll och kanter när the f-cking Swede aldrig blev nöjd med motståndarplanen och terrängvärderingsprodukterna. Nåja.. skam den som ger sig :-)
 |
| Pullup-bars, Dip-bars, sit up bars.... för hela plutoner samtidigt! |
Motsvarande finns utanför alla förbandens förläggningar.
Nästa sak jag tänkte skriva om är mentorskap. Det är en mycket vanlig grej här på kursen och inom officerskåren över lag. I synnerhet om man har gått på West Point eller någon annan av de stora officersskolorna så har man i regel en mentor i form av en (oftast) pensionerad överste eller general.
Många av mina kursare har som det verkar ett mycket nära förhållande med sin mentor och inför alla viktigare beslut rörande karriär rådfrågar man denne.
Våra klasser, seminars, har också en mentor bland överstarna från skolans andra avdelningar. Dessutom har våra SGIer dille på att bjuda in olika bataljon och brigadchefer i tid och otid.
Överstarna dräller i klassrummet flera gånger i veckan känns det som ibland. Jag har numera träffat och pratat med fler amerikanska överstar än svenska. (och i svenska armén har jag numera tjänstgjort i sexton år och här har jag bara vart i fem och en halv månad.)
Överstarna tycks älska att traska runt och sprida visdom kring sig. Och har man tryckt på play-knappen så slutar de aldrig. Det är visserligen en del klokheter de har att säga, men deras anekdoter och råd är väldigt lika. Så ... tja för min del så är det bra nu, om det inte kommer någon med lite kontroversiella ideér.
Vad pratar de om då? Jo i korthetberör de alla ungefär följande:
1. Kaptener av idag är bättre än kaptener på deras tid. För kaptener nu har stridserfarenhet.
2. Vår generation kan inte trainingmanagement.
3. Man måste behärska grunderna. (Fundamentals)
4. Armén måste börja öva högintensiv strid igen. (Combined Arms Breach is the shit!)
5. Ordning och reda i mtrl-tjänsten (acountability and property) är super viktigt!
En liten annorlunda detalj avseende det här med mtrl så är en kompanichef i amerikanska armén personligen ekonomiskt ansvarig för kompaniets all materiel. Alltså med betalningsansvar om man inte kan redovisa materielen ordentligt. Så det finns särskilda kompanichefs försäkringar man kan teckna så man inte går i personlig konkurs om nåt går sönder eller försvinner på fel sätt.
Alla här har historier om olyckliga chefer som åkt på att betala nån borttappad lastbil, stridsvagnsmotor eller dyligt. Hur tappar man bort sånt kan man ju fråga sig. Men ... det kan nog lätt hända i ett kaotiskt stridsområde. Dessutom verkar de ha ett ganska knäppt system för nummermärkning. Tex så är en Blue Force Tracker (BFT) individnummermärkt på antennen. Den del som oftast behöver bytas. Och som byts av bara farten på verkstäderna. I den hanteringen glöms nummerhanteringen bort och vips är nån skyldig en BFT!
Dessutom verkar den amerikanska versionen av LIFT vara minst lika svårhanterlig som vår. Och på lägre nivåer är det hand recieps som gäller. Och ett papper kommer så lätt bort.
Det bästa som kan hända ur mtrl redovisnigs synpunkt är en IED attack då och då, för då passar man på att skriva av all saknad materiel, eftersom just den materielen naturligtvis "råkade" bli förstörd i just den attacken. Problemet är ju bara om utrustningen dyker upp igen lite senare. Har hört endel sådana historier också... Ett säkert sätt att få sparken på.
torsdag 6 december 2012
MDMP
Som jag beskrivit tidigare består ju kursen här i princip av två bolck; ett kompaniskede och ett bataljonstabsskede. Vi är just nu mitt i batstabsskedet, närmanre bestämt i bedömande 2 av 4. Kärnan i denna kursdel är MDMP -Military Decision Making Process. Dvs den planeringsmodell som används i amerikanska armén. Modellen används på bataljonsnivå och uppåt. Kompanier och plutoner använder sig av TLP; Troop Leading Procedure, vilket har jag beskrivit i tidigare inlägg.
MDMP påminner om PUTen men är lite mer omfattande och i mitt tycke, krångligare. (Vet inte om det är denna som motsvarar vår GOP kanske.)
Som synes är MDMP väldigt detaljerad och ganska omfattande process. Givetvis kan den användas vid ont om tid och då är grundregeln att man fortfarande genomför alla stegen men inte lika ingående. Men grunden är att man har gott om tid och man gör ett grannlaga arbete att synkronisera allt och alla.
Produkter och verktyg för stabsarbetet är inte centralt reglerat (märkligt nog!) utan det är upp till respektive stab att bestämma detta i sin SOP. Till sin hjälp i stabsarbetet har man i regel ett system som heter Command Post Of the Future (CPOF). Det kan närmast liknas med IS-mark, men är baserat på satelitkommunikation och är 10 år modernare. Fast... som alla militära "stödsystem" inte så användarvänligt :-)
Under detta bedömande har jag befattningen XO, vilket i detta sammanhang kan jämföras med stabschef.
