Hursomhelst:
Vi har ju alla läst om indirekt och direkt metod, linjär- och manövertaktik osv på våra skolor. För min del måste jag säga att även om jag tycker mig förstått de där sakerna även tidigare så har den här kursen gett bra exempel och perspektiv på just de här sakerna.
Ytligt sett vid första anblick så kan man förledas att tro att det är ganska lika här och hemma när det gäller taktik. Vi använder samma begrepp och termer: de sex grundläggande förmågorna är de samma, man använder ordet maneuver -manöver i tid och otid precis som vi, kraftsamling och de andra principerna för krigföring är i stort sett de samma (tror vi har ev nån enstaka mer i vår lista än man har här), combined arms är det fränaste man kan prata om osv.
Men.
Man är väldigt direkta och linjära här! Manöver här är inte riktigt samma som manöver hemma. Manöver här syftar till att nedkämpa motståndaren. Att på lägre nivå manövrera för att försätta motståndaren i omöjliga situationer, eller på andra sätt avgöra striden osv är det inte tal om. Lägre förbands hela existens går ut på att destroy the enemy.
Igår hade vi en historielektion just på temat combined arms. När man hör hur snacket går, ser hur man organiserar sig och vad som anses som "sound tactics" så inser man att det är olika.
Med det sagt så måste man också förstå att de använder sin organisation helt rätt! Om man ser det ur ett amerikanskt perspektiv vill säga. De har ju resurser att backa upp det här tankesättet!
Vid högintensiv strid (som kursen i huvudsak handlar om) så är förutsättningarna oftast att man hela tiden har grannkompanier väldigt nära. Luckor mellan förband eller spridda formeringar är inte så vanliga så här långt. Att kringå en mindre motståndare eller att inte rensa terrängen i ett anfallsmål är väldigt främmande för mina klasskamrater. (Detta kan dock vara en helt naturlig följd av de senaste två krigen; counterinsurgency kräver kanske just att man inte kringår, eller lämnar ens små motståndar styrkor)
Breaching, vilket inte bara är minbrytning utan ungefär "öppna bräsch i motståndarens fältarbeten" (jo; stridsvagnsdiken, fältbefästningar, taggtrådshinder, och förhuggningar är sånt man både själv praktiserar och antar att en motståndare kommer använda) och passage of lines, vilket ungefär kan översättas som "anfall igenom" eller "tillbakaryck igenom" egna ställningar, ges väldigt mycket utrymme! Jag skulle nästan vilja säga att breaching är en amerikansk klassiker. Eller deras favorit-taktik-situation om man nu vill uttrycka sig så.
Den passar det amerikanska kynnet utmärkt: det är svårt, kräver otroligt mycket planering och synkronisering. Det är kostsamt, svårt och komplicerat. (Man räknar med ganska stora förluster.) Man har ganska stora chanser att bli hjälte om man lyckas. Och det är resurskrävande! The American way of living.... sorry, fighting, that is. Men som sagt. De har råd.
 |
| Graphic Control Measures för att beskriva och syncronisera(?) passage of lines. "Anfall igenom" till vänster och "tillbakaryck genom" till höger. |
Resurserna här får det att vattnas i munnen på lill-kusinen från landet: artilleri finns i överflöd, grk ner på plutonsnivå (i infanteriet i alla fall), ALLA kompanier har UAV (taktiska miniUAV-Raven), varje nivå däröver har lite större UAVer. Och då menar jag Organisatoriskt. Helikoptrar är inte bara nåt man sett på bild utan de understödjer regelmässigt! Ingengörer, eller pionjärer rättare sagt, går det tretton på dussinet. Om det dyker upp en ingengörsbandvagn så är det ingen som höjer på ögonbrynet (Jerkers paradis?) för de har sjutti-elva stycken och inte två som vi. Ja, ni fattar...
Man behöver inte riktigt finlira. Det funkar ändå!
Fast det är ändå lite synd om dem; de har ju inte mer än 19-20 Spectre gunships, de stackarna (C-130 med en miljard vapensystem).
En annan resursaspekt som är lite rolig är att man är inte främmande för att understödja, fel, jag menar nedhålla (support by fire) med pvrb (TOW2B) i en halvtimme... Visserligen så framhåller doctrine att man skall välja rätt vapensystem för rätt mål, men om det finns pansar i anfallsmålet räcker det. Då nedhålls det med TOWrobottar! Vare sig man ser dem eller inte. Uppgiften är ju att nedhålla! :-)
I övrigt kan nämnas att AT-4 (pskott 86) finns överallt i organisationen här. Men de finns inte i förbandens utrustningslitor. Det gör inte HGR heller, utan det där är sånt som finns i överflöd och som man liksom bara tar med i förbifarten. Mängden av dessa är ingen begränsning. Dessutom anses alla pvvapen inkl At-4 och rpg/ motsv vara one shot- one kill vapen. S-värde och utslagssannolikhet på 30% är inget man jobbar med här. Fast å andra sidan.... de har ju nedkämpat endel BMPer med de här vapensystemen nu så de kanske vet hur det är på riktigt...
Ja, det var lite blandad kompott av saker som jag behövde skriva av mig efter ännu en ganska intensiv vecka. Även om det är både roligt och väldigt intressant så är det faktiskt ganska jobbigt att hela tiden matas med "kända" saker som skall ses i ett nytt ljus.
För det är det detta handlar om i mångt och mycket för min del. Det är samma saker här som vi gjort på TAP, TU , OF2/ Kompch kurs. Vi behöver inte skämmas över nåt vi gör hemma tycker jag. Det är "gammal skåpmat" vi lär oss här på kursen i bemärkelsen jag-har hört-det-mesta-förut fast i en annan kontext eller betydelse/ tolkning.
Och "förpackningen" är annorlunda: Pedagogiken är .. gammeldags tror jag man kan uttrycka det som.
Det är just dessa två faktorer som gör det jobbigt här; det gamla-jag ska-lära-er-allt-jag-kan metodiken och att hela tiden behöva se saker som man redan "vet" i ett nytt ljus. Och så är det ju ett högt, väldigt högt, studietempo. 12-15 timmar om dan kostar det mig.
Fast å andra sidan; det går rätt skapligt för mig än så länge... så insatsen betalar sig.
(Men.. men .. arbetstidsregleringen då? Sir, in the swedish army we just have a 40 hour working week, inkluding homework, when attending a military school... !?? Eller .. nä jag har inte försökt med den. ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar