Symphony of Destruction

Pass på. Här kommer det mest militärnördiga inlägget hittills tror jag. Håll till godo :-)

(Antal system eller vapen x antal skott)/ "s-värde" = utslagna fordon.
Ytterligare en aspekt på den mycket maskinella synen  på krigföring man har här. Mycket logisk och ... ja jag vet inte vad.


För att få själva utslagssannolikheten ("s-värdet"+vapeneffekt) så får man kolla i en särskild tabell för resp vapen.För pvrb TOW är detta värde 30%  på avstånd över 3000m. Detta ger (10system x 3 skott var)/ 0,3 = 10 utslagna fordon.
Som synes skriver man inte ut själva utslagssannolikheten utan man redovisar bara 10/3/10.
Enligt uträkningen ovan så har motståndaren nästan 50% förluster innan dessa når 1000 m från egna ställningar.
 

Vi gör dessa uträkningar för att kontrollera att försvaret vi planerat har potential att möta det bedömda hotet. Mycket teoretiskt och lite onödigt känns det som. Men fascinerande. Och visst, det finns väl nån poäng med det hela någonstans, det är väl svårt att förneka. Så som det är med det mesta som är logiskt, men...
Hur som helst kanske vi borde fundera mer på s-värden och am förbrukning för att i förhand veta ungefär när ett förband kulminerar.
Efter ett tag får man visserligen lite känsla för det där tror jag men för att rätt kunna beräkna ersättningsbehov och tidpunkter för detta kanske det inte är så dumt. Våra 8-5 övningar resulterar ju sällan i am- ersättningar halvvägs genom ett anfall utan vi kan ju i lugn och ro passera tolo på väg till förläggningen. Hmm tål att fundera på.
En närbesläktad aspekt som jag har tjatat lite om på våra kurser hemma är att fundera i de här banorna när det gäller motståndarens indirekta eld kapacitet och hur och i vilken utsträckning vi behöver ta hänsyn till denna i vår planering.
Ex:
Ganska ofta så är ju motståndaren lämpligt nog en lagom stor mumsbit; typ en pluton (om vi har ett kompani) ofta med möjlighet till indirekt eld från en eller två 82 mm grk-pjäser. Grk plutonen är allt som oftast hjulburen; ett par pickisar. (Känns det igen??)

Den fråga man nu bör ställa sig är: hur mycket am får dessa med sig? 6-700 kg? Ett ton ? Lite mer kanske i värsta fall. Hur lång tid tar det att skjuta upp den am-mängden med två pjäser? Och hur förhåller sig den am-mängden och eldverksamhetstiden till de här gamla sanningarna på bilderna nedan?

 

Kanske finns det poänger med att vara lite systematisk och logisk ibland. Kanske.

Länge lever synkroniseringen! Eller hur det nu var.





Officershustru

Min kära hustru har skrivit ett inlägg om familjeaspekterna som är läsvärd. Klicka här för att komma till vår familjeblogg och inlägget. I övrigt så finns det allt möjligt läsvärt på den bloggen om stort som smått.

Lärarbyte och applex A3

Nästa vecka får vi en ny lärare eller rättare SGI. Man startar upp det fjärde Teamet (dvs den fjärde årskullen om ca 200 elever) på skolan om några veckor så man måste omplacera några av de erfarna lärarna dit. Bl a vår, låt oss kalla honom, Mj O.
Känns knasigt. Även om han är väldigt ambitiös och kanske inte så kul kille alltid så är han seriös och går verkligen in för sin uppgift. Och man har ju vant sig liksom.
(Mj O har under senaste applexets ordergivningar, som skedde delvis för andra SGI än sin egen, fått ryktet om sig att vara den hårdaste SGI på kursen. Ingen vill briefa honom :-) Men för vår klass är är det ju inget problem, vi är som sagt vana)
Mj O kommer att vara kvar veckan ut  och vår nya SGI Cpt S kommer att skugga honom under tiden för att komma in i jobbet. Det ska bli intressant.

Vi är mitt i applex A3 nu. Mekkomp (två mekskplut och en strvplut) försvar i brigadram i ökenmiljö! Motståndaren som anfaller i bataljonsområdet består av större delen av en mekaniserad brigad understödd av ahkp och några SU-25or. Känns... exotiskt! Lite gammaldags nästan.
Tyvärr, eller om det är som tur var, så är det en gruppuppgift. Vi är tre i min grupp och vi bedömer, redovisar och får betyg gemensamt.
"Som tur var" aspekten på gruppverksamheten är att det är en mycket komplex uppgift som hade varit väldigt jobbig att ta hand om själv.
"Tyvärr" delen handlar om betygsättningen tror jag. Alla i gruppen kommer få samma betyg baserat på ordergivningen vi håller nu på måndag. Grupperna är sammansatta utifrån tidigare prestationer. Chef i respektive grupp är den som presterat svagast tidigare. Denne kommer att stå för huvuddelen av ordergivningen, speciellt de kritiska delarna (blå stridsplan mm). Därefter så är är vi två andra fördelade som stf resp e-grpch.
Jag fick bli e-grpch. Eller Fire Support Officer (FSO) som det heter här.
Tanken är ju naturligtvis att synnergieffekten av grupparbetet skall lyfta framför allt de som inte presterat så bra tidigare. Hoppas det funkar :-)
Nåja, så noga är det inte med betyget, så det är ok. Dessutom går det nog bra. Joe kommer att göra ett bra jobb är jag övertygad om.

Suicide stand down day

Igår, torsdag, ängnade hela armén sig åt förebyggande självmordsinformation. Ni vet ett program innehållande några filmer och nån diskussionsfråga. Alla linjechefer ansvarar för att alla deltar. Bock i kanten. Alla lider och suckar.

Så såg det nog ut på de flesta håll och kanter av de miner man såg på folk i korridoren och på de kommentarer som hördes. Det här programet genomförs årligen sen ett tag tillbaka, så alla mina kursare hade genomfört det ett antal gånger. De var inte så imponerade.
Vår lärare lyckades dock göra det hela till en gaska bra förmiddag med bra diskusioner.
Bland annat hann vi med att prata om ett annat av amerikanska arméns hetaste frågor sen förra veckan: Green on Blue. Mina tankar gick givetvis till Johan och Gunnar.
Tungt.
Tyvärr är detta en allt vanligare företeelse i Afghanistan nu och i förra veckan beslutade COMISAF(Eller om det var den amerikanska högsta chefen, vet inte) att upphöra med all Joint-patroling.  Vad får det för effekt i en COIN operation? Det spontana är väl att man är tillbaka på, om inte ruta noll så i alla fall ruta två av hundra. Typ.