Amerikansk ledningsstruktur skiljer sig lite från vår och ser ut så här:
Commander (CDR) - chef
Executive Officer (XO) - motsvarar en blandning mellan vår stf och kvm under genomförande
och stabschef vid planering
Platoon Sergeant (PSG)
First Sergeant (1SG)
Sergeant Major (SGM) - dessa fungerar som chefens taktiska rådgivare, en blandning mellan
kvm och stf vid genomförande och planering på respektive nivå
Staben i övrigt är organiserad i olika S funktioner och indelade i olika celler ungefär som våra ledningslag.Åtminstone vid planering.
Nästa vecka skall vi till motsvarigheten till LTA och spela på ett av våra bedömmanden. Då kanske det framgår hur staben är grupperad vid genomförande; om de använder typ L1-L2-L3 som vi eller om de gör annorlunda.
Min spaning så här långt är att L2 ev är något nertonat eller inte finns alls så till vida att det finns stabspersonal där. En viktig skillnad i detta sammanhang är att bataljonchefen har en egen stridsvagn om denne är chef för ett pansarförband och en Bradley för infanteriförband. Stridsledaren har ett eget fordon; en Bradley i alla mekaniserade förbandstyper och är således aldrig grupperad tillsammans med chefen och övriga ledningslaget. Återkommer i detta ämne nästa vecka när jag har lite mer kött på benen.
MDMP påminner om PUTen men är lite mer omfattande och i mitt tycke, krångligare. (Vet inte om det är denna som motsvarar vår GOP kanske.)
Som synes är MDMP väldigt detaljerad och ganska omfattande process. Givetvis kan den användas vid ont om tid och då är grundregeln att man fortfarande genomför alla stegen men inte lika ingående. Men grunden är att man har gott om tid och man gör ett grannlaga arbete att synkronisera allt och alla.
Produkter och verktyg för stabsarbetet är inte centralt reglerat (märkligt nog!) utan det är upp till respektive stab att bestämma detta i sin SOP. Till sin hjälp i stabsarbetet har man i regel ett system som heter Command Post Of the Future (CPOF). Det kan närmast liknas med IS-mark, men är baserat på satelitkommunikation och är 10 år modernare. Fast... som alla militära "stödsystem" inte så användarvänligt :-)
Under detta bedömande har jag befattningen XO, vilket i detta sammanhang kan jämföras med stabschef.
Amerikansk ledningsstruktur skiljer sig lite från vår och ser ut så här:
Commander (CDR) - chef
Executive Officer (XO) - motsvarar en blandning mellan vår stf och kvm under genomförande
och stabschef vid planering
Platoon Sergeant (PSG)
First Sergeant (1SG)
Sergeant Major (SGM) - dessa fungerar som chefens taktiska rådgivare, en blandning mellan
kvm och stf vid genomförande och planering på respektive nivå
Staben i övrigt är organiserad i olika S funktioner och indelade i olika celler ungefär som våra ledningslag.Åtminstone vid planering.
Nästa vecka skall vi till motsvarigheten till LTA och spela på ett av våra bedömmanden. Då kanske det framgår hur staben är grupperad vid genomförande; om de använder typ L1-L2-L3 som vi eller om de gör annorlunda.
Min spaning så här långt är att L2 ev är något nertonat eller inte finns alls så till vida att det finns stabspersonal där. En viktig skillnad i detta sammanhang är att bataljonchefen har en egen stridsvagn om denne är chef för ett pansarförband och en Bradley för infanteriförband. Stridsledaren har ett eget fordon; en Bradley i alla mekaniserade förbandstyper och är således aldrig grupperad tillsammans med chefen och övriga ledningslaget. Återkommer i detta ämne nästa vecka när jag har lite mer kött på benen.
lördag 1 december 2012
Monument
Dagens äventyr har bestått av besök vid ett antal av USAs stoa monument. De har en passion för monument här som saknar motstycke hemma!
 |
| Delar av monumentet över Koreakriget. |
 |
| Vietnamkriget |
 |
| Det egentliga Vietnammonumentet. Med namnen på alla som stupade. |
 |
| Coctailparty |
 |
| Marinkårens välkända monument: Flagganresningen på Iwo Jima. Det är stort. Figurerna är tre-fyra gånger så stora som en vanlig människa. Fast de är ju å andra sidan just Marines... |
 |
| Abraham Lincoln. På avsatsen några meter nedanför är platsen där Martin Luther King Jr höll sitt berömda I have a dream tal markerat med just dessa ord och datumet ingraverat i stenen. |
 |
| Arlingtonkyrkogården. General Robert E Lee s gamla gods. Alla som tjänstgjort i någon av de olika vapengrenarna kan begära att få begravas här. Även ens maka/make får då också begravas där. Kyrkogården är väldigt stor och vackert belägen i ett mycket kupperat landskap. |
 |
| The Tomb of The Unknown Soldier. Paradtjänst på extrem nivå. Bevakat 24/7 de senaste typ 70 åren. Vid två tillfällen har man beordrat upphör på vakttjänsten pga orkaner. Båda gångerna har soldaterna vägrat att överge in post. Förbandet heter the Old Guard och tillhör 3. InfDiv. Kolla in den här länken så får ni sehur det hela ser ut. |
 |
| Roosevelt har ett jättemonument som mer eller mindre beskriver hela hans karriär med skulpturer. |
 |
| Martin Luther King Jr. Runt statyn i en halvcirkel finns ett antal citat ingraverade i en mur. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)