Honouring our soldiers...



Igår var familjen på Rodeo. Inom ramen för cultural awareness ville vi göra något riktigt amerikanskt så vi åkte en halvtimme ut på landet till en liten sydstatshåla som heter Hamilton.  

 

Om man ser till hela tillställningen med kringarrangemang och mat/godis stånd mm, hade det kunnat vara vilken bonn-marknad som helst i tex  Axvall, St Skedvie eller Tierp. Möjligen var andelen riktiga  "bonn-läppar" eller rednecks som den amerikanska termen lyder, något högre. Själva showen däremot var däremot mycket amerikansk. I synnerhet inledningen och det är den jag vill skriva lite om.

 

Först ut på arenan var konfransiern. Till häst naturligtvis. Sedan presenterades tillställningens sponsorer, ungefär som på tv hemma; Filmen presenteras av Ahlgrens bilar... Flugger Färg.... och Mats Rör & VVS i Byinge.  Fast här var det cowboys som red ärevarv med sponsorernas standar. (Huvudsponsor var bilmärket RAM som gör STOORA pickisar)

 

Sen kom det riktigt amerikanska.

(Ni måste försöka se konfransiern för er inre syn nu: resligt byggd, herre i 55 års åldern med bländvitt leende, iförd jeans, ljusröd skjorta, sånt där fånigt snöre med typ en brosch i istället för slips, stor stetsonhatt och en riktigt släpig sydstatsdialekt. En sån som uttalar Alabama som Ääääälabääääma.)

Konfransiern tog av hatten och bad högt en bön värdig vilken frikykopastor som helst;

Ohh lord, plaese bless us tonight, please bless our brave cowboys who are riding for us here tonight, please bless our soldiers.... osv i tre- fyra minuter. Alla stod naturligtvis upp med hatten i handen.

Direkt därefter kom hyllningen till our soldiers. Alla i publiken står fortfarande.

Konfransiern började berätta om de scener som utspelar sig dagligen på landets alla flygplatser; hemkommande soldater som möts av sina familjer och älskade.

Hela berättelsen visualiserades av "soldater" och "familjer" ute på arenan som föll i varandras armar till publikens jubel.

Därefter red cowboysarna ärevarv igen med de olika vapenslagens fanor/standar/ flaggor: armén, kustbevakningen, flottan, flygvapnet och marinkåren.

 

Ursäkta den dåliga skärpan. Från vänster; armén, flottan, kustbevakningen, flygvapnet och marinkåren.

När de hade ställt upp sig i änden på arenan red en mycket ståtlig cowgirl in i full galopp med amerikanska flaggan. Publikens jubel blev nu öronbedövande.

 

Man är väldigt stolta över att bo i the land of the free and the home of the brave.



Slutligen sjöng fyra små söta nioåringar under gruppnamnet Sweet Cactus den amerikanska nationalsången i flera stämmor.

 

Så årets understatement är väl att de inte skäms för sitt land härborta.

Och vet ni vad; det kände inte ett dugg tillgjort eller onaturligt som det ofta gör när vi försöker oss på nåt sånt här därhemma, utan det utstrålade äkta stolthet. Och det gjorde mig lite avundsjuk...