Nåja. Varför har man en självmordsförebyggande dag då? Man har ett problem så klart. Och när kongressen uppmärksammar problem så får nån general frågan vad man gör åt det hela (inte nödvändigtvis varför... Det verkar allt som oftast vara av underordnad betydelse). Generalen går till sin stab, tillsätter en utredning och vips; armén har ett nytt program!
Jag raljerar naturligtvis. Anmärkningsvärt är ointresset att diskutera orsaker, och istället bara the quick-fixes. Min uppfattning är att det gäller hela det amerikanska samhället. Underhåll är oftast lika med kasta och köpa nytt.

Självmorden då? Jo, de är ett problem. Både avseende soldater och anhöriga. 1,2 om dagen. Ungefär 400-450 om året. Det är huvuddelen av en amerikansk bataljon årligen. Vad det gör i procent vet jag inte. Inte heller hur en sådan siffra står sig mot samhället i stort. Men det känns högt.
Min spontana reaktion är att det kanske inte är så konstigt. Det är ett ganska hårt klimat i USA. Även i dess armé. Men av allt vi diskuterade om under den här dagen så rörde inget varför människor tar livet av sig, åtminstone inte djupare än att de naturligtvis hade det jobbigt av en eller annan anledning. Att det skulle kunna finnas strukturella problem av ett eller annat slag berördes inte.
Inte av mig heller. Dels för att det tog ett tag för mig att inse det hela och dels så orkade jag helt enkelt inte. Att ens antyda kollektiva orsaker på ett problem är förenat med en grannlaga arbetsinsats då individens ansvar och rättigheter är totalt oinskränkta i tanken här.
Trotts detta så lägger Army Regulations (AR) motsägelsefullt nog oerhört stora begränsningar på soldater och officerare med våra mått mätt.
Denna inställning kan kanske tolkas in i amerikanska arméns slogan:

Appropå slogans så kan väl den senaste få tjäna som sammanfattande avslutning för den amerikanska approachen på suiside:

Bra saker

I det här inlägget ska jag försöka samla lite tankar om de bra saker som man gör här men vi kanske inte alltid gör.
Som säkert framgått så är inte allt häröver jätte imponerande när det gäller vad och hur man gör. Delvis beror det helt sonika på att de är rätt ineffektiva i mitt tycke och delvis beror det naturligtvis på att jag är låååångt utanför min comfort zone, och det gör ju ofta att man ser nya saker med viss skepsism.
I och för sig så börjar the comfort zone så sakta återskapas med US Army som en ingående del. Tempot i kursen har nedgått dramatiskt, det går att andas genom näsan och det är inte så mycket nytt längre utan jag lär mig ju i huvudsak att se gamla saker i ett nytt ljus. Fast endel nytt är det naturligtvis också.

Men som sagt jag ska focusera på bra saker.

• Basic stuff är man väldigt bra på här. Det känns nästan lite exotiskt och gammeldags. Om skyttetrupp ska försvara t ex så är de nedgrävda! Bara en sån sak. Spade ingår fortfarande i soldatutrustningen... Vi måste var den enda armén i världen utan spade! Hur kunde det bli så? Det kan ju knappast vara nån bristvara.
• Vidare så kanske just det positiva i den ovanstående påstådda ineffektiviteten är en styrka ibland. De snabba kasten hit och dit med nya mode ord varje kvartal lyser med sin frånvaro. Eller rättare sagt, de lever längre här känns det som; nåt år i alla fall. Men det är ju klart det tar lite längre tid att ändra en armé på 6-700 tusen man än en med 8 manöverbataljoner.
• Artilleriet här består av fler än tolv eldenheter eller vad vi numera har. Man har gamla hederliga elduppgifter som tex Final Protective Fire (FPF): ett par hundra meter breda linjemål lagda omedelbart framför egna ställningar och som närmast kan jämföras med vår gamla spärreld.
• Reverse slope defense pratar man ofta om här. Det är ju inget nytt utan har använts i stort sett så länge skjutvapen använts. I samband med arbetet med MSR 5 hittade jag det omnämnt i nåt gammalt Norrlandsskyttereglemente i contexten placering av motståndsnästen i öppen terräng. Annars kan jag inte påminna mig att jag sett eller ens hört talas om det alls hemma.

Hmm det blev inte fler bra saker än så här just nu. Det finns naturligtvis 1000 och en saker till. Måste bara sätta fingret på dem. Så håll tillgodo så länge.

Infanteriets betydelse

Häröver har infanteriet alltjämt status av slagfältets drottning. Den avsuttna soldaten tillskrivs betydligt större förmåga och betydelse än vad jag har upplevt hemma de senare åren.
De två gamla klassiska 82th och 101th divisionerna finns alltjämt kvar. 10th mountain div är en annan lätt formation. Oklart om även 23th ID i Alaska och 25th ID på Hawaii (eller om det är tvärs om)är lätta divisioner. Vidare finns ett eller två Ranger Regiments.
Har bara översiktlig koll på den högre organisationen, men hur som helst. Det är fortfarande gott om lätta förband i amerikanska armén.
Och lätt betyder två fordon per kompani. En HMMWV och en tglastbil (typ tgb30).
Naturligtvis är brigadens alla stödfunktioner också motoriserade med HMMWVs och lastbilar. Bl a har brigaden en transportpluton med 12 lastbilar för personaltransport

Sen har vi ju det mekaniserade infateriet med M2A3 Bradleys. Dessa kallas antingen Infatry Figthing Vehilcles (IFV) eller Bradley Figthing Vehicles (BFV).  Kavalleriets spaningsversion heter M3A3 Bradley och kallas CFV, där C står för Cavalry.

 Det mekaniserade infanteriet ingår i sk Heavy Brigade Combat Teams. HBCTskall nu byta namn till ABCT där A står för Armour istället för Heavy, eftersom nån i pansartrupperna blev avundsjuk på att infanteriet fick ha sitt namn i IBCT...

Som synes ser deras mekbat (blå) och pbat (gul) lika ut och de benämns förbandstypmässigt som Combined Arms Batalion (CAB) båda två.
Men som alla ser så är det ju en svensk 122/90 bat. HHT kompaniet (ung stab, understöd och tross kompani) innehåller ungefär samma övriga delar som ingick i våra mekbat. Dock saknar man egen broförmåga. Den resursen ligger på divisionen.
(Nåt nytt på 122/90 fronten där hemma, förresten? Får vi tillbaka dem eller?)
I förbandsnamnet däremot så är de olika: tex skulle den blå bataljonen kunna heta 1-22 IN och den gula 1-66 AR.

Sen finns ju spaningsskvadronen från kavalleriet (den vit-röda). Den består inte av kompanier utan dessa underenheter benämns Troops. En pluton är dock en pluton.

Avseende både IBCT och ABCT har man allvarliga funderingar på att organisera om dessa så att de får tre manöverbataljoner vardera istället. En sådan förändring skulle kunna vara sättet man väljer att genomföra den aviserade neddragingen om typ 100 000 man någon gång efter presidentvalet. Man vill alltså reducera antalet brigader men i stort behålla antalet manöverbataljoner.

Åter till infanteriet: Lite detaljer.
Bradleyn har officiellt plats för 8 soldater, även om man helst bara är 7 där bak. En amerikansk pansarskyttegrupp är 9 man. Därtill kommer plutonchefen, plutonssergeant (PSG) sjukvårdare och signalist. Plutonen består därför av 4 IFV och tre grupper!
Möjligheten till vagnstrid är nästan obefintlig; det finns små vapenportar för M16/M4 på sidorna. Men dessa används enligt uppgift aldrig och luckan på bakpansaret rymmer bara en man.
Så man använder därför sina plutoner lite annorlunda. Reglementet anger att avsittning kan ske före, i eller efter anfallsmålet men de flesta verkar vara överenns om att det är före som gäller för att man skall ge skyttegrupperna en ärlig chans. Oftast gör plutonchefen avsittning från vagnchefsplats om plutonen strider till fots. Strid verkar oftast ske med skyttetruppen på en plats och vagnarna i understödsställning på en annan.
 Att strida med skytte och vagn integrerat som vi gör verkar inte vara särskilt vanligt.
Vidare bör poängteras att varje vagn har en "dubbelpipig" utskjutningsanordning för pvrb (TOW 2B) och därtill 5 extra robotar för omladdning.
Pga av detta samt att 25mm akan visat sig ha god effekt på T-72or gör att man är betydligt mer offensiva i sin taktik när man möter strv än vad vi oftast är med våra 90vagnar.

Vidare får jag känslan av att man är duktigare än oss att plasera rätt vapensystem på rätt plats och inte slentrianmässigt på den plats i avsittningsformationen där tex rb57 skytt eller ksp58 skyttar hör hemma. Indikationer på detta är tex dels att vi pratar om enskilda vapensystem på kompanichefskursen (tror jag inte vi gjort någon gång hemma!) samt att översen som pratade till oss igår drog en annektdot om hur han som ung löjtnanat blivit utskälld av kompaniets 1SG för dålig gruppering av en kulspruta!

Avslutningsvis tar jag med en bild på Stryker Brigade Combat Team (SBCT). Vi har inte pratat om den än så jag vet inte mer än det jag kan läsa mig till. Men bara orgskissen kan ju vara intressant.

Värt att notera:

• Tre manöverbataljoner och en spaningsbataljon!
• Tre Art batterier istället för två!
• SBCT har organisatorisk broförmåga (4 st), till skillnad från de andra två brigadtyperna ( framgår inte av bilden)
• Samt det blå kompaniet längst ner i andra kolumnen från vänster: understödskompaniet utrustade med Stryker MGS (IKV 91s återuppståndelse??):

Maneuver Conferance

I onsdags besökte kursen Maneuver Conferance som hölls i stans största utställningsbyggnad.
http://www.benning.army.mil/mcoe/maneuverconference/
Motsvarigheten till våra Markstridsdagar. Ungefär. Dock inga förevisningar från skolans sida, men desto fler utställare från industrin. Dessutom höll skolan i förelasningar, seminarier och olika workshops.
Konferensen pågick i tre dagar men vi deltog bara under en, men det var mycket intressant ur många perspektiv.

Jag antar att materielen som visades av industrin ganska tydligt speglar de senaste 10 årens krig och dess behov. Utställarna fokuserar på "force protection", kommunikation och övervakning och kanske inte så mycket av materielen i ett ev framtida krig. Det generella snacket här borta rör i stor utsträckning omställningen av en armé på krigsfot till en fredsarmé med träning för en högintensiv konflikt som huvudfocus.

Force protection-biten handlade främst om att få fordonsskyttar under "tak". Dvs vapenstationer av olika slag. Dessutom naturligtvis kroppsskydd och övrig skyddsutrustning, det enare lättare och bättre än det andra.

Containermonterad vapenstation med ksp och pvrb. Skytten sitter i containern.
Tänkt användningsområde: Lättflyttat camp-försvar.

När det gäller kommunikation och övervakning så gick det tretton utställare på dussinet av dessa. Allt ifrån sniper detection systems till vanliga radioapparater till olika typer av långräckviddig spaningsutrustning (fordonsburna superkikare med identifikationsmöjlighet på 8 -10 km)
Naturligtvis var Sverige representerat med SAAB och BEA systems. Dessutom träffade jag Jonas Waltari, fd I19, som numera jobbar på Försvarsexportmyndigheten. Lite roligt för 2004 gick han  samma kurs som jag går nu, fast på Ft Knox och dåvarande Armour School.
Trevligt att få träffa lite landsmänn!

En stor sak här i armén som man börjat titta på mer och mer är det man valt att kalla The Human Dimension. Man har en hel rad olika program som tillsammans skall ta någon form av helhetsgrepp pa arméns viktigaste resurs: människan. Intressant att notera att även de anställdas familjer omfattas av programmen! Här anställer man inte bara soldater utan hela familjer. (Parafras på Gen Lindströms berömda uttalande) Det pågår till och med en diskussion på högste doktrinära nivå om just denna dimension skall utgöra en sjunde grundläggande förmåga (här kallas de Warfighting functions. Grundläggande förmågorna = Ledning, uthållighet, underrättelse, skydd, verkan och rörlighet).

Vår klass deltog i en workshop/ seminarium angående just den biten. Det var väldigt lustigt för en otålig överste lade beslag på hela showen och drev tesen att skolan behöver mer av "learn how to think, not what to think". Det var bara det att han använde oss för att få vatten på sin kvarn genom att med mycket ledande frågor och påståenden lade orden i munnen på oss så att vi därmed bekräftade hans tes. Resultatet av workshopen skule senare presenteras för generalen som var i förändringstagen.... Snacka om att kasta sten i glashus! (även om han har helt rätt i sak enligt min mening)

I övrigt handlade mycket om Combined Arms. Kombinerade vapen. Vilket i amerikansk betydelse handlar om att organisera brigader av gammalt klassiskt svenskt snitt. Man går dock ett steg längre och mixar förband inom brigaden. Som exempel kan nämnas att alla våra organisationer som vi spelar med i de applikatoriska exemplen är mixade kompanier. Ett mixat kompani benämns Team. (En bataljon med tillförda resurser benämns Task Force). Antingen är teamet ett Armour (AR) eller ett Infantry (IN) dito. Är det AR so har det två strvplutoner och en strfplut och tvärs om om det är IN.
Vidare är ingengörspionjärsresurser (EN) ofta underställda de olika teamen med alltifrån grupp till pluton. (Jag har ju tidigare tjatat om Breaching. Nu har ALLA de med överstes grad som jag har hört tala i veckan, 4 st, pratat om just Combined Arms Breach!)

Att vår kurs ser ut som den gör med en blandning av IN, AR och SOF elever är en spegling av tonvikten på Combined Arms. Den grundläggande officersutbildningen är dock fortfarande åtskild även om man där också forsöker bredda sig. Chefen för den delen av skolan höll ett långt anförande om en nyligen genomförd skjutning med eleverna där både IN och AR (med strv) deltog. Han var märkbart stolt och kände säkert att han hade generalsstjärnonrna inom räckhåll... ;-)

Vet inte om man bara är van, men SÅ revolutionerande koncept är det väl inte...!?! Det där har vi väl alltid gjort. Möjligen med undantag av integrering av ingengörer eller pionjärer. Tror i och för sig att det var vanligare förr men nu har vi kanske tappat den biten. Möjligen kan jag i och för sig tycka att de är duktigare än oss då de gör all den här integreringen ner på lägre nivå, men å andra sidan så har de inte samma behov av att kraftsamla resurser i vår bemärkelse: de har ju med våra mått mätt ett överflod av allt ändå...

När det gäller doctrine (närmast det sammantagna namnet för det vi skulle kalla både reglementen och doktrin) så genomför man motsvarande uppgraderingsarbete som vi: en helt ny serie. Med början uppifrån (till skillnad från oss...)  med Army Doctrine Publication  (ADP) The Army och hela vägen ner till handböcker.
Den nya doktrinen heter Unified Land Operations (ULO)och ersätter den tidigare Full Spectrum Operations (se även tidigare inlagg). Den hittas i en publikation som heter ADRP 3-0. Av det lilla jag snappat upp om den än så länge så är biten om Mission Command den intressantaste.

Mission Command definieras som en filosofi, en Warfighting function och som olika system för ledning. Man pratar om 'The art of command och the sience of control' samt Diciplined Initiative.
Är man intresserad så går det enligt uppgift att googla de nya publicationerna: ADP och ADRP. (Testa tex  https://rdl.train.army.mil/catalog/view/100.ATSC/0AB80230-69A1-43A1-8456-B362221F519C-1321561230216/chap1.htm )



Eftermiddagens stora föreläsningsserie på 3 timmar med ett par 3-400 åhörare.
Överstarna avlöste varann i parti och minut...

Mycket av konferensens innehåll rörde faktiskt vår kurs (den är ju ganska stor... 800 elever årligen... att jämföra med våra 15. (Tror jag har angett 600 förut men det var fel... 200 åt gången med fyra inryck per år!))
Så sist tankte jag nämna att precis samma diskussion som vi fört på kompanichefskursen och kompanichefsmötena hemma för man här också: borde inte kursen (MCCC) handla mer om en kompanichefs vardag än krig och örlog? Huvudsaklig arbetsuppgift för en kompanichef, här som hemma, är ju administativ.
Skolans åsikt, här som där, är dock att kursen skall vara som den är i det avseendet! Dvs beröra taktik/ ledarskap i första hand.
Överhuvud taget är diskussionerna rätt lika här och hemma. Men ibland så sker de dock utifrån lite olika utgångslägen så det blir lite olika i slutändan ändå. Men innehållet är som sagt detsamma.
Lika men olika!

Helt annat tema: Stämmnigsbild från the dungeon; gymmet där vi fysar varje morgon.
Observera mannen till vänster i  svart: Rangerregiments har svarta PT uniforms.
Inte bara finare, utan också bättre... om man får tro de som tjänstgjort där.

OPORD brief över kursgränserna

Igår var en av mina kursare utlånad till en vidareutbildnig för plutonssergeanter (PSG) för att hålla sin ordergivning. Eftersom jag redan hade haft min ordergivning så var jag lite frislängande och hade tid att följa med för att få se nåt nytt.
(Det tar ett par dagar att genomföra alla ordergivningar; vi är 16 i snitt i klasserna och alla skall upp på "scenen". Antingen briefar man sin egen SGI eller en från någon grannklass.)

Åter till PSG briefen. Förutom en kompanichefselev hade man lånat in 4 plutonchefselever från Armour Basic Leadership Course (ABLC). Man organiserade sig i plutonslag och så tog man emot ordern och bröt ner den lite och skrev en egen plutonsorder.

Tyvärr var hela arrangemanget lite improviserat och illa kommunicerat mellan kurserna så det blev inte så bra som det hade kunnat bli. Främst hade vår kurs behövt förbereda mer för att briefa så många mottagare som det var (19st). Våra produkter är anpassade i storlek och tydlighet till 1-4 mottagare...

Det riktigt intressanta var att konstatera att en ordergivning syftande till att verkligen förklara en stridsplan är helt annorlunda än att förklara den för nån som redan kan stridsplanen och där det viktiga är att täcka in alla nädvändiga detaljer enligt checklista och nå sin Decisive Point på 45 min.
Fast att det förhöll sig så visste man väl redan...

Hur som helst: när vi har sådana här övningar hemma på våra kurser så har vi oftast mer mottagarfocus än vad vi har på vår kurs här. Det är bra. Men min fundering är om vi inte kan driva det hela ett steg till. För att bli ännu bättre. Att ha oinvigd "publik" skulle kunna vara en metod. Kvalitetssäkringen får man i och med backbrief från mottagaren efter en stund då denne har fått bryta ner sin uppgift och gjort en preliminär plan.

För en sak måste vi slå vakt om när vi nu transformeras till det Nya Försvaret. Och det är vår väldigt väl utveklade förmåga att bedriva bra och EFFEKTIV utbildning. För är vi väldigt bra på det jämfört med "lirarna" häröver...
Rent pedagogiskt och utbildningseffektsmässigt imponerar de inte i nån större utsträckning. I synnerhet bland officerarna är förståelsen för de här bitarna tämligen låg. Men det lilla jag sett av NCO har inte heller varit nåt vidare avseende detta. De är alla väldigt proffsiga i sin tjänst! Inte tal om annat, men att sprida denna kunskap, det är en helt annan sak.
Fast det kan finnas en kulturell aspekt på detta också som jag inte riktigt kan sätta fingret på än. Men jag ser mågra paralleller mellan min kurs och undervisningen i sonens skola. Det är nåt med hela kunskapssynen som är annorlunda tror jag. Eller om det är människosynen...
Ska klura lite till på den och återkomma senare.

Honouring our soldiers...



Igår var familjen på Rodeo. Inom ramen för cultural awareness ville vi göra något riktigt amerikanskt så vi åkte en halvtimme ut på landet till en liten sydstatshåla som heter Hamilton.  

 

Om man ser till hela tillställningen med kringarrangemang och mat/godis stånd mm, hade det kunnat vara vilken bonn-marknad som helst i tex  Axvall, St Skedvie eller Tierp. Möjligen var andelen riktiga  "bonn-läppar" eller rednecks som den amerikanska termen lyder, något högre. Själva showen däremot var däremot mycket amerikansk. I synnerhet inledningen och det är den jag vill skriva lite om.

 

Först ut på arenan var konfransiern. Till häst naturligtvis. Sedan presenterades tillställningens sponsorer, ungefär som på tv hemma; Filmen presenteras av Ahlgrens bilar... Flugger Färg.... och Mats Rör & VVS i Byinge.  Fast här var det cowboys som red ärevarv med sponsorernas standar. (Huvudsponsor var bilmärket RAM som gör STOORA pickisar)

 

Sen kom det riktigt amerikanska.

(Ni måste försöka se konfransiern för er inre syn nu: resligt byggd, herre i 55 års åldern med bländvitt leende, iförd jeans, ljusröd skjorta, sånt där fånigt snöre med typ en brosch i istället för slips, stor stetsonhatt och en riktigt släpig sydstatsdialekt. En sån som uttalar Alabama som Ääääälabääääma.)

Konfransiern tog av hatten och bad högt en bön värdig vilken frikykopastor som helst;

Ohh lord, plaese bless us tonight, please bless our brave cowboys who are riding for us here tonight, please bless our soldiers.... osv i tre- fyra minuter. Alla stod naturligtvis upp med hatten i handen.

Direkt därefter kom hyllningen till our soldiers. Alla i publiken står fortfarande.

Konfransiern började berätta om de scener som utspelar sig dagligen på landets alla flygplatser; hemkommande soldater som möts av sina familjer och älskade.

Hela berättelsen visualiserades av "soldater" och "familjer" ute på arenan som föll i varandras armar till publikens jubel.

Därefter red cowboysarna ärevarv igen med de olika vapenslagens fanor/standar/ flaggor: armén, kustbevakningen, flottan, flygvapnet och marinkåren.

 

Ursäkta den dåliga skärpan. Från vänster; armén, flottan, kustbevakningen, flygvapnet och marinkåren.

När de hade ställt upp sig i änden på arenan red en mycket ståtlig cowgirl in i full galopp med amerikanska flaggan. Publikens jubel blev nu öronbedövande.

 

Man är väldigt stolta över att bo i the land of the free and the home of the brave.



Slutligen sjöng fyra små söta nioåringar under gruppnamnet Sweet Cactus den amerikanska nationalsången i flera stämmor.

 

Så årets understatement är väl att de inte skäms för sitt land härborta.

Och vet ni vad; det kände inte ett dugg tillgjort eller onaturligt som det ofta gör när vi försöker oss på nåt sånt här därhemma, utan det utstrålade äkta stolthet. Och det gjorde mig lite avundsjuk...



OPORD briefing

Gentlemen! I´m Cpt Brostrom and I´m going to brief you on the XX OPORDER.  My briefing board is set up with friendly posts and plan to the right and enemy situation to the left. In the middle we have two maps, one 1:100 000 and one 1:50 000.



 

 

Min briefingboard. Egenhändigt hopsnickrad av pappskivor, kattstrypare, plastfickor och tesatejp.

 

Ja så där inleder man sin ordergivning. Jag gjorde det idag kl 1300. Superskönt för det innebär att jag inte har nåt att förbereda, läsa eller plugga i helgen!! För första gången sen jag kom hit. Tjo ho!!

Framförallt tror jag att min hustru uppskattar det. Det kanske kan rendera i lite psykisk närvaro här hemma också... ;-)

 

 

Ordergivningen följer 5 punktsordern så till vida att man gör huvudparagraferna i ordning, men vi är liksom mer bokstavstrogna eller hur man nu skall uttrycka det; vi brukar ju oftast framföra ordern ungefär så som man skriver den.

Här krånglar de lite mer tycker jag, även om det inte skiljer jätte mycket naturligtvis. En 5 punktsorder är en 5 punktsorder. Kanske har jag gett ett annat intryck tidigare avseende ordergivning men det var lite annorlunda på preppkursen. Överhuvudtaget så är allt väldigt beroende av vilken lärare man har.

Min är väldigt framåt, duktig och... låt oss kalla det.... ambitiös.

 

 

Nåja, tillbaka till ordergivningen.

Efter inledningen kommenterar man tidslinjal och ev ändringar i varningsordern som finns anslagen högst upp på den "blå" sidan av presentationsskärmen.

Därefter går man vidare och beskriver operationsområde (AO) och intresseområde (AOI). Intresseområdet utgörs oftast av en motståndargruppering och skall redovisas utifrån composition, time/range, trigger and planning priorities.

Ex: Enemy Batalion Combined Arms Reserve is located at grid EEE, NNN, their slate is 1/3/3, they can be at OBJ LION whithin 20 min, trigger vill be a succesful breach at either OJB LION or COUGAR. Planning priorites will most likely be that they will reinforce their DO at OBJ COUGAR.

 

Tja.. så går man på. Efter AO och AOI kommer terrängen uttryckt enligt IPBns AKOCA följt av väder (visibility, wind, percipitation, cloud cover, temperature & humidity) och civilläge (IPBns ASCOPE).

 

Sen bär det av till motståndaren:

 

Motståndarsidan. Fast underst var jag tvungen att klämma in en skiss av hur min breach skulle gå till. Hade små klisterlappar med fordonssymboler på som jag "lekte krig" med på skissen under redovisningen.



Överst till höger finns motståndraen en-två nivåer upp, i vårt fall brig och bat. Dessa redovisas med bedömd uppgift och syfte samt ungefärlig gruppering. Bataljonens underenheter presenteras även de med uppgift, syfte och gruppering. 
Motståndarens grundorganisation för det förband man beräknas möta redovisas följt av dess faktiska sammansättning (composition, disposition) och gruppering i detalj. Ner till enskilt tungt vapensystem. Detta sker dels i matrisform (A5 papperet i mitten på bilden ovan) och dels på ett motståndaroleat på kartan. Där förs även vapensystemens räckvidder in med hänsyn till terrängens beskaffenhet in samt omgrupperingsvägar med uppskattade omgrupperingstider.
Därefter skall motståndarens styrkor och svagheter samt slutsatser av detta för eget agerande diskuteras mer eller mindre djupsinnigt.  (Här har jag faktiskt fått väldigt bra kritik på båda mina ordergivningar, glädjande nog.)
Sen skall man läsa upp ett egenhändigt uppfunnet Concept of Operation Statement för motståndaren som man har uppfunnit själv: Typ av försvar/ anfall, Decisive Point, Uppgifter och syften för alla underenheter (plutoner), syften med olika enablers,  ev risker som motståndaren tar och hur denne tänker motverka dessa samt ett endstate.

Ja ja.. jag inser att det här inlägget blir helt oläsbart om jag ska beskriva allt så var inte oroliga; jag ska inte!

Fast det var en sak till med motståndaren ;-) . Den lilla detaljen hur denne tänker strida. Redovisas på motståndaroleatet i fas (phase) form.
Är man snabb (det är inte jag) så har man vid det här laget pratat med en "eldhastighet" av 800-900 ord i minuten, typ, i 20-25 minuter.
Och ärligt talat. Jag köper allt det här som planering; att man som chef eller tillsammans med sina DUC funderar kring de här frågorna men att redovisa dem... nä... det är ju bara mer eller (oftast) mindre välgrundade antaganden som är alldellens för detaljerade.
Ni ser... det är inte bara egen verksamhet som skall synkorniseras utan även motståndarens... ;-)



Kartor med lite olika oleat i ett sinnrikt viksystem.

Tja, sen går man vidare med egna förband och planer. Naturligtvis med en miljon detaljer och saker som bara sägs för sakens skull. Bra planeringsgrejer! Men inte i en ordergivning.
Pulvret skall ju läggas på att alla ska förstå istället tycker jag men någon sådan ansats finns överhuvudtaget inte på kursen. Visst får man bra kommentarer om man presenterar och åskådliggör saker på ett bra sätt men det är inte det som poängsätts.

Friendly side of the Briefing board.

Är det så här de sen gör ute i verkliga kriget?
Nä. Alla mina kursare är lika frågande och vilsna (eller ännu vilsnare) som jag. Varför man gör som man gör här på kursen har ingen förklarat. (Tror ingen riktigt vet.. man verkar alltid ha gjort så, typ ... )
Så ja, jag har en hel del fundringar kring pedagogiken här på kursen och i USA i stort.
(Min son, Björn, går ju i tredje klass i skolan här och det är inte heller som hemma kan jag ju säga...)

Men det får bli ett annat inlägg.

Hur gick redovisningen då? Vad blev betyget?
Det vet jag inte än. Mer än att det var godkänt. Exakt poäng får vi nog nästa vecka. Men det gick nog bra.

Simulatorer

Idag har vi varit i besättningsträningsanläggningen och genomfört kompanianfall. Vi bemannade en strv och fyra Bradley: Kompch, E-vagn, två mekplut och en strvplut. Plutonerna hade ytterligare tre datorgenererade vagnar var.
Det funkade bra att genomföra kompanimomnet. Utb effekten var god och alla var glada.

BTA hallen var liet större än den på P4. Inte mindre än 72 containrar fanns det i hallen. Fördelningen mellan strv och strf vet jag inte. Hallen gick dessutom att koppla ihop med andra anläggningar på andra baser.

72st strf/strv mockupper...Paradiset för grabbarna uppe på BTA?

För en månad sen ungefär hade man haft brigadövning där bataljonerna var fysiskt utspridda på flera platser, men alla, inklusive AHKP förband var med i samma scenario. Inponerande.
Däremot kunde inte hela SIManläggningen uppbringa en enda kaffemaskin. Fast det handlar väl om prioriteringar kanske...

När vi nu blev lite handgripliga så uppdagades två detaljer som fascinerande nog var totalt omvänt från hemma:

•  KompL är plutonchefernas nät! De samordnar sinsemellan eld och rörelse mm. Kompch skall hålla sig tyst så mycket som möjligt. 
  Ungefär så uttryckte sig vår instruktör under utvärderingen idag. Intressant. Vi ser det ju tvärs om.
  Detta är ju en liten annan vinkling på uppdragstaktik; detaljstyra planen, men låta DUC hantera "stridsledningen" i stor utsträckning själva. Vi gör ju nästan tvärs om.
• Under ordergivning så har det flera gånger påpekats vikten av att tidigt derätta vem som ska göra vad så att man kan lyssna extra noga då det berörs. Det är inte tal om att hålla Concept of Operation och Scheme of Maneuver neutrala avseende vem som gör vad. (Jämför med våra beslut som vi ju gärna håller neutrala och först i IUG utvecklar vem som gör vad)

Rehersal. Eller förövning i terrängmodell som vi skulle benämna detta.

Båda dessa små detaljer visar väldigt bra på faktumet att det finns alltid två sidor av myntet. Man måste bara bestämma vilken sida man vill se. (Eller annorlunda uttryckt; man har alltid arselet bak, man får bara bestämma sig för varifrån man vill bli sparkad.)
Olika system och antagligen olika situationer också är bäst betjänta av olika fördelar och kan leva med olika nackdelar.
Vart vill jag komma med detta då?
Antagligen dit jag varit förut: bara för att de gör annorlunda nån annanstans så är det inte per automatik bättre än det vi gör. Och det vi gör kanske inte heller är så överlägset alltid. Men det viktiga är att det hänger ihop tror jag. Och framförallt att man är medveten om vad ens system/ model/ teknik/ motsv ger för för- resp nackdelar.
Det är bra att vi är förändringsbenägna, men ibland har vi lite överdrivet dåligt självförtroende avseende våra metoder och ska efterapa andra hela tiden.

Skulle vilja mana till lite besinning i de avseendena!

Instegsbefattningar i USA

På begäran: lite info om O- befattningarna här i USA. (O -befattningar = OF befattningar hemma.)

En amerikansk officer har oftast plutonchef som instegsbefattning. Han/hon är då antingen 2/LT eller (1st) LT. Finns ingen pluton ledig så mellanlandar denne i batstaben; S1, eller S4 oftast. Ev mellanlandning varar oftast bara några veckor/ månadder.

Vad kan då en  nybakad 2/LT?
Officers utbildningen ser ut så här:
Det finns i princip tre vägar in i yrket.

1a.
Man går Military Academy (Westpoint eller nån annan; det finns ett gäng) och får sin Bachlor Degree och därmed sin Commision.
1b.
Man går ett vanligt collage som civil och sen väljer man att bli officer och går Officer Candidate School (OCS) i ungefär tre månader och får därmed sin Commision. (Lt blir man 18 månader efter Commision. )
1c.
Man är enlisted och blir antagen till officersutbildning. Man får då tre års collage utb=Bachlor Degree. Tror man slipper OCS om man har tidigare militär bakgrund.

2.
Sen är det truppslagsvis officersutbildning (typ OHS 1) i ett halvår.

3.
Därefter följer lite olika specialkurser i varierande längd; 10-20 veckor. Tex så går nästan alla infanterister Rangerschool vid den här tidpunkten.
Kursen där är 62 dagar, men man kan bli recycled om man inte klara det, så det finns de som varait på den kursen i nästan ett år...

4.
Efter college examen och ungefär 1 - 1,5 års militär utbildning är man alltså redo att bli plutonchef. Eller rättare sagt man blir plutonchef vare sig man är redo eller inte...

Det är här NCO systemet kickar in. (se tidigare inlägg). Plutonssergeanten (stf C) är den erfarna i plutonslednigen, ofta med över 10 år i yrket.
Så.. jag antar att det var det här systemet vi skapade i torsdags!

Och ja.. det funkar ju för dem här, men jag har så här långt inte sett nåt som tyder på att det skulle vara bättre, men jag har ju inte sett hela systemet. Har inte haft så mycket med NCOs att göra.

En fördel med ett sånt här system kanske framkommer först på organisatorisk/ personaladministrativ nivå: En pyramid på rätt köl istället för en som vinglar på toppen. Vad vet jag. Jag är i alla fall skeptisk.

I morgon ska vi ha arbetslunch och lyssna på/ prata med en FirstSergeant. (En gång i veckan ungefär kommer nån gäst och lunchar med oss och berättar sedesamma anekdoter ur verkliga livet...) Kanske har jag nåt nytt perspektiv på rollfördelningen OF- OR efter detta.

National Infantry Museeum

Idag var jag och sonen på infanterimuseét. Imponerande. Stort, bra utställningar och.... ja, ett bra museum helt enkelt.

Museét. Lite större än våra garnisionsmuseum fast inte lika stort som Armémuseum. 

 Soldaten på statyn utanför museets ingång är en klassisk symbol för Infanteriet och Ft Benning.
Den förekommer avbildad lite varstans.

Man vårdar sin korta historia på ett väldigt aktivt sätt här borta. Det sitter minnestavlor, plaketter och monument i varannan gatkorsning, typ. Inget är för litet för att inte kommas ihåg.

Rent generellt verkar officerarna vara mer historiskt bevandrade överlag än vad vi är hemma. Amerikansk militärhistoria i synnerhet och i övrigt allmän klassisk militärhistoria.

Utställningarna var mycket bra gjorda. Effektfulla. Man hade lyckats fånga det signifikanta i varje krig med en enkel monter. Här en Bradley med skyttegrupp från Irak-kriget 2003.

Omstrukturering

Jag läser med fasa blogginlägg och reaktioner på tordagens omstruktureringsbesked. Det är fan så att man vill gråta. Och då kan jag ändå säga att jag är mycket nöjd för egen del med min nya befattning. Som för övrigt är ungefär densamma som tidigare.
Men på det stora hela; får det verkligen gå till så här? Är det inte olagligt eller nåt?? I vilket fall är det omoraliskt och fel!
Jag ser ett system som påminner om det amerikanska närma sig med stormsteg. Och det är inte bättre, utan bara annorlunda. I bästa fall....

Fredagsdebriefing

Dagens inlägg kommer röra lite taktik för att sen övergå i allmänt svammel. Det här är mitt sätt att "dela" och bearbeta alla intryck. Och det är hel del intryck...

Hursomhelst:
Vi har ju alla läst om indirekt och direkt metod, linjär- och manövertaktik osv på våra skolor. För min del måste jag säga att även om jag tycker mig förstått de där sakerna även tidigare så har den här kursen gett bra exempel och perspektiv på just de här sakerna.
Ytligt sett vid första anblick så kan man förledas att tro att det är ganska lika här och hemma när det gäller taktik. Vi använder samma begrepp och termer: de sex grundläggande förmågorna är de samma, man använder ordet maneuver -manöver i tid och otid precis som vi, kraftsamling och de andra principerna för krigföring är i stort sett de samma (tror vi har ev nån enstaka mer i vår lista än man har här), combined arms är det fränaste man kan prata om osv.

Men.
Man är väldigt direkta och linjära här! Manöver här är inte riktigt samma som manöver hemma. Manöver här syftar till att nedkämpa motståndaren. Att på lägre nivå manövrera för att försätta motståndaren i omöjliga situationer, eller på andra sätt avgöra striden osv är det inte tal om. Lägre förbands hela existens går ut på att destroy the enemy.   
Igår hade vi en historielektion just på temat combined arms. När man hör hur snacket går, ser hur man organiserar sig och vad som anses som "sound tactics" så inser man att det är olika.
Med det sagt så måste man också förstå att de använder sin organisation helt rätt! Om man ser det ur ett amerikanskt perspektiv vill säga. De har ju resurser att backa upp det här tankesättet!

Vid högintensiv strid (som kursen i huvudsak handlar om) så är förutsättningarna oftast att man hela tiden har grannkompanier väldigt nära. Luckor mellan förband eller spridda formeringar är inte så vanliga så här långt. Att kringå en mindre motståndare eller att inte rensa terrängen i ett anfallsmål är väldigt främmande för mina klasskamrater. (Detta kan dock vara en helt naturlig följd av de senaste två krigen; counterinsurgency kräver kanske just att man inte kringår, eller lämnar ens små motståndar styrkor)

Breaching, vilket inte bara är minbrytning utan ungefär "öppna bräsch i motståndarens fältarbeten" (jo; stridsvagnsdiken, fältbefästningar, taggtrådshinder, och förhuggningar är sånt man både själv praktiserar och antar att en motståndare kommer använda) och passage of lines, vilket ungefär kan översättas som "anfall igenom" eller "tillbakaryck igenom" egna ställningar, ges väldigt mycket utrymme! Jag skulle nästan vilja säga att breaching  är en amerikansk  klassiker. Eller deras favorit-taktik-situation om man nu vill uttrycka sig så.
Den passar det amerikanska kynnet utmärkt: det är svårt, kräver otroligt mycket planering och synkronisering. Det är kostsamt, svårt och komplicerat. (Man räknar med ganska stora förluster.) Man har ganska stora chanser att bli hjälte om man lyckas. Och det är resurskrävande! The American way of living.... sorry, fighting, that is. Men som sagt. De har råd.

Graphic Control Measures för att beskriva och syncronisera(?) passage of lines. "Anfall igenom" till vänster och "tillbakaryck genom" till höger.

Resurserna här får det att vattnas i munnen på lill-kusinen från landet: artilleri finns i överflöd, grk ner på plutonsnivå (i infanteriet i alla fall), ALLA kompanier har UAV (taktiska miniUAV-Raven), varje nivå däröver har lite större UAVer. Och då menar jag Organisatoriskt. Helikoptrar är inte bara nåt man sett på bild utan de understödjer regelmässigt! Ingengörer, eller pionjärer rättare sagt, går det tretton på dussinet. Om det dyker upp en ingengörsbandvagn så är det ingen som höjer på ögonbrynet (Jerkers paradis?) för de har sjutti-elva stycken och inte två som vi. Ja, ni fattar...
Man behöver inte riktigt finlira. Det funkar ändå!
Fast det är ändå lite synd om dem; de har ju inte mer än 19-20 Spectre gunships, de stackarna (C-130 med en miljard vapensystem).

En annan resursaspekt som är lite rolig är att man är inte främmande för att understödja, fel, jag menar nedhålla (support by fire) med pvrb (TOW2B) i en halvtimme... Visserligen så framhåller doctrine att man skall välja rätt vapensystem för rätt mål, men om det finns pansar i anfallsmålet räcker det. Då nedhålls det med TOWrobottar! Vare sig man ser dem eller inte. Uppgiften är ju att nedhålla! :-)
I övrigt kan nämnas att AT-4 (pskott 86) finns överallt i organisationen här. Men de finns inte i förbandens utrustningslitor. Det gör inte HGR heller, utan det där är sånt som finns i överflöd och som man liksom bara tar med i förbifarten. Mängden av dessa är ingen begränsning. Dessutom anses alla pvvapen inkl At-4 och rpg/ motsv vara one shot- one kill vapen. S-värde och utslagssannolikhet på 30% är inget man jobbar med här. Fast å andra sidan.... de har ju nedkämpat endel BMPer med de här vapensystemen nu så de kanske vet hur det är på riktigt...

Ja, det var lite blandad kompott av saker som jag behövde skriva av mig efter ännu en ganska intensiv vecka. Även om det är både roligt och väldigt intressant så är det faktiskt ganska jobbigt att hela tiden matas med "kända" saker som skall ses i ett nytt ljus.
För det är det detta handlar om i mångt och mycket för min del. Det är samma saker här som vi gjort på TAP, TU , OF2/ Kompch kurs. Vi behöver inte skämmas över nåt vi gör hemma tycker jag.  Det är "gammal skåpmat" vi lär oss här på kursen i bemärkelsen jag-har hört-det-mesta-förut fast i en annan kontext eller betydelse/ tolkning.
Och "förpackningen" är annorlunda: Pedagogiken är .. gammeldags tror jag man kan uttrycka det som.

Det är just dessa två faktorer som gör det jobbigt här; det gamla-jag ska-lära-er-allt-jag-kan metodiken och att hela tiden behöva se saker som man redan "vet" i ett nytt ljus.  Och så är det ju ett högt, väldigt högt, studietempo. 12-15 timmar om dan kostar det mig.
Fast å andra sidan; det går rätt skapligt för mig än så länge... så insatsen betalar sig.
(Men.. men .. arbetstidsregleringen då? Sir, in the swedish army we just have a 40 hour working week, inkluding homework, when attending a military school... !?? Eller .. nä jag har inte försökt med den. ;-)

Små små saker

Har här samlat lite små detaljer; udda eller förvånande.Stort som smått.
Kommer att återkomma under den här rubriken efterhand uppslagen dyker upp.

• "Omgruppera" - har alltid fått höra att det heter redeploy. Döm om min förvåning när jag läser om regroup i Field Manuals och mina amerkanska kamrater använder ordet hela tiden. Redeploy däremot har ingen använt hittills....
• Recycling- förra veckan fick vi en ny klasskamrat som blivit recyclade från kursen innan. Om de amerikanska officerarna inte kan fullfölja kursen, pga för dåliga studieresultat, sociala skäl eller skador/ fysiska begränsningar blir de recyclade. Dvs de stannar kvar på basen och skolan som hjälpredor/ motsv. Lite oklart vad de gör, kan nog variera, men de blir inte hemskickade. De stannar tills de kan fullfölja kursen. Det systemet verkar gälla för de flesta kurserna här. Så endel blir borta från hemmaförbandet väldigt länge.
• Seize - detta taskverb kräver infanteri. Boots on the ground. Per definition kan ett stridsvagnskompani inte seize.
   Alla uppgiftsorden är väldigt specifika här. Mycket mer än våra. Om vi tar vår uppgift TA t ex så finns ingen exakt motsvarighet i den amerikanske doctrinen, utan den motsvarar uppgifterna Seize, Secure, Occupy och ev någon mer som jag inte kommer på nu.
• Defend är ingen uppgift överhuvudtaget utan en operation kan vara defensive till sin karaktär och ett förband kan genomföra ett defense i form av battle position-, strongpoint-, area-, mobile- , reverse slope-, och några varianter till av defense. Uppgiften de löser däremot är då t ex Block, Fix, Retain, Disrupt mfl. Se listan över Tasks i tidigare inlägget "Nesting Concept".